Edvard IV av England

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Edvard IV
Samtida porträtt av Edvard
Kung av England
Regeringstid 4 mars 1461–3 oktober 1470
Kröning 28 juni 1461 i Westminster Abbey
Företrädare Henrik VI
Efterträdare Henrik VI
Herre över Irland
Regeringstid 4 mars 1461–3 oktober 1470
Företrädare Henrik VI
Efterträdare Henrik VI
Kung av England
Regeringstid 11 april 1471–9 april 1483
Företrädare Henrik VI
Efterträdare Edvard V
Herre över Irland
Regeringstid 11 april 1471–9 april 1483
Företrädare Henrik VI
Efterträdare Edvard V
Gemål Elisabet Woodville
Ätt Huset York
Far Hertig Rikard av York
Mor Cecily Neville
Född 28 april 1442
Rouen i Frankrike
Död 9 april 1483 (40 år)
Westminsterpalatset i London
Begravd Slottet Windsor Castle
Namnteckning

Edvard IV (engelska: Edward IV), född 28 april 1442, död 9 april 1483) var kung av England från 4 mars 1461 till 9 april 1483, med ett uppehåll på några månader mellan 1470 och 1471.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Edvard föddes 28 april 1442 i Rouen i Frankrike, som äldste son till Rikard, hertig av York och Cecily Neville. Rikard gjorde anspråk på Englands tron och utmanade den sittande kungafamiljen genom den konflikt som skulle komma att bli känd som Rosornas krig. Då fadern dödades 1460, i slaget vid Wakefield, blev Edvard Henrik VI:s tronföljare.

Med stöd av Rikard Neville, earl av Warwick ('"Kungamakaren'") besegrade Edvard, som redan visat sig vara ett löfte som ledare, huset Lancaster i flera strider. Medan Henrik VI och hans militanta drottning Margareta av Anjou, drev fälttåg i norr, fick Warwick kontroll över huvudstaden och fick Edvard utropad som kung i London 1461. Edvard stärkte sina anspråk genom en avgörande seger i Slaget vid Towton samma år, som ledde till att den lancastriska armén praktiskt taget utplånades.

Edvard var lång, stark, stilig och populär. Warwick, som trodde att han skulle kunna fortsätta att styra genom honom, pressade honom att ingå en äktenskaplig allians med en betydande europeisk makt. Edvard, som hade verkat gå med på sin mentors önskningar, tog dock avstånd från Warwick och gifte sig i hemlighet med en änka, Elizabeth Woodville (möjligen efter att tidigare ha gift sig med en annan änka, Lady Eleanor Talbot, i ännu större hemlighet). Elizabeth hade en stor grupp av ganska fattiga, men väldigt ambitiösa släktingar. Dessa släktingar gavs titlar, men inte särskilt mycket land, vilket var den riktiga maktbasen och var egentligen inget hot mot Warwicks makt. Warwick ogillade dock det inflytande de hade över kungen, så tillsammans med Edvards yngre bror George, hertig av Clarence, bytte earlen sida och ledde en armé mot Edvard.

Större delen av kungens armé (utan Edvard) besegrades i Slaget vid Edgecote Moor och Edvard tillfångatogs senare vid Olney. Warwick försökte styra i Edvards namn, men adeln, vilka många fått sina poster av kungen, var kritiska. Med risk för ett uppror tvingades Warwick att släppa Edvard fri. Edvard försökte inte krossa varken Warwick eller Clarence utan sökte istället försoning. Kort därefter gjorde dock Warwick och Clarence uppror igen. Efter det misslyckade upproret 1470, tvingades Warwick och Clarence att fly till Frankrike. Där bildade de en allians med Henrik VI:s hustru; Margareta av Anjou, och gick med på att återinsätta Henrik VI, i utbyte mot franskt stöd för en invasion som ägde rum 1470. Denna gång tvingades Edvard att fly, då han fick veta att även Warwicks bror John Neville, markis av Montagu, hade bytt sida, vilket gjorde Edvards mlitära position mycket försvagad.

Henrik VI återinsattes kort på tronen genom en lag känd som Återinsättandet av Henrik VI (Readeption of Henry VI) och Edvard gick landsflykt i Burgund. Härskarna av Burgund var hans svåger Charles, hertig av Burgund och systern Margareta av Burgund. Charles var till en början ovillig att hjälpa Edvard, men Frankrike förklarade krig mot Burgund så Charles bestämde att ge Edvard sitt stöd och han kunde därifrån samla en armé för att återvinna sitt kungarike.

Clarence. som hade insett att han hade större möjligheter som bror till en kung än under Henrik VI, återförenades med Edvard. Edvard besegrade Warwick i slaget vid Barnet. Med Warwick död kunde han utplåna det sista lancastriska motståndet i slaget vid Tewkesbury 1471. Den lancastriske arvtagaren Edvard av Westminster, prins av Wales, dödades antingen på slagfältet eller kort därefter och några dagar senare, natten då Edvard återkom til London mördades Henrik VI, som hållits fången, för att helt undanröja det lancastriska motståndet.

Edvards två yngre bröder, George, hertig av Clarence, och Rikard, hertig av Gloucester (senare kung Rikard III av England) gifte sig med Isabella Neville och Anne Neville. De var båda döttrar till Warwick och Anne Beauchamp och rivaliserande arvtagare till deras ännu levande mors betydande arv. Clarence och Gloucester var oense under större delen av Edvards fortsatta regeringstid. Clarence dömdes för förräderi mot Edvard och spärrades in i Towern. Han "avrättades i avskildhet" 18 februari 1478.

