Europeiska unionens råd

Europeiska unionens institutioner
Europeiska unionens råd (rådet)
Sammansättning	27 ledamöter per konstellation
Ordförande	olika för respektive konstellation
Ordförandeskap	Danmark (PES/ELDR)
Ordförandetrio	Polen (EPP)    Danmark (PES/ELDR)    Cypern (–)
Funktion	lagstiftande, sluta avtal
Inrättad	23 juli 1952
Rättslig form	institution
Rättslig grund	art. 13.1 FEU
Säten
	Bryssel, Belgien Officiellt säte

Europeiska unionens råd, ibland enbart rådet och informellt ministerrådet, är en av Europeiska unionens institutioner och jämte Europaparlamentet den lagstiftande makten inom Europeiska unionen (EU). Rådet bör inte blandas ihop med Europeiska rådet, som består av medlemsstaternas stats- eller regeringschefer, och Europarådet, som är en självständig organisation utanför EU. Europeiska unionens råd brukar, för att undvika namnförväxling, av pressen kallas Ministerrådet, medan Europeiska rådet brukar kallas EU-toppmötet och Europarådet brukar kallas just det.

Vid de flesta beslut delar rådet och parlamentet på den lagstiftande makten, och båda institutionernas godkännande krävs för att ett beslut ska antas. Detta förfarande kallas för det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Rådet består av en nationell minister från varje medlemsstat. Beroende på vilken sakfråga som ska diskuteras, möts rådet i olika konstellationer, som består av olika fackministrar. Om exempelvis jordbruksfrågor ska diskuteras, är det jordbruksministrarna som möts.

Rådet kan vanligtvis endast ta beslut efter initiativ från Europeiska kommissionen. Dock kan rådet kräva att kommissionen ska lägga fram ett förslag. Om kommissionen ändå inte gör det, måste den motivera sitt beslut.

Ordförandeskapet för rådet roterar mellan medlemsstaterna var sjätte månad. Den minister som representerar ordförandelandet leder rådets sammanträde. Rådet för utrikes frågor leds dock av den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik.

Historia

Rådets byggnad i Bryssel.

Rådets möte 2007 i Bremen, med ett typiskt ”familjefoto”.

Rådet uppstod först i Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) som "Ministrarnas specialråd", med syfte att fungera som en motpart till "Höga myndigheten" (den supranationella verkställande makten, numera kommissionen). Det ursprungliga rådet hade begränsad makt till frågor som endast rörde kol och stål där Höga myndigheten också verkade, medan rådet endast hade konsulterande funktion i andra frågor. Allt som allt var den enda uppgiften att övervaka den verkställande makten. 1957, när Romfördragen upprättade två nya gemenskaper, tillkom även två nya råd: Euratom-rådet och Europeiska ekonomiska gemenskapens råd. Emellertid hade dessa råd mer verkställande makt för att begränsa Höga myndighetens supranationella makt.

1965 drabbades rådet av "den tomma stolens kris". På grund av en kontrovers mellan den franska presidenten Charles de Gaulle och kommissionens förslag till jordbrukspolitik bojkottade Frankrike alla rådets möten, vilket förhalade arbetet ända fram till dess att Luxemburgskompromissen nåddes. Trots att krisen hade uppstått på grund av kommissionens ordförande Walter Hallstein, som fick avgå efter krisen, resulterande den i problem även i rådets arbete.

Med Fusionsfördraget 1967 bildades ett enda råd, Europeiska gemenskapernas råd, av de tidigare tre råden. 1993 ändras namnet till Europeiska unionens råd i och med Maastrichtfördraget. Fördraget stärkte rådets makt genom att lägga till fler mellanstatliga element genom pelarsystemet. Emellertid stärktes även parlamentets och kommissionens positioner inom första pelaren, Europeiska gemenskapen, vilket gjorde rådet mindre självständigt.

Rådets utveckling har karaktäriserats av parlamentets maktökning. Parlamentet har allt eftersom motsatt sig rådets önskningar i allt högre grad. Detta har i vissa fall lett till konflikter mellan de båda institutionerna med rådets system av mellanstatlighet i kontrast till utvecklingen av parlamentarism och supranationella principer i parlamentet.

Sammansättning

Ordförandeskapet

Rådets ordförandeskap är inte en enda post utan besitts av ett medlemslands regering. Var sjätte månad roterar ordförandeskapet mellan medlemsstaterna, i en ordning som är bestämd av rådets medlemmar och som tillåter varje stat att vara ordförande över institutionen.

Från 2007 samarbetar medlemsstaterna i grupper om tre, så kallat triosamarbete. Syftet är att enas om en mer enhetlig agenda under 18 månader, även om det bara är ett land i taget som är ordförande. Exempelvis var Portugal, som höll ordförandeskapet under andra halvan av 2007, det andra landet i en trio bestående av även Tyskland och Slovenien, som tillsammans samarbetade.

