Vänsterpartiet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Vänsterpartiet (olika betydelser).
Vänsterpartiet
Förkortning V
Land  Sverige
Partiordförande Jonas Sjöstedt
Partisekreterare Aron Etzler
Gruppledare i riksdagen Hans Linde
Grundat 13 maj 1917
Huvudkontor Kungsgatan 84,
112 93 Stockholm
Antal medlemmar 19 000 (egen uppgift)[1]
Politisk ideologi Nutida:
Demokratisk socialism[2]
Socialism[3]
Feminism[3]
Grön Ideologi/Ekologism[4]
Historiskt:
Kommunism
Politisk position Vänster
Nordiskt samarbetsorgan Nordisk grön vänster
Europeiskt samarbetsorgan New European Left Forum
Politisk grupp i Europaparlamentet GUE/NGL-gruppen
Färg(er) Röd
Ungdomsförbund Ung Vänster
Partitidning(ar) Rött
Europaparlamentet[5]
Röstandel
6,30 %
Mandattilldelning
1 av 20
Riksdagen
Röstandel
5,72 %
Mandattilldelning
21 av 349
Landstingsfullmäktige
Röstandel
7,08 %
Mandattilldelning
121 av 1 678
Kommunfullmäktige
Röstandel
6,44 %
Mandattilldelning
750 av 12 780
Webbplats
www.vansterpartiet.se
Svensk politik
Politiska partier
Val

Vänsterpartiet (V), vanligen vänstern, är ett svenskt socialistiskt och feministiskt partiekologisk grund. På partiets valsedlar anges partibeteckningen Vänsterpartiet. Partiledare är sedan 2012 Jonas Sjöstedt.

Vänsterpartiet antog sitt nuvarande namn 1990 som ersatte det tidigare Vänsterpartiet Kommunisterna som använts från 1967, dessförinnan Sveriges Kommunistiska Parti från 1921. Vänsterpartiet har som socialdemokraterna sitt ursprung i den socialistiska arbetarrörelsen men varit betydligt mindre än socialdemokraterna som länge också var negativ till samarbete med Vänsterpartiet och den kommunistiska ideologi partiet stod för fram till 1980-talet.

Inför riksdagsvalet i Sverige 2010, mellan december 2008 och den 26 oktober 2010, samarbetade partiet tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet som De rödgröna.[6]

Vänsterpartiet vill skapa ett samhälle baserat på en socialistisk och feministisk grund[7]. Vänsterpartiet förespråkar bland annat en stor offentlig sektor samt ett ökat skatteuttag för framför allt höginkomsttagare och storföretag. De säger nej till vinstuttag i välfärden och menar att välfärdsresurser skall fördelas efter behov. Vänsterpartiet sammanfattar målet för sin politik på följande sätt: att förverkliga ett samhälle grundat på demokrati, jämlikhet och solidaritet, ett samhälle befriat från klass-, köns- och etniskt förtryck, ett rättvist och ekologiskt hållbart samhälle där kvinnor och män bygger sin egen framtid i frihet och samverkan.[8]

Partiet är mandatmässigt det sjätte största i Sveriges riksdag. Vänsterpartiet har sitt starkaste stöd i Västerbottens läns och Norrbottens läns riksdagsvalkretsar. Kommunalt stod Fagersta kommun för Vänsterpartiets starkaste stöd, där partiet har egen majoritet sedan valet 2002. Vänsterpartiet fick ensamt hela 55,63 procent av rösterna i kommunalvalet 2010 i Fagersta. Efter valet 2014 förlorade dock Vänsterpartiet makten i kommunen till Socialdemokraterna.

I Europaparlamentsvalet 2014 erhöll Vänsterpartiet 6,30 procentenheter av väljarnas röster och fick därmed ett mandat i parlamentet. I parlamentet är Vänsterpartiet en del av Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster. Partiet är inte medlem av det Europeiska vänsterpartiet.I riksdagsvalet 2014 fick Vänsterpartiet 5,7% vilket är en ökning med 0,1%.

