Indium

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Indium
Nummer
49
Tecken
In
Grupp
13
Period
5
Block
p
Ga

In

Tl
KadmiumIndiumTenn
   


Generella egenskaper
Ämnesklass      Övrig metall
Relativ atommassa 114,818(3) u
Utseende silveraktigt grå
Fysikaliska egenskaper
Densitet 7310 kg/m3 (273 K)
Smältpunkt 429,75 K (157 °C)
Kokpunkt 2345 K (2080 °C)
Molvolym 15,76 × 10-6 m3/mol
Smältvärme 3,263 kJ/mol
Ångbildningsvärme 231,5 kJ/mol
Atomära egenskaper
Atomradie 155 (156) pm
Kovalent radie 144 pm
van der Waalsradie 193 pm
1:a jonisationspotential 558,3 kJ/mol
2:a jonisationspotential 1820,7 kJ/mol
3:e jonisationspotential 2704 kJ/mol
4:e jonisationspotential 5210 kJ/mol
Elektronkonfiguration
Elektronkonfiguration [Kr] 4d10 5s2 5p1
e per skal 2,8,18,18,3
Elektronkonfiguration
Kemiska egenskaper
Oxidationstillstånd 3 (amfoterisk)
Elektronegativitet 1,78 (Paulingskalan)
Diverse
Kristallstruktur tetragonal
Ljudhastighet 1215 m/s
Elektrisk konduktivitet 11,6×106 A/(V × m)
Mohs hårdhet 1,2
Identifikation
Historia
Stabilaste isotoper
Huvudartikel: Indiumisotoper
Nuklid NF t1/2 ST SE (MeV) SP
113In 4,3 % 113In, stabil isotop med 64 neutroner
115In 95,7 % 4,41·1014 år β- 0,495 115Sn
SI-enheter och STP används om inget annat anges.

Indium är ett mjukt metalliskt grundämne som bland annat används i elektronik, till exempel i bildskärmar.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Indium upptäcktes på spektroskopisk väg 1863 av de tyska kemisterna Ferdinand Reich och Theodor Richter i zinkblände från Freiberg i Sachsen och visades offentligt första gången i form av en halvkilosklump vid världsutställningen 1867. De undersökte egentligen talliumhalten i mineraler från Freiberg, men fann istället för talliums karakteristiska gröna linje en blå linje. Namnet kommer av ordet indigo, och syftar på den karakteristiska linjen i indiums spektrum. [1]

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Indium är en silvervit, mjuk och formbar metall som är mjukare än bly och färgar av sig på papper. Den är lättsmält och i smält form väter indium en glasyta. Föreningar av metallen är till skillnad från föreningar av det närbesläktade grundämnet tallium, inte giftiga. [1]

Metallen är beständig i luft, smidig och kan lätt skäras med kniv.[2]

Framställning[redigera | redigera wikitext]

Indium framställs ur koncentrat av zinkmalm, vilken efter rostning behandlas med svavelsyra varefter metallen utskiljs elektrolytiskt. [1] Halten av indium i jordskorpan är ca 0,25 ppm. [2]

Användning[redigera | redigera wikitext]

Indium används i vissa legeringar, i blyfria lödlod, till vakuumförpackningar och tidigare även i lager i flygplansmotorer. Några indiumföreningar, t. ex. InAs, är halvledande och används inom elektroniken. Indiumgalliumaluminiumfosfid används i laserdioder. [1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Anders Lennartsson, Periodiska systemet, Studentlitteratur, 2011
  2. ^ [a b] Meyers varulexikon, Forum, 1952

Se även[redigera | redigera wikitext]