Knut den store

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Knut den store
Avbildning av Knut den store från 1200-talet
Kung av England
Regeringstid 30 november 1016–12 november 1035
Kröning 6 januari 1017 i London
Företrädare Edmund Järnsida
Efterträdare Harald Harfot
Kung av Danmark
Regeringstid 1018–12 november 1035
Företrädare Harald II
Efterträdare Hardeknut
Kung av Norge
Regeringstid 1028–12 november 1035
Företrädare Olav den helige
Efterträdare Magnus den gode
Gemål Emma av Normandie
Far Sven Tveskägg
Mor Sigrid Storråda
Född Omkring 995
Död 12 november 1035
Shaftesbury
Begravd Winchester
Knut och Ælfgifu (Emma) skänker ett altarkors till klostret New Minster i Winchester 1031, samtida avbildning.
Silvermynt slaget för Knut den store

Knut den store (Knut Svensson) (engelska Canute the Great, danska Knud II den store, norska Knut den mektige), född cirka 995, död 12 november 1035 i Shaftesbury, Dorset i England, var kung av England från 1016, kung av Danmark från 1018 och kung av Norge från 1028, samt guvernör av Schleswig och Pommern.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Knut var son till Sven Tveskägg och hans första hustru Gunhild (hette egentligen Swiatoslawa av Polen, dotter till Mieszko I av Polen).

Knut deltog i faderns krigståg i England 1013, och hade vintern 1013-14 i uppdrag att vakta vikingaflottan under detta krigståg. Efter faderns död utropades han till kung av den i Gainsborough övervintrade vikingahären. Då han återkom till Danmark sommaren 1014 hade hans äldre broder Harald övertagit kungatronen i Danmark. Tillsammans kom de överens om att Harald skulle regera Danmark mot att han hjälpte brodern att utrusta en vikingaflotta för att kunna erövra England. En massaker på vikingar i England i januari 1015 spelade Knut i händerna och under sommaren 1015 avseglade han med en flotta från Danmark för att hämnas morden. Efter många och långa strider, där Knut sakta lyckades lägga under sig allt mer av England avled kung Ethelred II av England i London i april 1016, där hans trupper belägrades av Knuts. Den 18 oktober 1016 besegrade han Ethelreds son Edmund Järnsidas trupper i slaget vid Assandum (dagens Ashingdon) i Essex. Ett möte hölls efter slaget på en ö i Severn där de båda kom överens om att sluta fred och dela England mellan sig. Kort därpå, den 30 november 1016, avled dock Edmund oväntat. Knut lät nu sammankalla alla Englands biskopar, jarlar och stormän till ett midvintermöte i London. Här lyckades Knut finna stöd för att bli utropad till hela Englands kung.[1]

I juli 1017 lät han för att ytterligare befästa sin makt gifta sig med Ethelreds änka Emma av Normandie. Emma hade efter makens död tagit sin tillflykt till sin bror, Rickard II av Normandie. Hon lät sig övertalas om att ingå äktenskap med sin avlidne makes motståndare mot villkor att om hon och Knut fick söner tillsammans, skulle dessa äga arvsrätt före Knuts äldre barn. Knuts äldre barn lämnades hos hans bror i Danmark.[1]

Knut hade nämligen, troligen medan han vaktade den danska flottan i Gainsborough inlett en förbindelse med Elfgiva, en kvinna av nordisk stormanssläkt. Med henne hade han redan två söner.[1]

Knut lät i samband med en julfest 1018, då han firade ettårsminnet av sitt maktövertagande, avrätta många av de engelska adelsmännen som tidigare stött hans företrädare. Efter detta ansåg han sig ha säkrat sin position så pass att han kunde sända hem den danska flottan. Han behöll dock en elittrupp på omkring 3 000 man. Vid denna tid avled hans äldre bror Harald, och Knut seglade 1019 hem till Danmark för att överta den danska tronen. Redan 1020 återvände han dock till England, då han fortfarande inte kände sig säker från upprorsrörelser där.[1]

