Björnbär

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Björnbär
Blackberries on bush.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Rosordningen
Rosales
Familj Rosväxter
Rosaceae
Underfamilj Rosoideae
Släkte Hallonsläktet
Rubus
Undersläkte Björnbär
Rubus subg. Rubus
Art R. Rubus
Vetenskapligt namn
§ Rubus Rubus
Auktor L.
Sektioner
Se text
Hitta fler artiklar om växter med

Björnbär (Rubus subg. Rubus) är ett samlingsnamn på flera arter inom familjen Rosaceae, släktet Rubus. Den vanligaste är sötbjörnbär (Rubus plicatus). Björnbärskomplexet består ett stort antal arter, underarter och former, som hör till de mest svårskilda i vår flora. Odlade sorter är dessutom ofta hybrider av olika arter. De kallas ibland även "svarthallon" och "björnhallon" (ej att förväxla med boysenbär som också kallas detta) (se även blåhallon, (på Gotland kallade salmbär)). Tidigare betraktade man björnbär som en enda art, vilken då kallades Rubus fruticosus.

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Alla arter har taggiga, 2-åriga stammar, som växer i mer eller mindre vågräta bågar eller liggande på marken, på murar, på kringstående buskar och så vidare. Första året är en sådan buskstam en oförgrenad nystam (jämför nypon) med strödda, femfingrade blad; andra året blir den huvudstam för en mängd sidoskott med blommor, och förtorkar sedan frukten mognat. Hos flera arter böjer sig denna bågformiga stam med spetsen ned mot marken, borrar sig in där och fäster sig med kniprötter. Denna buskstams utseende (särskilt som nystam första året), dess taggbeväpning, tvärsnittets form m.m., avger en del av kännetecknen för ifrågavarande arter. I någon mån skiljas arterna även på bladen, blommorna och frukterna.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Björnbärsarterna växer på torra, varma, helst solöppna lokaler och fordrar ett milt och jämnt klimat. De är därför allmännast i kusttrakterna (maritimt klimat). På Skandinaviska halvön förekommer de ymnigast i Sveriges sydligaste landskap och i kustlandskapen vid Kattegatt och Skagerack, samt därefter spridda längs Norges västkust åtminstone upp till Sogn. Vid Östersjökusten påträffas hithörande arter föga nordligare än vid Stockholm; till de allmännare i Sveriges östra del hör Rubus nemorosus (även på Åland). Även sötbjörnbär har jämförelsevis stor utbredning i Sverige och Norge.

Arter[redigera | redigera wikitext]

Undersläktet Rubus av släktet Rubus delas i sin tur in i flera sektioner.

Egentliga björnbär[redigera | redigera wikitext]

Rubus subg. Rubus sect. Rubus

Björnbär, trädgårdsvariant

Krypbjörnbär[redigera | redigera wikitext]

Rubus subg. Rubus sect. Corylifolii

Användning[redigera | redigera wikitext]

Björnbären är som sylt mycket läckra. Deras tillredning försvåras dock därav, att stenfruktsamlingen ej så lätt lossnar från blomaxeln, som hallonet. De mognar ganska sent (september).

Medicinsk användning[redigera | redigera wikitext]

Inom folkmedicinen har björnbär invärtes användning mot diarré och som gurgelvatten vid mun- och svalginflammationer, samt utvärtes till bad vid svårläkta sår. Använd del är bladen, vars garvämnen med spår av eterolja, har en antidiarroisk och adstringerande verkan. [1]

Dialektala namn[redigera | redigera wikitext]

Kuriosum[redigera | redigera wikitext]

En svensk forskare som ägnade släktet Rubus mycket energi var Bengt Lidforss (1868-1913), på vars grav det i dag växer en björnbärsbuske.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Örtmedicin och växtmagi, Reader’s Digest AB, 1983
  2. ^ Brombär i Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon (1862–1867)