Partiet har inte längre någon nomineringsgrupp i Svenska kyrkan, utan har ersatts av Vänsterns religiösa nätverk (VRG) som har nomineringsgruppen Vänstern i Svenska kyrkan (ViSK)

Historia[redigera | redigera wikitext]

Sammanfattning[redigera | redigera wikitext]

Vänsterpartiet bildades 1917 av vänsteroppositionen inom Socialdemokraterna samt hela dess ungdomsförbund. Detta kom av en strid mot den socialdemokratiska partiledningens ultimatum om total lojalitet genom bland annat den så kallade munkorgsstadgan som vänsterfalangen och ungdomsförbundet kritiskt menade var till för att tysta oppositionen inom partiet. Det nya partiet som bildades, Sverges socialdemokratiska vänsterparti[9] (SSV), var senare med och grundade Komintern 1919. Partiet kantades inledningsvis av häftiga falangstridigheter och medlemmar uteslöts eller lämnade partiet, för att bilda nya socialistiska förbund. Under tiden i Komintern styrdes partiet av det sovjetiska kommunistpartiet och partiet var det enda som inte ingick i andra världskrigets svenska samlingsregering. Trots att partiet aldrig ingick i något regeringssamarbete med Socialdemokraterna kunde partiet tillgodoräkna sig Vänsterpartiets parlamentariska stöd. Även efter att Komintern upplöstes var partiet nära knutet till Sovjetunionen, något som ändrades först på 1960-talet efter intryck av eurokommunismen, då partiet blev mer självständigt och det första kommunistiska partiet att principiellt acceptera politisk demokrati. Partiet fortsatte emellertid kontakterna med ett flertal socialistiska folkrepubliker ända tills järnridån föll 1989 och Sovjetunionen kollapsade 1991. Därefter kom partiet att reformeras av de så kallade "förnyarna" och kom att beteckna sig som ett socialistiskt, feministiskt och miljötänkande parti, snarare än kommunistiskt. I början av 2000-talet led "förnyarna" något av ett nederlag i maktkampen med de så kallade "traditionalisterna", vilket ledde till Vägval Vänsters bildande.

Början[redigera | redigera wikitext]

De europeiska socialdemokratiska organisationerna var anslutna till den socialistiska andra internationalen som bildades 1889. Man bildade de första fackförbunden och kämpade för allmän och lika rösträtt. Internationella arbetarrörelsen splittrades när första världskriget bröt ut 1914 då de inte lyckades få en enad front mot kriget.

Arbetarrörelsen hade nu en skiljelinje mellan reformister som i flera nationer ingick i nationella regeringar och förespråkade socialism med reformer, medan de revolutionära menade att man skulle fortsätta med den socialistiska revolutionen. De revolutionära falangerna började nu kalla sig kommunister.

1910-talet[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Sveriges socialdemokratiska arbetareparti 1889–1917

I Sverige kom splittringen i Socialdemokraterna 1917. På den tionde partikongressen som hölls i februari inledde partiordföranden, Hjalmar Branting, med att det skulle bli ”en uppgörelsens dag”.[10] Vänsteroppositionen uteslöts och nästan samtliga medlemmar i ungdomsförbundet anslöt sig till organisationen. Den nya gruppen bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV) 13 maj 1917.[11] De ledande initiativtagarna var bland annat Zeth Höglund, Ture Nerman, Fredrik Ström, Carl Lindhagen och Karl Kilbom.

1920-talet[redigera | redigera wikitext]

Den första kommunistiska riksdagsgruppen i Andra kammaren 1922. Stående från vänster: Viktor Herou, Verner Karlsson, Jonas Dahlén. Sittande från vänster: Karl Kilbom, August Spångberg, Helmer Molander, Carl Winberg.

SSV intog en antimilitaristisk och internationell hållning. Tillsammans med andra vänstersocialistiska partier var man med och grundade Tredje internationalen (Komintern) 1919. De ryska bolsjevikerna som i oktoberrevolutionen tagit makten och bildat Sovjetryssland blev ledande parti. År 1921 bytte SSV namn till Sveriges kommunistiska parti (SKP) och anammade Kominterns 21 teser. År 1924 bröt sig en minoritet ut ur partiet tillsammans med ledargestalterna Zeth Höglund och Fredrik Ström efter en dispyt med Kominterns ordförande Grigorij Zinovjev och den ökande centraliseringen i Komintern.