Ungefär samtidigt som Knut avseglat för att erövra England 1015 hade Olav Haraldsen avseglat för att lägga under sig Norges tron. Enligt källor om Olav skall detta ha skett med Knuts goda minne, men Knuts agerande tyder inte på detta. Våren 1025 skickade Knut sändebud till Olav om att han skulle fara över till Knut i England och ta emot Norge som förläning av honom, som hans undersåte. Olav skall ha svarat Knut: Ämnar han ensam äta all kål i England? Förr skall han förmå det än jag bringar honom mitt huvud eller visar honom underdånighet. Då Knut fick höra Olavs ord, skall han enligt berättelserna ha svarat: Icke tänker konung Olav rätt, om han menar, att jag vill ensam äta all kål i England. Hellre vill jag att han skall finna mig hava mera inom revbenen än kål. Hädanefter skola kalla råd komma honom från vart revben.[1]

Olav ingick förbund med sin svåger Anund Jakob, som antagligen med oro sett Knuts växande makt. 1025 reste Knut till Danmark där han under vintern 1025-26 rustade och förberedde ett angrepp mot Norge. Han försökte även locka Anund Jakob att hålla sig stilla medan han gjorde upp med Olav i Norge. Han lät nu insätta sin son Hardeknut som vicekung i Danmark med Ulf jarl som den verklige styresmannen. 1026 seglade Olav med en norsk här till Danmark, där han gjorde landstigningar och härjade. Anund Jakob härjade skånska kusterna. Senare samma år återvände Knut med sin här från England. Han hade här en uppgörelse med Ulf Jarl, som mot hans vilja i samråd med Emma utropat Hardeknut till kung i Danmark. Hardeknut tvingades avlägga sin kungatitel. Han gav sig därefter i strid med motståndarnas flottor, och i slaget vid Helgeå i september 1026 besegrade han den svensk-norska flottan. Efter ett gille hos Ulf Jarl i Roskilde lät han dräpa Ulf efter en konflikt (enligt uppgift över ett förlorat schackparti).[1]

Knut lät dock inte fullfölja sin attack på motståndarna. År 1027 begav han sig på pilgrimsresa till Rom. Efter sin återkomst avseglade han 1028 med en flotta om 50 skepp från England till Limfjorden, där han tog emot ytterligare danska förstärkningar och sedan avseglade till Norge. Här möttes han inte av något motstånd utan hyllades överallt som kung. Olav gjorde förgäves försök att skaffa sig anhängare, men tvingades slutligen att fly över Sverige till Gårdarike.[1]

Knut begravdes i kyrkan Old Minster i Winchester i England, den gamla centralorten för det anglosaxiska riket Wessex. Då kyrkan där 1093 revs blev kvarlevorna av där begravda kungar och biskopar hopsamlade och lagda i den nya normanniska katedralens krypta. På 1100-talet blev benen lagda i åtta blykistor och i samband med detta blandade. 1642 huserade Cromwells soldater i kyrkan och spred benen från kistorna över kyrkgolvet. De ben man efter restaurationen kunde samla ihop blev lagda i två i samband med detta nytillverkade kistor.[1]

Anfäder[redigera | redigera wikitext]

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Knut I
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Gorm den gamle
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Harald Blåtand
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Tyra Danebot
 
 
 
 
 
 
 
 
Sven Tveskägg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Gyrid Olofsdotter av Sverige
 
 
 
Knut den store
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Siemomysł
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Mieszko I av Polen
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Gorka
 
 
 
 
 
 
 
 
Swiatoslawa av Polen
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Boleslav I av Böhmen
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Dubrawka av Böhmen
 
 
 

Barn 1:a äktenskapet (med Aelgifu av Northampton)[redigera | redigera wikitext]

  1. Dotter med okänt namn (ca. 1012 - 1020), som drunknade i Bosham Creek år 1020 och som begravdes i Boshams kyrka.
  2. Sven Knutsson, Kung av Norge åren 1029-1035.
  3. Harald Harfot, Kung av England åren 1035-1040.

Barn 2:a äktenskapet (med Emma av Normandie)[redigera | redigera wikitext]

  1. Hardeknut, Kung av Danmark 1035-1042 och England 1040-1042.
  2. Gunhild, gift med kejsar Henrik III av tysk-romerska riket.


Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h] Knut den store - Lund grundläggare Ragnar Blomquist. Artikel i Kulturens årsskrift 1970. s 157-88.