Epilepsi

Wikipedia

Hoppa till: navigering, sök
 Artikeln eller avsnittet innehåller ifrågasatta faktauppgifter.
Se diskussionssidan, eller historiken, för mer information. Rätta gärna felaktigheter.
Artikeln behöver kvalitetskontrolleras, eftersom den anses innehålla brister.
Diskutera frågan på diskussionssidan och förbättra gärna artikeln. Var uppmärksam på artikelns innehåll.

Epilepsi (av grekiska epilepsia ’anfall’), äldre benämning fallandesot, är en grupp kroniska sjukdomar som orsakas av plötsliga attacker av övergående elektriska urladdningar i hjärnan. Orsaken till epileptiska anfall kan utgöras av en missbildning eller skada i hjärnan, men också av påfrestningar på hjärnan som extrem trötthet, abstinens efter drogmissbruk eller infektioner. Epilepsianfallens karaktär, frekvens och omfattning varierar kraftigt mellan olika drabbade individer, likaså möjligheten till framgångsrik medicinsk behandling.

Fallsjuka och fallandesot är äldre benämningar som ofta ses i gamla texter och kyrkoböcker. Begreppen syftar på att en person som drabbas av ett epileptiskt anfall ofta (dock inte alltid, se nedan) faller ihop i kramper. Personer med epilepsi sades förr i tiden att ha ett närmare band med Gud.

Innehåll

[redigera] Typer av epileptiska anfall

Det finns många olika typer av epileptiska anfall. Hur ett epilepsianfall ser ut beror på vilken eller vilka delar av hjärnan som omfattas. Vid de mest välkända och dramatiska anfallen är den epileptiska aktiviteten spridd i hela hjärnan. Här listas anfallstyper enligt den indelning som föredras idag.

[redigera] Partiella anfall

Partiella kallas anfall som inte omfattar hela hjärnan, utan någon viss del. Hur anfallet yttrar sig beror på vilken del det är fråga om.

Enkla partiella anfall
Dessa påverkar inte medvetandet, utan kan ge konstiga sinnesförnimmelser, overklighetskänslor eller mindre muskelpåverkan, allt beroende på vilken den aktuella delen är. Anfall i områden som tolkar de konkreta sinnesintrycken (syn, hörsel, smak etc) brukar ge konstiga upplevelser av respektive sinnestyp. Så har anfall i nackloben, där synen sitter, underliga synupplevelser (till exempel synen av plötsliga ljusblixtar eller stjärnor) som typiskt kännetecken.
Komplexa partiella anfall.
Anfall som inte gör personen medvetslös, men påverkar medvetandet. Ett sådant kan till exempel få den drabbade att handla irrationellt och svara mycket underligt på frågor, symptom på så kallade medvetandegrumlingar, förvrängda bilder och uppfattningar om sammanhanget han/hon befinner sig i.
Under medvetandegrumlingarna kan ofrivilliga upprepande rörelser, automatismer förekomma.
Partiella anfall med medvetandepåverkan är typiska för epilepsianfall lokaliserade till tinningloberna (temporallobsepilepsi).
Partiella anfall med sekundär generalisering
Anfall som börjar som partiella, men sedan sprider sig vidare till att omfatta hela hjärnan. Se vidare nedan.

[redigera] Generaliserade anfall

Generaliserade anfall omfattar hela hjärnan kan ge väldigt svåra symptom. Ovan beskrevs anfall med sekundär generalisering, så här tas primärt generaliserade anfall, anfall som startar i hela hjärnan samtidigt, upp.

Tonisk-kloniska anfall ("grand mal")
Den mest välkända typen av epileptiska anfall. De börjar med att personen blir stel i hela kroppen (tonisk kramp). Därefter faller han/hon medvetslös omkull med rytmiska muskelryckningar (kloniska kramper) i hela kroppen. Anfallen upphör i regel efter någon eller några minuter och är då inte skadliga, förutom vad beträffar själva fallet. Efteråt är patienten ofta trött eller förvirrad.
Absenser ("petit mal")
Typ av frånvaroattacker som är vanligast i en epilepsiform hos barn. Dessa varar sällan mer än några sekunder och leder inte till något fall eller andra muskelsymptom.
Myokloniska anfall
Vanligast vid juvenil myoklonisk epilepsi och förekommer då ofta blandat med tonisk-kloniska anfall. Myokloniska anfall yttrar sig som enstaka plötsliga ryckningar i någon muskel eller muskelgrupp. Personen förlorar inte medvetandet och faller inte heller.
Atoniska (astatiska) anfall
Sällsynt epilepsiform där all muskeltonus (spänning) plötsligt upphör och personen faller omkull utan att kunna ta emot sig. Innehåller ingen annan medvetslöshet än vad en eventuell fallskada kan vålla.