Edvard mötte inga ytterligare uppror efter sitt återinsättande, då den lancastriska släktlinjen praktiskt taget hade utplånats, och det enda hotet var Henrik Tudor som levde i landsflykt. Edvard förklarade krig mot Frankrike 1475, och kom överens i Picquignyfördraget vilket gav honom en omedelbar betalning på 75 000 kronor och en årlig pension därefter på 50 000 kronor. Edvard stödde ett försök av Alexander, hertig av Albany, bror till den skotske kungen Jakob III att ta tronen 1482, och trots att då Gloucester invaderade kunde erövra Edinburgh och Jakob III, Albany bröt sitt löfte till Edvard och Gloucester bestämde sig att dra sig tillbaka från sin maktposition i Edinburgh. Gloucester återfick dock Berwick-upon-Tweed.

Edvard blev sjuk påsken 1483, men levde länge nog att göra några tillägg i sitt testamente, det viktigaste var att han utnämnde sin bror Gloucester som Protector efter sin död. Edvard dog 9 april 1483 och begravdes i St George's Chapel, Windsor Castle. Han efterträddes av sin tolvårige son, Edvard V av England. Men hans son utestängd från tronen och efterträddes av Rikard av Gloucester, Edvard IV:s äldsta dotter, Elizabeth av York, blev senare Henrik VII:s drottning.

Anfäder[redigera | redigera wikitext]

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Edvard III av England
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Edmund av Langley
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Filippa av Hainaut
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Rikard, earl av Cambridge
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Peter I av Kastilien
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Isabella av Kastilien, hertiginna av York
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
María de Padilla
 
 
 
 
 
 
 
 
Rikard, hertig av York
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Edmund Mortimer, 3:e earl av March
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Roger Mortimer
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Filippa, 5:e grevinna av Ulster
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Anne Mortimer
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Thomas Holland, 2:e earl av Kent
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Alianore Holland, grevinna av March
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Alice Holland, grevinna av Kent
 
 
 
Edvard IV av England
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ralph Neville, 2:e baron Neville de Raby
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
John Neville, 3:e baron Neville de Raby
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Alice Audley
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ralph Neville, 1:e earl av Westmorland
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Henry Percy, 2:e baron Percy
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Maud Neville
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Idonea Clifford
 
 
 
 
 
 
 
 
Cecily Neville
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Edvard III av England
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Johan av Gent
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Filippa av Hainaut
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Joan Beaufort, grevinna av Westmorland
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Payne de Roet
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Katherine Swynford
 
 
 

Barn[redigera | redigera wikitext]

Han hade tio legitima barn med Elizabeth Woodville , men bara sju överlevde honom:

  1. Elisabet av York, född 11 februari 1466, död 11 februari 1503, Henrik VII:s drottning.
  2. Maria (Mary) av York, född i augusti 1467 , död 23 maj 1482, begraven i St George's Chapel, Windsor Castle.
  3. Cecilia (Cecily) av York, född 20 mars 1469, död 24 augusti 1507, gift med 1) John Welles, 1:e Viscount Welles 2) Thomas Kymbe
  4. Edvard V, född 4 november 1470, död 1483?
  5. Margareta (Margaret) av York, född 10 april 1472, död 11 december 1472) begraven i Westminster Abbey
  6. Rikard av Shrewsbury, hertig av York, född 17 augusti 1473, död 1483?.
  7. Anna (Anne) av York född 2 november 1475, död 23 november 1511, gift med Thomas Howard, 3:e hertig av Norfolk.
  8. Georg (George), hertig av Bedford, född i mars 1477, död i mars 1479, St George's Chapel, Windsor Castle
  9. Katarina (Catherine) av York född 14 augusti 1479, död 15 november 1527, gift med William Courtenay, 1:e earl av Devon
  10. Birgitta (Bridget) av York född 10 november 1480, död 1517), nunna på Dartford Priory, Kent

Edvard hade ett flertal älskarinnor, varav den mest välkända var Jane Shore. Han hade även många illegitima barn:

Perkin Warbeck, en bedragare som gjorde anspråk på Englands tron sägs ha liknat Edvard, och det finns obekräftade spekulationer om att han kunde ha varit ytterligare en av Edvards illegitima söner.

Var Edvard illegitim?[redigera | redigera wikitext]

Under samtiden noterades att Edvard inte alls var lik sin far, Rikard, hertig av York och frågan om hans faderskap togs upp under Edvard regeringstid, bland annat av Richard Neville, earl av Warwick 1469, och av George, hertig av Clarence kort före hans död 1478, men utan bevis. Det föreslogs att den biologiske fadern kan ha varit en bågskytt vid namn Blaybourne.

Före trontillträdet, 22 juni 1483, förklarade Rikard III Edvard illegitim och tre dagar senare togs frågan upp i parlamentet. I Titulus Regius (text som tros komma ord för ord från en petition av Henrik Stafford, 2:e hertig av Buckingham till sammankomsten 25 juni 1483, som beslutade om monarkien framtid). Den beskriver Rikard III som "den obestridlige sonen och arvtagaren" till Rikard, hertig av York och "född i detta land" - en indirekt hänvisning till att brodern var född i Rouen och att han döpts under omständigheter som kunde ifrågasatts.

Dominic Mancini menar att Cecily Neville, mor till både Edvard IV och Rikard III, själv var upphov till denna historia. Då hon fick reda på att Edvard gift sig med Elizabeth Woodville 1464, blev "Proud Cis" ursinnig. En av de saker som hon ska ha sagt var att hon hade lust att säga att han var illegitim så han kunde bli avsatt för sin dumhet.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia