Ali Esbati

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ali Esbati


Ämbetsperiod
2001–2004
Företrädare Jenny Lindahl
Efterträdare Tove Fraurud

Mandatperiod
14:e november 2013 – (ersättare)
Valkrets Stockholms kommun

Född 12 september 1976 (37 år)
Teheran, Iran
Politiskt parti Vänsterpartiet
Partner Marte Michelet
Utbildning Civilekonom, Handelshögskolan i Stockholm
Yrke Frilansskribent, ekonomianalytiker
Webbplats esbati.blogspot.com

Ali Esbati, född 12 september 1976 i Teheran, Iran, är en iransk-svensk politiker och skribent. Han är ersättande riksdagsledamot för Vänsterpartiet sedan 14 november 2013.

Esbati var förbundsordförande i Ung Vänster 2001-2004, medlem av Vänsterpartiets programkommission 1998-2008 och densammas ordförande 2004-2008.

Esbati är sedan 2008 bosatt i Oslo. Under 2008 var han debattredaktör på den norska tidningen Klassekampen.[1] Han arbetar i dag som verksamhetschef (daglig leder) på den norska tankesmedjan Manifest Senter for samfunnsanalyse.[2] Esbati började blogga 2005 och hade under en tid en av Sveriges mest lästa politiska bloggar.[3] 2006 gav han ut en samling bloggtexter från 2005 och 2006 i boken Agenda: Julafton för allt reaktionärt.[4]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Esbati föddes i Iran och kom till Sverige 1986 tillsammans med sin mor och en yngre bror. Fadern invandrade ett halvår senare.[5] Han växte upp i Tensta i nordvästra Stockholms kommun, och gick med i Ung Vänster 1992.[5] Efter grundskolan läste han vid Tensta gymnasium och på Matematikgymnasiet i Danderyd. Därefter började han utbilda sig till civilekonom vid Handelshögskolan i Stockholm. Angående valet av Handelshögskolan uttalade han sig i DN 2003 att det var för att "lära känna sin fiende".[6]

Förbundsordförande Ung Vänster[redigera | redigera wikitext]

I maj 2001 valdes Esbati till förbundsordförande för Ung Vänster efter avgående Jenny Lindahl.[7] Strax innan valet drog han till sig medial uppmärksamhet med ett bostadspolitiskt uttalande:

Säg det rent ut. Det handlar om att röka ut överklassen från ställen som Östermalm eller Askim. Sätt upp en flyktingförläggning på Stureplan. Det är bara att köra hårt.
— Ali Esbati i intervju i Flamman strax innan valet till förbundsordförande.[7]

I juni 2002 gjorde Ung Vänster, på Esbatis initiativ, en symbolisk insättning på ett konto kontrollerat av Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP), som en protest mot EU:s antiterrorismlagstiftning.[8] PFLP hade tillsammans med andra organisationer samt enskilda uppförts på EU:s sanktionslista över terrororganisationer efter attacker mot civila israeler under den senaste intifadan. Esbati menade dock att PFLP förde en "legitim befrielsekamp mot förtryck och ockupation" och att EU:s sanktionslista skulle öppna för politiskt godtycke. Ung Vänster uppmanade också andra att stödja aktionen. Sammanlagt gjordes två inbetalningar (totalt 4 000 kr) på ett konto som disponerades av PFLP. Aktionen ledde till att en förundersökning inleddes mot Esbati och en annan person i Ung Vänsters ledning, vilken senare lades ned.

PFLP är inte mer terrororganisation än vad norska och danska motståndsmän var under andra världskriget.
— Ali Esbati om Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP).[8]

I februari 2004 blossade en het intern debatt upp inom förbundet, då Esbati och förbundssekreteraren Åsa Brunius lade fram förslaget om att kalla till en extra kongress. Som anledning angav de inre politiska och organisatoriska konflikter, och en vilja få stopp på en fraktionsbildning som använde sig av kritik med inslag av sexuella trakasserier för att misskreditera meningsmotståndare, speciellt kvinnliga ledande medlemmar. En vecka senare meddelade Esbati i samband med en konferens i Göteborg att han inte skulle kandidera till omval på extrakongressen — ett beslut som han utvecklade offentligt på en presskonferens den 19 februari. Han stod även fast vid anklagelserna om sexuella trakasserier mot personer i ledningen.[9][10]

Esbati efterträddes på extrakongressen i april 2004 av Tove Fraurud.[11]

Fortsatt karriär[redigera | redigera wikitext]

Mellan 2005 och 2008 arbetade Esbati som på Vänsterpartiets riksdagskansli, som arbetsmarknadspolitisk sekreterare, finanspolitisk sekreterare och slutligen ekonom. Han var även ordförande i Vänsterpartiets programkommission mellan 2004 och 2008. Han bosatte sig 2008 i Norge där han fram till början av 2009 arbetade som debattredaktör på tidningen Klassekampen.