Rådet möts i olika konstellationer så dess ledamöter varierar beroende på vilken fråga som behandlas. Den person som är ordförande för rådet kommer dock alltid från den medlemsstat som är ordförandeland, utom i konstellationen för utrikes frågor som leds av höga representanten. En delegat från nästa ordförandeland assisterar ordföranden och kan ta över en del av arbetet om det krävs.

Ordförandeskapets roll är både administrativt och politiskt. Ordförandelandet har bland annat ansvar för förfaranden och att organisera rådets arbete under mandatperioden. Detta inkluderar att sammankalla rådet liksom att dirigera Coreper och andra kommittéer och arbetsgrupper. Det politiska uppdraget är att lyckas med att ta i itu med olika frågor och medling inom rådet. I synnerhet inkluderar detta att bestämma rådets agenda och således utövar ordförandeskapet stor makt över rådets arbete. Ordförandeskapet spelar också en stor roll genom att representera rådet inom EU och internationellt, som i exempelvis FN.

Konstellationer

Juridiskt sett är rådet en enda institution, men i praktiken är det uppdelat i flera olika råd. Varje råd tar hand om ett specifikt antal sakområden, så som jordbruk eller fiskeri. Europeiska rådet fastställer vilka konstellationerna som ska finnas utöver råden för allmänna frågor och utrikes frågor. Europeiska rådet beslutar också om hur ordförandeskapet för alla konstellationer utom utrikes frågor ska se ut. I dessa konstellationerna består rådet av de ministrar som ansvarar för den aktuella frågan i respektive nationell regering. Ordförande är den fackminister som kommer från ordförandelandet.

Den 1 december 2009 beslutade rådet för allmänna frågor om de olika rådskonstellationerna. Detta skedde genom en övergångsbestämmelse, som delegerade beslutanderätten från Europeiska rådet till rådet. De tio konstellationerna är: ”Allmänna frågor”, ”Utrikes frågor”, ”Ekonomiska och finansiella frågor”, ”Rättsliga och inrikes frågor”, ”Sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor”, ”Konkurrenskraft: inre marknaden, industri, forskning och rymdfrågor”, ”Transport, telekommunikation och energi”, ”Jordbruk och fiske”, ”Miljö” samt ”Utbildning, ungdom, kultur och idrott”.

Förvaltning

Rådets generalsekreterare leder generalsekretariatet och förser rådet kontinuerligt med den infrastruktur som behövs, såsom att förbereda sammanträdena, skriva utkast till rapporter, översätta, dokumentera, färdigställa agendan och att bistå ordförandeskapet.

Coreper är ett organ som består av representanter, såsom ambassadörer, från samtliga medlemsstater som möts varje vecka för att förbereda rådets arbete och uppgifter. Det kontrollerar och koordinerar arbetet med parlamentet när rådet delar den lagstiftande funktionen. Coreper är uppdelat i två avdelningar, Coreper I och Coreper II. Varje avdelning är uppdelad i arbetsgrupper, som sysslar med olika sakfrågor. Arbetsgrupperna lägger fram sina rapporter till rådet genom Coreper.

Röstningsregler

Rådets beslutar vanligtvis antingen med enhällighet eller med en kvalificerad majoritet, som definieras i fördragen. Vid det ordinarie lagstiftningsförfarandet beslutar rådet med kvalificerad majoritet, medan det vid särskilda lagstiftningsförfaranden beslutar med enhällighet. I vissa procedurfrågor kan rådet besluta med enkel majoritet.

När rådet beslutar med kvalificerad majoritet viktas medlemsstaternas röster. För att ett beslut ska fattas krävs 275 röster av de totalt 345 rösterna från en majoritet av medlemsstaterna eller, om förslaget inte har initierats av kommissionen, från två tredjedelar av medlemsstaterna. Genom Lissabonfördraget introducerades ett nytt system för kvalificerad majoritet, men det börjar tillämpas först 2014, och fasas då in fram till 2017.

Det nya systemet innebär att systemet med viktade röster tas bort. Istället kommer kvalificerad majoritet att motsvara 55 % av medlemsstaterna, som samtidigt måste representera 65 % av unionens befolkning. Om förslaget inte har initierats av kommissionen krävs 72 % av medlemsstaterna. En blockerande minoritet kommer att bestå av fyra rådsmedlemmar. Mellan den 1 november 2014 och den 1 april 2017 ska rådet på begäran av en rådsmedlem använda det gamla röstsystemet.

Funktion och befogenheter

Rådets främsta syfte är att agera som en av två kammare i EU:s lagstiftande gren, den andra kammaren än Europaparlamentet. Rådet har emellertid initiativrätt inom de två senare pelarna. Det besitter också, jämte parlamentet, makten över EU:s budget och har större kontroll än parlamentet över de mellanstatliga områdena inom unionen. Slutligen besitter rådet den formella verkställande makten inom EU, som dock är delegerat till Europeiska kommissionen.

Lagstiftningsförfarande

Rådets säte, Justus Lipsius-byggnaden, i Bryssel.

