Blåval
| Blåval Status i världen: Starkt hotad[1] | |
_crop.jpg) Teckning av blåval. | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Ordning | Valar Cetacea |
| Underordning | Bardvalar Mysticeti |
| Familj | Fenvalar Balaenopteridae |
| Släkte | Balaenoptera |
| Art | Blåval B. musculus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Balaenoptera musculus | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Utbredning | |
 Utbredningsområde (blå) | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Blåval (Balaenoptera musculus) är en fenval. Blåvalen är så vitt man vet det största djur som någonsin existerat.[2][3][4] Den blir upp till 30 meter lång[5][6] och den högsta registrerade vikten är 173 ton.[6][7] Den kan troligtvis nå en vikt av mer än 181 ton.
Blåvalens långa och slanka kropp kan anta diverse nyanser av blåaktigt grått på ryggsidan och är något ljusare på undersidan.[8] Det finns minst tre underarter: B. m. musculus i norra Atlanten och norra Stilla havet, B. m. intermedia i Södra oceanen och B. m. brevicauda i Indiska oceanen och södra Stilla havet. Liksom för de andra bardvalarna består dess diet nästan uteslutande av de små kräftdjur som kallas krill.[9]
Blåvalarna förekom rikligt i nästan alla hav fram till början av 1900-talet. Under mer än ett århundrade jagades de av valjägare så att de nästan dog ut. År 1966 förbjöds jakt på blåval av det internationella samfundet. En rapport från 2002 uppskattar antalet blåvalar i hela världen till mellan 5 000 och 12 000 individer.[6] I mitten av 2016 uppskattade IUCN antalet till mellan 10 000 och 25 000.[10] Innan valjakten påbörjades fanns den största blåvalspopulationen i Antarktis-området. Där fanns då omkring 250 000 individer.[11] Det återstår endast mycket mindre koncentrationer (ungefär 2 000) i vardera av de tre grupperna i norra Stilla havet, Södra oceanen och Indiska oceanen. Det finns två ytterligare grupper i norra Atlanten och minst två på södra halvklotet. År 2014 hade populationen i nordöstra Stilla havet nästan återtagit den storlek som rådde där innan valfångsten där påbörjades.[12]
Utseende och anatomi
Blåvalen har en lång och kraftig kropp och om den jämförs med andra valar är kroppen mer långsträckt. Huvudet är platt och ovanifrån sett format som ett U. I den främre delen av munnen finns det runt 300 barder, som tillsammans fungerar som en stor sil. Barderna kan bli upp till en meter långa och tungan väger cirka 2,7 ton. Fullvuxna blåvalar kan bli mellan 20 och 30 meter långa. Ryggfenan är ganska liten och formen varierar individuellt. En fullvuxen blåval på omkring 27 meter uppskattas väga 150 till 200 ton.[13].
Det största kända exemplaret av blåval är en hona på 27,6 meter och vägde 187 ton som fångades av den sovjetiska valfångstflottan år 1947.[14] Som storleksjämförelse väger en afrikansk elefant knappt 6 ton i snitt.
Beteende
Blåvalen dyker lodrätt ner i djupet med hjälp av de starka ryggmusklerna som rör den bakre delen av kroppen och stjärtfenan upp och ned. Den dyker vanligtvis ned till ett maximalt djup på cirka 200 meter. Väl uppe vid ytan igen blåser valen ut den varma luften från lungorna, blandad med slem och havsvatten, upp till 9 meters höjd.[15]
Blåvalen lever, trots sin storlek, bara av smådjur, företrädesvis krill, som är ett mycket litet kräftdjur. När valen äter, fyller den munnen med havsvatten, som sedan får sila ut genom barderna. På insidan fastnar då krillen och annan föda.
Systematik
Blåvalen delas upp i fyra underarter: B. m. musculus, B. m. brevicauda, B. m. indica och B. m. intermedia.[16]
Status i världen
Blåvalen har länge varit starkt hotad. Under de första decennierna av 1900-talet minskade arten från 400 000 djur till färre än 10 000. 1966 fridlystes arten. Runt Antarktis fanns ca 3 000 djur kvar.