I juni 2009 var Esbati med och startade den norska tankesmedjan Manifest Senter for Samfunnsanalyse (Manifest Analyse). Organisationen finansieras huvudsakligen av en rad fackliga organisationer. Esbati är idag "daglig leder"; verksamhetschef.

Esbati ställde upp i Riksdagsvalet 2010 och valdes till första ersättare i Stockholms kommuns valkrets.[12] Under våren 2013 var han ersättare för Josefin Brink och tog då också hennes plats i Arbetsmarknadsutskottet.[13]

Attentatet på Utøya[redigera | redigera wikitext]

Esbati var inbjuden för att hålla föredrag på norska Arbeiderpartiets ungdomsförbunds (AUF) sommarläger på Utøya utanför Oslo 22 juli 2011. Han blev där vittne till dödsskjutningen som tog livet av 69 personer, nästan samtliga ungdomar och medlemmar av AUF. Esbati berättade efteråt att han såg flera döda, men överlevde själv genom att söka skydd i bland annat skogspartier och i vattenbryn.[14]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • 2006 – Agenda : julafton för allt reaktionärt : bloggtexter 2005-2006[4]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Ny kronikk- og debattredaktør i Klassekampen” (på Norska). Klassekampen. 24 november 2007. 
  2. ^ ”Manifest Analyse: Våre ansatte” (på Norska). Manifest. http://manifestanalyse.no/-/page/show/ansatte?sandbox_id=242733. Läst 27 december 2011. 
  3. ^ ”Bloggportalen: Esbatis kommentarer”. http://bloggportalen.aftonbladet.se/BlogPortal/view/BlogDetails?id=10369. Läst 27 december 2011. 
  4. ^ [a b] Esbati, Ali (2006). Agenda: julafton för allt reaktionärt : bloggtexter 2005-2006. Stockholm: Karneval. Libris 10157113. ISBN 91-976031-3-9 
  5. ^ [a b] Sian O’Hara (13 juni 2009). ”Han tar debattene” (på Norska). Klassekampen: s. 24-25. 
  6. ^ Bolling, Anders (2 januari 2003). ”Ali Esbati vägrar gå i ledband”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/politik/ali-esbati-vagrar-ga-i-ledband. Läst 18 april 2010. 
  7. ^ [a b] ”Ali Esbati ny ordförande för Ung vänster”. TT. 25 maj 2001. 
  8. ^ [a b] Ung Vänster (18 juni 2002). ”Bryt mot lagen – stöd PFLP!”. Pressmeddelande. Läst 27 december 2011.
  9. ^ Esbati, Ali (22 februari 2004). ”Kommentar till situationen i förbundet”. http://ungvanster.se/2004/02/22/kommentar-till-situationen-i-forbundet/. Läst 27 december 2011. 
  10. ^ Eriksson, Göran (19 februari 2004). ”Sexuella trakasserier fick Esbati att avgå”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/politik/sexuella-trakasserier-fick-esbati-att-avga. Läst 4 februari 2010. 
  11. ^ Ung Vänster (10 april 2004). ”Ny förbundsordförande på extra kongress”. Pressmeddelande. Läst 27 december 2011.
  12. ^ ”Ali Esbati tar plats i riksdagen”. SVT Nyheter. 11 februari 2013. http://www.svt.se/nyheter/sverige/ali-esbati-v-tar-plats-i-riksdagen. 
  13. ^ ”Ali Esbati (V)”. Sveriges Riksdag. http://www.riksdagen.se/sv/ledamoter-partier/Hitta-ledamot/Ledamoter/Esbati-Ali-014386615025. Läst 8 maj 2013. 
  14. ^ Håkansson, Catarina (23 juli 2011). ”Svenske Ali: Det var overkligt på Utøya”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/nyheter/utrikes/svenske-ali-pa-utoya-det-var-overkligt_6342862.svd. Läst 23 juli 2011. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Jenny Lindahl
Ung Vänsters förbundsordförande
2001–2004
Efterträdare:
Tove Fraurud