År 1926 organiserade SKP en fackföreningskonferens med ledamöter som representerade 80 000 arbetare. År 1929 kom den största splittringen i partiets historia då Karl Kilbom och större delen av medlemmarna uteslöts av Komintern, och flera medlemmar lämnade partiet. Karl Kilbom drev tillsammans med Nils Flyg och partimajoriteten ett eget SKP. Sverige hade nu ett SKP i Komintern och ett utanför. Det Kominterntrogna partiet reorganiserades och leddes av Hugo Sillén och fick tre procent av rösterna i andrakammarvalet 1932 medan det gamla kommunistiska partiet som leddes av Kilbom fick 5,32 procent. Partierna kallades för enkelhetens skull efter respektive ledare; Sillénarna och Kilbomarna.

1930-talet[redigera | redigera wikitext]

Sven Linderot. Ordförande 1929-1951

De politiska förändringarna i Europa under början av 1930-talet föranledde en kursändring i Kominterns politiska linje. Kominterns sista kongress hölls 1935 och där fastslog man en enad front med samtliga partier som motsatte sig fascism, folkfront. Det främsta samarbetet var emellertid ”enhetsfronten” som enbart skulle bestå av arbetarklassen som representerades av socialistiska och kommunistiska organisationer. En del av dessa folkfronter deltog i val och bildade regering, till exempel i Frankrike och i Spanien.

Folkfronten segrade i valen som hölls 1936 till andra spanska republiken, i Frankrike satt en vänsterkoalition bestående av Frankrikes kommunistiska parti, socialistpartiet och ett radikalt socialistiskt i regeringsställning 1936–1938, likaledes i Chile 1932–1952.

Spanska inbördeskriget bröt ut 1936 när konservativa, fascistiska och nationalistiska krafter under militären Franco ledde en revolt för att krossa andra republiken med våld. Frivilliga internationella brigader åkte ned till Spanien för att försvara republiken, däribland uppemot 500 svenskar.

1940-talet[redigera | redigera wikitext]

Hilding Hagberg. Ordförande 1951-1964.

Andra världskriget var en svår period för partiet; SKP var den enda politiska kraften i Sverige som stödde den sovjetiska sidan i finska vinterkriget, och var enda riksdagspartiet som inte fick sitta med i Per-Albin Hanssons samlingsregering. Liksom resten av den kommunistiska rörelsen gjorde SKP 1939 analysen att kriget var ett imperialistiskt krig, en analys som i mångt och mycket präglades av Molotov-Ribbentroppakten som Sovjetunionen undertecknat med Tyskland.

Dessutom internerades många av partiets medlemmar i arbetsläger, som Storsien i Norrbotten, med motiveringen att de kunde tänkas planera statsfientlig verksamhet. Den 2 mars 1940 utfördes det största politiska terrordådet under 1900-talet i Sverige i och med attentatet mot partiets tidning Norrskensflamman, då redaktionen bombades av personer med anknytning till högertidningen Norrbottens-Kuriren och militären. Fem människor dog.

SKP under ledning av Sven Linderot kom starkt tillbaka i andrakammarvalet 1944 där man fick rekordhöga 10,3 procent, delvis beroende på sovjetiska arméns militära framgångar och medverkande i att befria Europa från nazism. Partiet fick därför en allt mer betydande roll i den svenska arbetarrörelsen.

År 1945 ledde kommunisterna metallarbetarstrejken som varade från februari fram till juli och omfattade 120 000 verkstadsarbetare.

Innan partikongressen 1944 växte nya linjer inom partiet fram, man antog det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet och strök begreppet proletariatets diktatur från partiprogrammet.[12] Från och med nu skulle man inte vara lika distanserade till Socialdemokraterna och de icke-kommunistiska fackliga representanter som valdes på arbetsplatserna. Man förespråkade istället en enad arbetarrörelse.