I tidskriften Marine Mammal Science har en forskarstudie publicerats, som rapporterar att populationen utanför Nordamerikas västkust (vilket inkluderar USA:s västkust) har återhämtat sig fullständigt. Rapporten framför att redan någon gång under 1990-talet kan stammen ha återhämtat sig. Antalet individer i havsområdet är cirka 2 200. Det motsvarar 97 procent av den ursprungliga populationen i denna del av Stilla havet, enligt matematiska modeller.[17] Forskarstudien har letts av ekologen Cole Monnahan[18] vid University of Washington i Seattle. Enligt honom är det som så vitt det är känt den första populationen av blåvalar i något av världshaven som repat sig efter den omfattande jakten på blåval som skedde under de första decennierna av 1900-talet.[17]
Se även
Noter
- ^ Reilly, S.B., Bannister, J.L., Best, P.B., Brown, M., Brownell Jr., R.L., Butterworth, D.S., Clapham, P.J., Cooke, J., Donovan, G.P., Urbán, J. & Zerbini, A.N. 2008 Balaenoptera musculus. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 23 november 2010.
- ^ What is the biggest animal ever to exist on Earth?, How Stuff Works, läst 18 maj 2009.
- ^ Paul, Gregory S. (2010). ”The Evolution of Dinosaurs and their World”. The Princeton Field Guide to Dinosaurs. Princeton: Princeton University Press. Sid. 19.
- ^ Bortolotti, Dan (2008). Wild Blue: A Natural History of the World's Largest Animal. St. Martin's Press.
- ^ Calambokidis, John; Steiger, Gretchen (1997). Blue Whales. Colin Baxter Photography. ISBN 978-1-900455-21-3.
- ^ [a b c] ”Assessment and Update Status Report on the Blue Whale Balaenoptera musculus” (PDF). Committee on the Status of Endangered Wildlife in Canada. 2002. http://www.sararegistry.gc.ca/virtual_sara/files/cosewic/sr_blue_whale_e.pdf. Läst 19 april 2007.
- ^ ”Animal Records”. Smithsonian National Zoological Park. Arkiverad från originalet den 25 april 2009. https://www.webcitation.org/5gJ2eCdk7?url=http://nationalzoo.si.edu/Animals/AnimalRecords/. Läst 29 maj 2007.
- ^ ”Species Fact Sheets: Balaenoptera musculus (Linnaeus, 1758)”. Fisheries and Aquaculture Department, Food and Agriculture Organization, United Nations. http://www.fao.org/fishery/species/2744. Läst 24 december 2012.
- ^ de Koning, Jason; Wild, Geoff (1997). ”Contaminant analysis of organochlorines in blubber biopsies from blue whales in the St. Lawrence Seaway”. Trent University. http://whale.wheelock.edu/bwcontaminants/welcome.html. Läst 29 juni 2007.
- ^ IUCN Red List Retrieved 21 June 2016
- ^ Branch, T. A.; Matsuoka, K.; Miyashita, T. (2004). ”Evidence for increases in Antarctic blue whales based on Bayesian modelling”. Marine Mammal Science 20 (4): sid. 726–754. doi:.
- ^ ”California Blue Whales Bounce Back From Whaling”. http://www.iflscience.com/plants-and-animals/california-blue-whales-bounce-back-whaling.
- ^ Burnie, David. Illustrerad guide till världens djurliv, Globeförlaget, 2007
- ^ Ragnar Hult, Anette Strugstad, Ove Karlsson, red. ”2”. Guinness Rekordbok 1996. Forum AB. sid. 27. ISBN 91-37-10723-2. Läst 22
- ^ Djur - illustrerat uppslagverk (2007). ISBN 978-91-7166-036-7.
- ^ Balaenoptera musculus på IUCN:s rödlista, läst 1 april.
- ^ [a b] SVT/Nyheter/Vetenskap: Blåvalscomeback i Stilla havet Publicerad 2014-09-05
- ^ Cole Monnahan, University of Washington Arkiverad 5 september 2014 hämtat från the Wayback Machine. Läst 2014-09-05
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Blåval.
|