Kröning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Karl VII:s av Frankrike kröning, avbildad 1889

Kröning (av: krona) är den högtidliga akt som utförs när en monark ceremoniellt invigs i sitt ämbete genom att kronan för första gången sätts på hans eller hennes huvud.

Kröning har inte alltid räknats som en förutsättning för att någon skall kunna betraktas som monark. Viktigare har normalt varit någon form av edsavläggelse som har skett så snart monarken har upptagit ämbetet, medan kröningen ofta har skett senare. I moderna konstitutionella monarkier, med Storbritannien som extraordinärt undantag, har kröningsakten avskaffats.

Ceremoni[redigera | redigera wikitext]

Kröningsceremonin utförs av en högre representant för kyrkan. Den inleds som regel med en kungaförsäkran och den enskilt viktigaste passagen i en kröningsceremoni utgörs av smörjelsen med chrisma. Därefter följer själva påklädningen, av bland annat manteln, och utdelandet av riksregalierna, såsom riksäpplet och spiran. Akten fullbordas genom påsättningen av kungakronan. Under akten läses flera böner:

Allsmäktige evige Gud ... vi ber dig lyssna på våra ödmjuka böner och utnämna denna din tjänare till rikets högste härskare, och smörja honom med den Helige Andes benådade olja varmed du har smort dessa präster, kungar, profeter och martyrer som genom tro erövrade kungariken, skipade rättvisa och mottog dina löften.[1]

Det är emellertid inte förbehållet en regent att krönas, utan även dennes hustru kan krönas till drottning. Bortsett från världsliga regenter, kröntes Romersk-katolska kyrkans påve med den påvliga tiaran, en tredubbel krona, en sed som förekom till 1963 då den sista påvekröningen ägde rum, när Paulus VI installerades. Vid kröning förekom i äldre tider så kallade kröningsmynt, som präglades enkom för detta tillfälle och som kastades ut till folket.

Varje antagande av en krona i historien har inte företagits av en representant för kyrkan. En del monarker har själva tagit på sig kronan, utan kröningsceremoni, så till exempel Maximilian I av Tysk-romerska riket.

Kröningen som institution föll ur bruk i flertalet monarkier omkring 1900, och istället övergick man till enklare ceremonier (ex. signingen i Norge). Den senaste kröningen i ett europeiskt kungahus ägde rum i Westminster abbey, Storbritannien den 2 juni 1953, då dess regerande drottning Elizabeth II kröntes med Storbritanniens riksregalier, däribland Sankt Edvards krona och Imperial State Crown.

Kröningens ursprung[redigera | redigera wikitext]

Fastän initiationsriter för hövdingar och ledare funnits i många kulturer, är kröningen starkt förknippad med kristendomen. Som ceremoni är den dock ett arv som kan spåras till faraonerna, judarna, och perserna. I Bibeln berättas hur Herren väljer ut David till kung Sauls efterträdare, och han blir smord av profeten Samuel:

Och Herren sade: 'Stå upp och smörj honom, ty denne är det.' Då tog Samuel sitt oljehorn och smorde honom mitt ibland hans bröder. Och Herrens ande kom över David, från den dagen och i fortsättningen.
Första Samuelsboken 16:12 f.

Andra Samuelsboken berättar i kapitel 12 hur David erövrade Rabba och intog Vattenstaden. Inne i staden tog han den störtade kungens krona och den sattes på hans huvud. Konungens roll i religionen framhålls därefter i framför allt Första och Andra Konungaboken samt Första och Andra Krönikeboken. I Nya testamentet förekommer kronan och kungavärdigheten i flera fall som beteckning på Jesus Kristus; namnen Messias och Kristus betyder för övrigt "den smorde", och syftar på smörjelsen till konung.

Till Europa kom seden med kröning under medeltiden när kungariken började bildas, och utfördes av påven, patriarken av Konstantinopel, eller en representant för dessa, såsom en ärkebiskop. Kröningen fyllde funktionen att trygga ordningen efter att en kung hade dött, att manifestera att riket bestod, att valet hade fallit på en pretendent samt att anspråken erkändes av Kyrkan och församlingen i en välsignelse. Kyrkans delaktighet visade på enhet och att ordningen var Guds ordning. Därmed blev monarkens uppdrag betraktad som en gudomlig instiftelse. Samtidigt visade kungen i ceremonin underkastelse inför religionen. Till Västeuropa synes seden ha kommit under 800-talet och snabbt blivit vedertagen. Därav kommer också uttrycket Kungadömet av Guds nåde.

Bland de tidiga kröningar som väckt mest historiskt intresse är kröningen av Karl den store juldagen år 800 av påven i Rom, kröningen av Stefan den helige i Ungern 1000 vilket markerar Ungerska rikets bildande, den dubbla kröningen av Stefan II av Serbien som ledde till att Serbien blev östortodoxt, samt Leo I av Bysantinska riket 7 februari år 457 vilket var den första kröningen som utfördes av patriarken av Konstantinopel.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hagerman, s. 63

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Bibeln
  • Hagerman, Maja (1996). Spåren av kungens män : Om när Sverige blev ett kristet rike i skiftet mellan vikingatid och medeltid. Stockholm: Rabén & Prisma. sid. 61 ff. 
  • "kröning", Nordisk familjebok, Ugglanupplagan.

Se även[redigera | redigera wikitext]