Medlemsantalet inför partikongressen 1946 ökade till runt 48 000 medlemmar från 21 234 medlemmar 1940.

År 1946 fick SKP 11,2 procent i de kommunala valen.[13]

1950-talet[redigera | redigera wikitext]

Det stora inflytandet SKP fått i fackförbunden och genom metallarbetarstrejken 1945 minskade dock drastiskt när Tage Erlander på 1950-talet uttalade fackföreningarnas roll som slagfält mot kommunisterna. Årtiondet blev en nedgång för SKP. År 1951 blev Hilding Hagberg ny partiledare. Hagberg förde en utrikespolitik som präglades av lojalitet mot Sovjetunionen, men ett närmande till Socialdemokratin på det inrikespolitiska planet.

Partiet startade flera frontorganisationer för att indirekt kunna verka för Sovjetunionen och dess satellitstater. På ordförandeposten brukade en socialdemokrat placeras, men organisationen drevs av kommunister. Nämnas kan Svenska Fredskommittén, Förbundet Sverige-DDR och Förbundet Sverige-Sovjetunionen.

1960–2000-talet[redigera | redigera wikitext]

C.-H. Hermansson. Ordförande 1964-1975

En förändringarnas tid för SKP blev 1960-talet. Sen det omvälvande året 1956 med Chrusjtjovs kritiska Stalin-tal och Ungernrevolten hade ett allt större internt missnöje växt mot partiledningens inslagna politik. Många yngre medlemmar, bland andra C.-H. Hermansson, Sture Ring, Lars Werner, Kjell E. Johanson, började reagera och krävde förändringar av partiet. Kongressen 1964 blev en seger för förnyarna i partiet. C.-H. Hermansson blev partiets ordförande och började successivt förändra partiet och fjärma sig från de stalinistiska kvarlevorna och den okritiska hållningen till Sovjetunionen. Avsikten var att göra partiet anpassat till svenska förhållanden däribland att acceptera den svenska parlamentariska demokratin fullt ut.

Med ekonomiskt stöd från direktören för Svenska Sovjetfilm AB köpte SKP 1964 det som idag är Vänsterpartiets kursgård i Syninge i Norrtälje.[14][15]

Under intryck av eurokommunismen bytte SKP den 16 maj 1967 namn till Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK).[16] Partiet var starkt kritiskt till det pågående Vietnamkriget och anordnade insamlingar till FNL. År 1968, ironiskt nog samtidigt som vänstervindarna blåste som starkast i Sverige, gjorde partiet ett av sina sämsta val någonsin och fick bara tre procent av rösterna. Förklaringen kan delvis bero på händelserna i Tjeckoslovakien detta år. Den Sovjetledda inmarschen i landet och krossandet av försöket att demokratisera det kommunistiska systemet i Tjeckoslovakien, hade skakat omvärlden. Hermansson tog mycket tydligt avstånd från inmarschen, men hans trovärdighet skadades av att flera av den äldre generation öppet och högljutt försvarade den sovjetiska inmarschen (däribland den förre partiledaren Hilding Hagberg).

År 1967 bröt sig en mindre grupp ut och bildade Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML), den första ”ny-vänster”-organisationen i Sverige som inspirerats av maoismen. Den senaste större splittringen kom 1977 när den mer Moskvatrogna ”gammelkommunistiska”-fraktionen tröttnade på partiets förändringsprocess. Ungefär en fjärdedel av medlemmarna och två av dess riksdagsledamöter skapade utbrytarpartiet Arbetarpartiet Kommunisterna (APK). Detta kan ha bidragit till att den borgerliga regeringen fick sitta kvar efter det ytterligt jämna riksdagsvalet 1979; utbrytarna kom inte in i Sveriges riksdag, men om deras röster tillfallit VPK hade det socialistiska blocket kunnat få majoritet.

Lars Werner[redigera | redigera wikitext]

Lars Werner (ordförande 1975-1993), till höger i bild, träffar Erich Honecker under ett besök i Östtyskland 1974.

Två år innan splittringen hade Lars Werner tagit över partiledarposten. Werner sågs som en kompromisskandidat men det kunde alltså inte hejda splittringen. Men ändå blev det en viss tillbakagång i partiets inställning till de statsbärande kommunistpartierna. Officiellt ville man betona sitt oberoende, men på ett något ambivalent sätt bibehölls och återupptogs de vänskapliga förbindelserna till broderpartier inom Sovjetunionens intressesfär och i synnerhet till Sovjetunionens kommunistiska parti. Dessa förbindelser odlades fram till Sovjetunionens fall. En rädsla för att utbrytarna i APK - från 1977 och framöver - skulle ta över kontakterna med partierna i de kommunistiskt styrda länderna spelade in som en drivande orsak till den ändrade hållningen.[källa behövs]

Gudrun Schyman[redigera | redigera wikitext]

Gudrun Schyman. Ordförande 1993-2003

Efter realsocialismens sammanbrott i Östeuropa strök partiet 1990 kommunismen ur partinamnet och partiprogrammet. Vänsterpartiet växte sedan under Gudrun Schymans partiledarskap till Sveriges tredje största politiska parti - vid riksdagsvalet 1998 erhöll det 12 procent av väljarnas röster. Schyman positivt särbehandlade vidare de förnyare inom partiet som inte såg sig själva som kommunister.

Efter att under decennier ha varit ett passivt stödparti till Socialdemokraterna blev Vänsterpartiet allt ifrån 1998 ett mer aktivt stödparti, och slöt formella samarbetsavtal om den ekonomiska politiken med den socialdemokratiska regeringen.

I januari 2003 avgick den populära Gudrun Schyman efter en uppmärksammad skattetvist, och hon efterträddes tillfälligt av Ulla Hoffmann. Samma år publicerades ett upprop under rubriken VägVal Vänster i partiets interntidning Vänsterpress, som en del av den interna maktkampen mellan så kallade förnyare och traditionalister. Flera av dem som undertecknade uppropet hade riksdagsuppdrag och andra ledande positioner inom partiet, som till exempel Johan Lönnroth, dåvarande ledamot i programkommittén.

Mot slutet av Schymans partiledarskap hade Vänsterpartiet börjat backa i opinionen. Schyman lämnade Vänsterpartiet 7 december 2004 och satt fram till valet 2006 som politisk vilde i riksdagen. Gudrun Schyman gick sedan över till det nybildade partiet Feministiskt initiativ som grundades i april 2005.[17] [18]

Lars Ohly[redigera | redigera wikitext]

Lars Ohly. Ordförande 2004-2012

På kongressen i februari 2004 led ”förnyarna” ett svidande nederlag. De förlorade omröstningen om partiprogrammet och många av dem som ursprungligen undertecknat uppropet blev inte omvalda. Samtidigt valdes Lars Ohly till partiledare. Senare avslöjade tidningen Flamman ett hemligt strategidokument, Plan B, som bland annat riksdagsledamoten Karin Svensson Smith officiellt sagt sig ha varit med i framtagandet av.[19] I mitten av maj 2004 bildade man den ekonomiska föreningen Vägval Vänster, med säte i Uddevalla, ordförande blev Johan Lönnroth.[20]

2006 sammanträdde en ny partikongress. I sitt öppningsanförande på kongressen påtalade Lars Ohly att fraktionsbildarna i Vägval Vänster skadade partiet med sina ageranden och öppna strid i media. Kongressen ansågs konsolidera partiet genom att markera slutpunkten för de interna striderna samtidigt som partiets vänsterprofil stärktes med antagandet av en valplattform som bland annat innehöll krav om ökade satsningar på den offentliga sektorn.

Sedan 2008 har Vänsterpartiet aktivt samarbetat med Socialdemokraterna och Miljöpartiet genom det rödgröna samarbetet. Målet med samarbetet var att byta regering och politik i valet 2010. Efter valet 2010 har det samordnade samarbetet i princip upphört.

