Dvärgpingvin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Dvärgpingvin
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Eudyptula minor Melbourne.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Pingvinfåglar
Sphenisciformes
Familj Pingviner
Spheniscidae
Släkte Dvärgpingviner
Eudyptula
Bonaparte, 1856
Art Dvärgpingvin
E. minor
Vetenskapligt namn
§ Eudyptula minor
Auktor (J.R.Forster, 1781)
Synonymer
Blå dvärgpingvin
Dvärgpingvin fotograferad på Bruny Island på Tasmanien.
Dvärgpingvin fotograferad på Bruny IslandTasmanien.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Dvärgpingvin (Eudyptula minor), kallas även för blå dvärgpingvin, är en kolonihäckande havsfågel inom familjen pingviner och den enda arten i släktet dvärgpingviner.[2] Den förekommer på Nya Zeeland och södra Australien och uppvisar regionala skillnader i morfologi, dräktkaraktärer och häckningsekologi.[3]

Utbredning, taxonomi och evolution[redigera | redigera wikitext]

Dvärgpingvinen beskrevs första gången 1781 av den tyske naturvetaren Johann Reinhold Forster. Den lever på Nya Zeeland samt i södra Australien och på Tasmanien.

Traditionellt har taxonet delats upp i sex underarter och denna indelning följer fortfarande Clements et. al, 2008.[2]

  • E. m. novaehollandiae (Stephens, 1826) - häckar i South Australia och på Tasmanien
  • E. m. iredalei (Mathews, 1911) - häckar på norra Nordön på Nya Zeeland
  • E. m. variabilis (Kinsky & Falla, 1976) - häckar på södra Nordön och på Cooköarna
  • E. m. albosignata (Finsch, 1874) - häckar på östra Sydön på Nya Zeeland.
  • E. m. minor - nominatformen häckar på västra och södra Sydön och på Stewart Island
  • E. m. chathamensis (Kinsky & Falla, 1976) - endemisk för Chatham Islands

Dvärgpingvinens taxonomi är dock under diskussion. Detta grundar sig på att arten uppvisar så pass stora regionala skillnader i morfologi, dräktkaraktärer och häckningsekologi att visa taxonomer har delat upp taxonet i de två arterna dvärgpingvin (E. minor) och nyzeeländsk dvärgpingvin (E. albosignata). Den nyzeländska dvärgpingvinen har vita vingar vilket gör att vissa istället beskriver den som en morf av dvärgpingvin.

Data från en undersökning av mitokondrie-DNA (Banks et al., 2002) indikerade att det verkligen rör sig om två arter och att den nyzeeländska arten då skulle kunna beskrivas med fyra underarter.[4] Undersökningen visar att arten har sitt ursprung på Nya Zeeland och att kolonisationen av Australien skedde ganska sent och att dessa senare åter spred sig i Nya Zeeland.[3]

En senare genomför studie av mitokondrie-DNA (Peucker et al. 2009) verifierar Banks et al., 2002 hypotes om artens ursprung och att den australiska populationen består av en underart. Men undersökningen indikerar också att det nyzeländska taxonet inte bara är samma art utan att även den tidigare underartsindelningen baserad på morflogi och dräktkaraktärer förmodligen är felaktig.[3]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Den blir cirka 35 cm hög och har en vingbredd på 10 cm. Den väger cirka 1,5 kg som vuxen. Dvärgpingvinen har blågråa vingar med en vit kant. Bröstet, halsen och hakan är vita och ryggen blågrå.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Dess föda består till stor del av bläckfisk, räkor och fisk.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Dvärgpingvinen häckar i kolonier och häckningstiden infaller i maj till oktober. Den lägger i genomsnitt två ägg som båda föräldrarna hjälper till att ruva äggen. Äggen kläcks efter ungefär 36 dagar.

Hotad art[redigera | redigera wikitext]

Dvärgpingvinens största fiende är det industriella rovfisket som minimerar deras föda.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Eudyptula minor Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 <www.iucnredlist.org>. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ [a b] Clements et al., 2008
  3. ^ [a b c] Peucker et al., 2009
  4. ^ Banks et al., 2002

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Banks, Jonathan C.; Mitchell, Anthony D.; Waas, Joseph R. & Paterson, Adrian M. (2002): An unexpected pattern of molecular divergence within the blue penguin (Eudyptula minor) complex. Notornis 49(1): 29–38. PDF fulltext
  • Clements et al. (2008) Clements Checklist version nov. 2008 (exceldokument), www.birds.cornell.edu, läst 2009-07-17
  • Larsson, Lars (2001) Birds of the World, CD-rom
  • Peucker, Amanda J., Dann, Peter, Burridge, Christopher P. (2009) Range-wide Phylogeography of the Little Penguin (Eudyptula minor): Evidence of Long-distance Dispersal, The Auk, Vol.126, Nr.2, sid:397–408, DOI 10.1525/auk.2009.08055