Assapan
| Assapan Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Ordning | Gnagare Rodentia |
| Familj | Ekorrar Sciuridae |
| Tribus | Flygekorrar Pteromyini |
| Släkte | Glaucomys |
| Art | Assapan G. volans |
| Vetenskapligt namn | |
| § Glaucomys volans | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Utbredning | |
 Utbredning[2] | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Assapan eller mindre nordamerikansk flygekorre (Glaucomys volans) är en av två arter av släktet Glaucomys som är de enda flygekorrar som finns i Nordamerika.
Underarter[redigera | redigera wikitext]
Catalogue of Life listar 11 underarter:[3]
- Glaucomys volans volans (Linnaeus, 1758)
- Glaucomys volans chontali Goodwin, 1961
- Glaucomys volans goldmani (Nelson, 1904)
- Glaucomys volans guerreroensis Diersing, 1980
- Glaucomys volans herreranus Goldman, 1936
- Glaucomys volans madrensis Goldman, 1936
- Glaucomys volans oaxacensis Goodwin, 1961
- Glaucomys volans querceti (Bangs, 1896)
- Glaucomys volans saturatus A. H. Howell, 1915
- Glaucomys volans texensis A. H. Howell, 1915
- Glaucomys volans underwoodi Goodwin, 1936
Beskrivning[redigera | redigera wikitext]
Assapanen har gråbrun päls med vitaktig buksida, stora mörka ögon och tillplattad svans. Den har pälstäckta hudflikar som sträcker sig mellan fram- och bakben, och som kan användas för att glida fram genom luften. Kroppslängden är 21 till 26 cm, och vikten 46 till 85 g.[4]
Utbredning[redigera | redigera wikitext]
Den finns i löv- och blandskog i östra delen av Nordamerika, från Sydöstra Kanada till Florida. Avskilda populationer har även noterats i högländerna i Mexiko, Guatemala och Honduras.[1]
Ekologi[redigera | redigera wikitext]
Arten är en nattaktiv ekorre, som använder sin flyghud för att glidflyga från hög höjd, upp till 80 m. Från 18 m höjd kan den glidflyga i upp till 50 m. Den är en skicklig navigatör som lätt undviker hinder. Artmedlemmarna inrättar sina bon i ihåliga träd, i övergivna hackspettbon, i fågelholkar och byggnader. Bona konstrueras av mjuka material som barkbitar, vissna löv, mossa, fjädrar och pälshår. De används ofta av ett par, och arten är sällskaplig: Under vintern kan man finna 10 till 20 individer tillsammans i stora bon i ihåliga träd.[4]
Arten sover ingen egentlig vintersömn, men kan stanna, inaktiv, i boet under kalla perioder.[4]
Föda och predation[redigera | redigera wikitext]
Arten är en allätare som livnär sig på frukt, frön, bark, knoppar och nötter från träd som ek och hickory. De äter också insekter, svamp, kadaver, fågelägg och -ungar. Den lagrar mat i förråd inför vintern.[4]
Assapanens predatorer är främst flygande eller klättrande djur som ugglor, hökar, tvättbjörnar, rödlo, vesslor, klättrande ormar och tamkatter.[4]
Fortplantning[redigera | redigera wikitext]
Honorna får vanligen två kullar per år, en under februari till maj, och en under juli till september. Tiderna är dock geografiskt beroende:[4] I norra delarna av utbredningsområdet inträffar den tidigare perioden under april till maj, och den senare under sensommaren.[1] Ungarna, som föds efter 40 dagars dräktighet, är 1 till 6 till antalet, vanligen 2 till 3, och är hårlösa och outvecklade. Ungarna dias i över två månader, och är självständiga vid 4 månader. De är vanligen könsmogna vid ett års ålder, även om en så låg ålder som 9 månader har konstaterats.[4]
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c] Linzey, A.V. & Hammerson, G. 2008 Glaucomys volans Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 18 mars 2016.
- ^ [1]IUCN 2008. Glaucomys volans. The IUCN Red List of Threatened Species. Version 2014.3 Läst den 24 mars 2016.
- ^ Roskov Y., Abucay L., Orrell T., Nicolson D., Kunze T., Culham A., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., DeWalt R.E., Decock W., De Wever A. (red.) (2015). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2015 Annual Checklist.”. Species 2000: Naturalis, Leiden, Nederländerna. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2015/search/all/key/glaucomys+volans/match/1. Läst 18 mars 2016.
- ^ [a b c d e f g] David L. Fox och Michael Mulheisen (1999). ”Glaucomys volans southern flying squirrel” (på engelska). Animal Diversity Web (University of Michigan). http://animaldiversity.org/accounts/Glaucomys_volans/. Läst 18 mars 2016.
|