Jonas Sjöstedt[redigera | redigera wikitext]

Jonas Sjöstedt. Ordförande från 2012

Den 5 juli 2011 meddelade Jonas Sjöstedt att han ställer upp som kandidat till partiledarposten i Vänsterpartiet. Den 10 december 2011 föreslog valberedningen honom som partiledare och den 6 januari 2012 valdes Sjöstedt till ny ordförande i partiet. I sitt avslutningstal vid kongressen förkunnade Sjöstedt att vänsterpartiets mål är den demokratiska socialismen.[21]

Partisymbol[redigera | redigera wikitext]

På partikongressen 2006 presenterades vänsterpartiets nya symbol/logotyp: ett vitt V i en röd, stiliserad nejlika med texten 'Vänsterpartiet' undertill. Både den röda färgen och nejlikan är symboler som sedan länge förknippats med den politiska vänstern. Efter kongressen 2012 uppdaterades symbolen genom att byta typsnitt på bokstaven, samt ta bort texten 'Vänsterpartiet'.

Den röda färgens betydelse som symbol för frihet och kamp går tillbaka till antiken. Den ses också som livets, kärlekens och upprorets färg. Under 1848 års revolutionära rörelser ansågs den röda färgen representera jämlikhet och social rättvisa. Det återspeglade i viss mån den borgerliga franska revolutionens krav från 1789 med dess devis frihet, jämlikhet och broderskap.

De revolutionära arbetarkvinnorna inom arbetarrörelsen, som först uppges ha valt den röda rosen som symbol, övergick snart till den röda nejlikan då den var ett enklare och billigare alternativ för det fattiga proletariatet. År 1889 beslöts att den 1 maj skulle vara arbetarrörelsens högtidsdag. Att kvinnorna smyckade sig med den röda nejlikan torde ha bidragit till att ge första maj dess prägel av högtid och fest. Med början i de tyskspråkiga delarna av Europa blev, mot 1800-talets slut, användningen av den röda nejlikan utbredd i de ursprungliga socialdemokratiska och socialistiska partierna.

I vår tid har socialdemokrater/socialister på flera håll behållit nejlikan som symbol, inte minst i den fackliga rörelsen, trots att bruket av den röda rosen nu har återtagits av många socialdemokratiska partier.

I Sverige introducerades den röda nejlikan som symbol år 1913 av det dåvarande Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SDUF), nuvarande Ung Vänster. När Vänsterpartiet senare bildades följde traditionen med nejlikan som demonstrationsmärke med. Från och med 1 maj 1918 blev den i tyg tillverkade nejlikan, vänsterns och kommunisternas demonstrationsmärke och den traditionen skulle bestå ända fram till 1941. På grund av textilransoneringen under andra världskriget måste man sedan övergå till märken av metall.

Den röda nejlikan var också vänsterns symbol i kampen mot fascismen i Europa. Ett tydligt exempel är den röda nejlikans självklara roll vid fascismens fall i Portugal 1974. I denna nejlikornas revolution förenades den demokratiska och sociala kampen med befrielsen från fascismen och upplösningen av Portugals kolonialvälde.

Ideologi[redigera | redigera wikitext]

Vänsterpartiet ser sig som en del av den internationella arbetar-, kvinno- och fredsrörelsen och baserar sin politik på två teoretiska grundpelare – socialism och feminismekologisk grund. Partiet ser de marxistiska och feministiska analysverktygen som viktiga för sin politik.[22] Vänsterpartiet är kritisk till vad man menar är den kapitalistiska marknadsekonomins oförmåga att kunna tillgodose människans behov, därför vill man avskaffa kapitalismen men även patriarkatet till förmån för ett jämlikt socialistiskt samhälle.[23][24] Vänsterpartiet sammanfattar målet för sin politik på följande sätt: att förverkliga ett samhälle grundat på demokrati, jämlikhet och solidaritet, ett samhälle befriat från klass-, köns- och etniskt förtryck, ett rättvist och ekologiskt hållbart samhälle där kvinnor och män bygger sin egen framtid i frihet och samverkan.[8]

