3G

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
3G-torn i Motala.

3G, tredje generationens mobiltelefoni, ger mobiltelefontjänster med en överföringshastighet på upp till 2 Mbps för stationära system (med HSDPA upp till 14 Mbps.). För mobila system når man upp till 384 kbps.

3G/GSM[redigera | redigera wikitext]

Den stora skillnaden mellan 3G och GSM är överföringskapaciteten, det vill säga hur snabbt data skickas och tas emot av telefonen. Den större kapaciteten uppnås framförallt genom att mer bandbredd reserverats för 3G och genom att en enskild förbindelse kan använda fler frekvenser. Hastigheten är cirka 40 gånger snabbare med 3G vilket innebär att man förutom ljud och text även kan skicka och ta emot grafik, rörliga bilder och använda andra avancerade tjänster, exempelvis sådana som är baserade på användarens position. Det är också möjligt att medan man skickar filer även hålla ett telefonsamtal. Något som spåddes kunna vara 3G:s främsta fördel var möjligheten att ha videosamtal med varandra. Detta visade sig inte vara fallet då 3G lanserades i Japan av företaget NTT Docomo. Där var det istället funktionen att ladda ner musik, filmer och applikationer till sin telefon, samt använda sociala medier som slog bäst ut. Allt detta har gjort att 3G av många kallas mobilt bredband.

Nackdelar och nya behov[redigera | redigera wikitext]

På grund av att de flesta operatörer sänder på höga frekvensband begränsas täckningen, bland annat inomhus. Operatörer finns som sänder på lägre frekvenser, men då med annan teknik (CDMA). Efterhand som alltmer kapacitetskrävande överföring sker till alltfler smartphones har 3G-systemen blivit allt långsammare och ibland närmast oåtkomliga, då många är uppkopplade samtidigt inom en lokal region. Detta är ett växande problem internationellt och fordrar nya förstärkta systemutbyggnader.[1] Sedan 2009 har man också börjat bygga upp och erbjuda system för nästa generations teknik med större kapacitet, 4G, på olika orter.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Som första generationens mobiltelefoni, 1G, räknas den analoga mobiltelefonin (NMT) medan 2G GSM är den digitala versionen. 2G var tänkt att bli en europeisk standard där GSM var förkortning för Group special mobile. Även länder utanför Europa såg en stor fördel med en gemensam standard för mobiltelefoni och efter smärre justeringar av systemet blev GSM en standard som kunde nyttjas över hela världen. Innebörden av förkortningen GSM ändrades till Global system for mobile communication. Man kan märka detta i tidiga mobiltelefoner, som till exempel inte anger det amerikanska 911 som ett nödnummer, utan endast det "europeiska" 112. Efterhand stod det klart att ett standardiseringsorgan, motsvarande ETSI för fasta nätet, var nödvändigt för att sammanlänka de olika nationella intressena. 3GPP bildades ur vilken 3G-standarden har sitt ursprung. Europaparlamentet och Europeiska unionens råd tog i slutet av 1998 ett beslut, som innebar att alla medlemsländer till EU skulle möjliggöra ett införande av 3G-tjänster i respektive land senast den 1 januari 2002.

Standarder för 3G[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Norrköpings Tidningar 22 maj 2012, om 3G-systemets överbelastningsproblem

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]