[redigera] Diagnos

Diagnosen epilepsi ställs på grundval av en beskrivning av anfallen, oftast både av patienten och någon anhörig som bevittnat ett eller flera anfall. Därtill görs en neurologisk läkarundersökning för att se om det finns tecken till strukturella skador i nervsystemet. Vad gäller undersökningsmetoder görs EEG för att registrera hjärnans elektriska aktivitet och antingen datortomografi eller magnetresonanstomografi (MRT) som visar eventuella skador på hjärnans struktur.

[redigera] Förekomst

Epilepsi är ett väldigt vanligt men ofta osynligt handikapp. Det förekommer både självständigt och som symptom vid andra sjukdomar eller syndrom. De allra flesta epileptiker är fullt normalbegåvade och friska i övrigt, men en del av de hjärnhandikapp som innehåller begåvningsstörningar kan förutom dessa också ha epilepsi som en del i sjukdomsbilden. Epilepsin och begåvningsstörningen har då samma orsak, men är inte följder av varandra i någon riktning.

Inte bara epileptiker kan få epileptiska anfall. Var tionde person beräknas få ett epileptiskt anfall någon gång under livet. Anfall kan vara "provocerade", det vill säga ha uppstått på grund av att hjärnan utsatts för svåra påfrestningar, till exempel extremt lång vakenhet. En särskild typ är så kallad abstinensepilepsi: anfall som kan drabba till exempel alkoholister som försöker sluta med sitt missbruk och nu, till skillnad mot vad hjärnan blivit van vid, haft en längre tid utan alkohol i kroppen.

För att räknas som en person med sjukdomen epilepsi skall man ha haft minst två oprovocerade epileptiska anfall under en tvåårsperiod. Enligt denna definition förekommer epilepsi hos 0,5-1 % av befolkningen motsvarande omkring 60 000 personer i Sverige. Av dessa är 10 000 barn.[1]

[redigera] Behandling

[redigera] Läkemedel

Den medicinska grundbehandlingen av epilepsi utgörs av läkemedel som minskar risken för epileptiska anfall, så kallade antiepileptika. Det finns många läkemedel mot epileptiska anfall, men inget av dem kan göra alla epileptiker anfallsfria. Var och en behöver prova ut vilken eller vilka mediciner som tycks fungera bäst för honom eller henne. Omkring 60-70 procent av patienterna med epilepsi blir helt anfallsfria med mediciner. Studier visar emellertid på vissa kognitiva biverkningar av antiepileptika.

[redigera] Epilepsikirurgi

Vid vissa typer av partiell epilepsi finns möjlighet till behandling genom epilepsikirurgiskt ingrepp, såsom temporallobsresektion. Man tar bort lokaliserad anfallsutlösande hjärnvävnad, som bedömts vara mer till skada än till nytta att låta sitta kvar. Inte heller alla som genomgår detta blir helt fria från anfall. I extrema fall tillgrips till och med hemisfärotomi.

[redigera] Alternativ och komplementär behandling av epilepsi

För patienter för vilka vare sig farmalogisk eller kirurgisk behandling fungerar kan vidare behandling ske genom antingen övergång till ketogen kost, eller också psykologisk behandling. Psykologisk behandling av beteendeterapeutisk sort fokuserar på att få patienten att undvika epilepsiframkallande situationer och att träna på beteenden som avbryter ett begynnande anfall. Många patienter undviker å andra sidan alltför mycket i sina liv i sin strävan att nå anfallsfrihet, då fokuserar den psykologiska behandlingen istället på att få dessa patienter att acceptera sin sjukdom och leva fullgoda liv trots sina anfall. Denna sista form av behandling kallas Acceptance and Commitment Therapy (ACT).[2]

[redigera] Extern länk

[redigera] Källor

  1. ^ Ben-Menachem E, Olsson I, Uvebrant P: Epilepsi i Läkemedelsboken 2005/2006. Apoteket
  2. ^ Dahl, Joanne: The psychological treatment of epilepsy. Almqvist & Wiksell 1987. ISBN: 91-554-2040-0

Den här artikeln är hämtad från http://sv.wikipedia.org/wiki/Epilepsi
Personliga verktyg