Feminism som begrepp introducerades i partiprogrammet 1997, men man anser sig alltid ha arbetat för att stärka kvinnors rättigheter. Den feministiska teorin har växt in i partiet sedan 1960-talet, då kvinnokampen fick en teoretisk grund utöver marxismen.[källa behövs]


Organisation[redigera | redigera wikitext]

Vänsterpartiets medlemmar är organiserade i partiföreningar som samlas under ett av 27 distrikt som vanligen utgörs av partiföreningarna inom respektive län. Partiets högsta beslutande organ är Kongressen, som sammanträder vartannat år. Mellan kongresserna är det partistyrelsen som leder partiet.

Partiledning[redigera | redigera wikitext]

Mellan 1917 till 1921[25] hade vänsterpartiet ingen partiordförande, endast ordförande för arbetsutskottet. Fram till och med kongressen 1964 utsågs partiordföranden av centralkommittén/partistyrelsen, därefter av kongressen.

Partiordförande[redigera | redigera wikitext]

Period Namn
1917 Carl Winberg och Zeth Höglund
1918 Ernst Åström och Karl Kilbom
1919–1920 Zeth Höglund
1921–1923[25] Zeth Höglund och Karl Kilbom[26]
1923–1924 Zeth Höglund
1924–1929 Karl Kilbom[25][27] och Nils Flyg[28]
1929–1951 Sven Linderot
1951–1964 Hilding Hagberg
1964–1975 C.-H. Hermansson
1975–1993 Lars Werner
1993–2003 Gudrun Schyman
2003–2004 Ulla Hoffmann (tillförordnad)
2004–2012 Lars Ohly
2012– Jonas Sjöstedt

Partisekreterare[redigera | redigera wikitext]

Period Namn
1927–1929 Arvid Olsson[29]
1929 Oskar Samuelsson
1967–1982 Tore Forsberg
1982–1985 Bo Hammar
1985–1993 Kenneth Kvist
1993–1994 Maggi Mikaelsson
1994–2000 Lars Ohly
2000–2006 Pernilla Zethraeus
2006–2012 Anki Ahlsten
2012– Aron Etzler

Partistyrelsen[redigera | redigera wikitext]

Partistyrelsen är Vänsterpartiets högsta beslutande instans mellan kongresserna. Den leder verksamheten och fattar beslut om partiets politiska inriktning. Partistyrelsen består av ledamöter och suppleanter. Partiordföranden är direktvald av kongressen. Alla andra förtroendeuppdrag utses inom partistyrelsen. Verkställande utskottet (VU) består av sju ledamöter som utses inom partistyrelsen.

Partistyrelsens verkställande utskott[redigera | redigera wikitext]
Partistyrelsens övriga ledamöter[redigera | redigera wikitext]

Närstående organisationer[redigera | redigera wikitext]

  • Stiftelsen Centrum för marxistiska samhällsstudier bildades 1977 på initiativ av Vänsterpartiet kommunisterna, men är obundet av partiintressen och verkar i en öppen anda för att främja en bred vänsterdiskussion.
  • Ung Vänster är vänsterpartiets ungdomsförbund. Den nuvarande organisationen bildades formellt 1970. Förbundet beskriver sin ideologi som socialism och feminism.
  • Vänsterns Studentförbund (VSF) bildades 1998 och organiserar studenter och doktorander vid universitet och högskolor, samt folkhögskoleelever för socialism och feminism.

Valresultat[redigera | redigera wikitext]

Valresultat i riksdagsvalen sedan 1917.

I valet 2006 fick partiet 324 722 röster vilket var 5,85 procent av de avlagda rösterna.

Resultat i riksdagsval per kommun[redigera | redigera wikitext]

Resultat i riksdagsvalet 2010 på kommunnivå

Landstingsval[redigera | redigera wikitext]

  • 2002: 8,3 procent i genomsnitt för alla landsting; 438 136 röster i hela landet.