Unionens lagstiftande funktion är delad mellan rådet och parlamentet. Det vanligaste sättet att anta lagstiftning är genom det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Detta förfarande inleds med att kommissionen lägger fram ett förslag till parlamentet och rådet. Parlamentet kan efter sin första läsning föreslå justeringar av lagförslaget. Om rådet godkänner dessa justeringar godkänns lagförslaget. Om rådet inte godkänner parlamentets justeringar lägger det fram ett eget förslag som sedan parlamentet får granska. Efter sin andra läsning kan parlamentet besluta att godkänna textförslaget alternativt inte göra någonting alls, vilket innebär att texten godkänns. Annars måste parlamentet föreslå nya justeringar. Förslaget kan helt avslås om en absolut majoritet av parlamentarikerna kräver det. Om rådet fortfarande inte godkänner parlamentets position bildas en förlikningskommitté, bestående av rådsmedlemmar och lika många parlamentariker. Om kommittén lyckas med att godkänna en text måste den fortfarande godkännas av både rådet och parlamentet. I annat fall avslås förslaget.

Inom vissa frågor, såsom budgetfrågor och gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, används särskilda lagstiftningsförfaranden.

Budgetbefogenheter

Rådets mötesrum.

Precis som övriga lagstiftningen, är det rådet och parlamentet som tillsammans beslutar om budgeten. Arbetet med den årliga budgeten inleds med att varje institution, med undantag för Europeiska centralbanken, innan den 1 juli upprättar en beräkning över sina planerade utgifter under det kommande budgetåret.

Kommissionen sammanställer därefter alla beräkningar och lägger fram ett budgetförslag till rådet och parlamentet senast den 1 september före budgetåret. Rådet och parlamentet behandlar därefter budgetförslaget enligt ett särskilt förfarande. Om de inte kan komma överens, inrättas en förlikningskommitté.

Rådet är också ansvarigt för granskningen av implementeringen av föregående budgetar, med hjälp av Europeiska revisionsrättens årliga rapport.

Säte

Résidence Palace, en av rådets många byggnader i Bryssel.

Efter ett beslut i Edinburgh i december 1992 har rådet sitt säte i Bryssel, men i april, juni och oktober sammanträder det i Luxemburg.

Mellan 1952 och 1967 höll rådet sina möten i Luxemburg. Dess sekretariat flyttades runt mellan ett antal olika platser men mellan 1955 och 1967 hade det sitt säte i Verlorenkosts stad. 1957, när de två nya gemenskaperna fick varsitt eget råd, var det upp till ordföranden att bestämma sätet. I praktiken blev Castle of Valley of the Duchess rådets säte fram till hösten 1958, då det flyttade till Bryssel.

Genom en överenskommelse 1965 angående de sammanslagna institutionernas säten beslutades att rådet skulle ha sitt säte i Bryssel men att det skulle sammanträda i Luxemburg under april, juni och oktober månad. Europeiska kol- och stålgemenskapens sekretariatet flyttades från Luxemburg till det sammanslagna rådets sekretariat i Bryssel. 1971 flyttade rådet och dess sekretariat in i Charlemagnebyggnaden, som ligger i anslutning till kommissionens Berlaymont. Rådet fick dock snabbt brist på utrymme och en del av sekretariatet fick flytta ännu en gång.

1995 flyttade rådet på nytt, till Justus Lipsius-byggnaden, som låg på andra sidan om vägen vid Charlemagnebyggnaden. En del av dess personal, bland annat finska och svenska språkavdelningarna, finns dock kvar i Frère Orban-byggnaden. Rådets personal fortsatte att öka och därför hyr rådet nu, utöver Justus Lipsius-byggnaden, även Kortenberg-, Froissart-, Espace Rolin-, Woluwé Heights-, Lex- och Résidence Palace-byggnaderna. Résidence Palace-byggnaden renoveras för närvarande och kommer att rymma Europeiska rådet, som använder samma faciliteter som rådet.

När rådet sammanträder i Luxemburg sker det i Kirchbergs konferenscenter. Rådet har också tillfälligtvis sammanträtt i Strasbourg och ett antal andra städer både innanför och utanför unionen: som exempel möttes rådet 1974 i Tokyo och Washington för att diskutera handels- och energifrågor. Enligt rådets nuvarande regler kan rådet, under särskilda omständigheter, hålla sina möten på annan ort än Bryssel och Luxemburg.

Tillgänglighet för allmänheten

Under rådets debatter kan ledamöterna tala EU:s 23 officiella språk. Officiella dokument översätts också till katalanska, baskiska och gäliska. Med Lissabonfördraget fastställdes att rådets möten ska delas upp i två delar. När rådet diskuterar lagstiftning ska mötet vara offentligt, medan när rådet har informella överläggningar behöver det inte vara öppet för allmänheten.

Se även

• Europaparlamentet
• Europeiska kommissionen
• Europeiska rådet

Externa länkar

• Rådets officiella webbplats

EU-portalen — metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.