Kommunfullmäktige[redigera | redigera wikitext]

Val till kommunfullmäktige 2002.
Val till kommunfullmäktige 2006.
  • Vänsterpartiet fick i valen till kommunfullmäktige 2002 sammanlagt 437 788 röster, vilket motsvarade 8,2 procent av de avlagda rösterna. Det var en minskning från 1998 med 2,0 procentenheter.

Europaparlamentet[redigera | redigera wikitext]

År Andel av rösterna
1995 12,90 procent
1999 15,80 procent
2004 13,79 procent
2009 5,66 procent
2014 6,30 procent

Folkvalda[redigera | redigera wikitext]

Riksdagsledamöter 2014–2018[redigera | redigera wikitext]

Riksdagsledamöter 2010–2014[redigera | redigera wikitext]

Riksdagsledamöter 2006–2010[redigera | redigera wikitext]

Europaparlamentariker[redigera | redigera wikitext]

Socialistiska eller feministiska ledarsidor[redigera | redigera wikitext]

Vänsterpartiet ger ut tidningen Rött som går ut till partiets medlemmar.

Det finns några tidningar som inte ägs av partiet men betecknar sig som socialistiska, frihetligt socialistiska, oberoende socialistiska eller feministiska – se Lista över socialistiska tidningar och Lista över feministiska tidningar.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Vänsterpartiet”. http://www.vansterpartiet.se/. Läst 2014-10-08. 
  2. ^ Vänsterpartiet på Youtube: Jonas Sjöstedts installationstal på Vänsterpartiets kongress 2012. För tal om demokratisk socialism se 38:50-39:00.
  3. ^ [a b] Vänsterpartiets partiprogram
  4. ^ Vänsterpartiets partiprogram, s. 3
  5. ^ http://www.resultat-val2014.eu/sv/country-results-se-2014.html
  6. ^ Rödgröna samarbetet tar paus 2010-10-26
  7. ^ http://www.vansterpartiet.se/politik/
  8. ^ [a b] Vänsterpartiet: Partiprogram
  9. ^ Denna stavning anges på 1917 års partibildning på www.ne.se
  10. ^ Socialdemokraterna – Vår historia
  11. ^ Folkets dagblad Politiken i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1923)
  12. ^ Kommunism och Löfte – Arbetarrörelsen i skuggan av Sovjetunionen 1917–1991, sidan 141."
  13. ^ Historisk statistik
  14. ^ De sovjetiska blodspengarna spökar ännu, ledarartikel av Per Gudmundson, Svenska Dagbladet, 20 oktober 2010.
  15. ^ Syninge kursgård, Vänsterpartiet.
  16. ^ Panorama 67 - en bokfilm, red. Per-Erik Lindorm, utgiven av Bonniers Folkbibliotek, Albert Bonniers förlag, Stockholm 1967 s. 109
  17. ^ http://www.expressen.se/nyheter/schyman-lamnar-vansterpartiet-efter-brak/ läst 2013-12-01
  18. ^ http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12483098.ab läst 2013-12-01
  19. ^ Flamman: Svensson Smith: Jag har själv suttit med i diskussioner om Plan B
  20. ^ Flamman: Vägval vänsters vägval
  21. ^ Jonas Sjöstedt:Avslutningstal på partikongressen. Läst: 24 februari 2012.
  22. ^ Vänsterpartiet: Feministisk plattform antogs av partistyrelsen
  23. ^ Vänsterpartiet: Näringspolitiskt program, antaget den 2 mars 1997
  24. ^ Vänsterpartiet: Program för lokalt folkstyre
  25. ^ [a b c] Nationalencyklopedin, på internet, besökt 19 juli 2011, uppslagsord: Vänsterpartiet
  26. ^ Nationalencyklopedin (inloggad). Läst 12 juni 2014.
  27. ^ vansterpartiet.se - Partiets historia
  28. ^ Nationalencyklopedin (inloggad). Läst 12 juni 2014.
  29. ^ Per-Olo Zennström (1972). Linderot - Masslinjen. Stockholm, s. 35
  30. ^ Valresultat - Kommunfullmäktige

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]