Epilepsi

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”Grand mal” leder hit. För Linda Boström Knausgårds novellsamling, se Grand Mal.
Epilepsi
Klassifikation och externa resurser
ICD-10 G40 -G41
ICD-9 345
DiseasesDB 4366
MedlinePlus 000694
eMedicine neuro/415 
MeSH engelsk

Epilepsi (från latin epilepsia, från grekiska ἐπιληψία, från epilambanein, att anfalla, gripa tag, från lambanein, att ta)[1], äldre benämning fallandesot, är en grupp kroniska sjukdomar som yttrar sig i form av plötsliga attacker av övergående elektriska urladdningar hos hjärnans nervceller. Orsaken till epileptiska anfall kan utgöras av en missbildning, ärrbildning eller skada i hjärnan, men också av påfrestningar på hjärnan som extrem trötthet, abstinens efter drogmissbruk eller infektioner. Hos de allra flesta finner man emellertid aldrig någon bakomliggande medicinsk förklaring. Epilepsianfallens karaktär, frekvens och omfattning varierar kraftigt mellan olika drabbade individer, likaså möjligheten till framgångsrik medicinsk behandling.

Fallsjuka och fallandesot är äldre benämningar som ofta ses i gamla texter och kyrkoböcker. Begreppen syftar på att en person som drabbas av ett epileptiskt anfall ofta (dock inte alltid, se nedan) faller ihop i kramper. Personer med epilepsi sades förr i tiden ha ett närmare band med Gud. Epilepsi kallades på latin för morbus sacer, det vill säga den heliga sjukdomen. Hippokrates ansåg att den inte var mer helig än andra sjukdomar.[2]

Typer av epileptiska anfall[redigera | redigera wikitext]

Det finns många olika typer av epileptiska anfall. Hur ett epilepsianfall ser ut beror på vilken eller vilka delar av hjärnan som omfattas. Vid de mest välkända och dramatiska anfallen är den epileptiska aktiviteten spridd i hela hjärnan. Här listas anfallstyper enligt den indelning som föredras idag.

Vid enkla partiella anfall minns personen hela händelsen. Vid alla andra typer av anfall drabbas personen av minneslucka och minns bara det som var före och efter anfallet. Vid enkelt partiellt anfall med sekundär generalisering minns personen händelsen före generaliseringen och det som var efter anfallet men inte det däremellan.

Partiella anfall[redigera | redigera wikitext]

Partiella kallas anfall som inte omfattar hela hjärnan, utan någon viss del. Hur anfallet yttrar sig beror på vilken del det är fråga om.

Enkla partiella anfall
Dessa påverkar inte medvetandet, utan kan yttra sig som konstiga sinnesförnimmelser, overklighetskänslor eller mindre muskelpåverkan, allt beroende på vilken den aktuella delen är. Anfall i områden som tolkar de konkreta sinnesintrycken (syn, hörsel, smak etc) brukar ge konstiga upplevelser av respektive sinnestyp. Så har anfall i nackloben, där synen sitter, underliga synupplevelser (till exempel synen av plötsliga ljusblixtar eller stjärnor) som typiskt kännetecken.
Komplexa partiella anfall.
Anfall som inte gör personen medvetslös, men påverkar medvetandet. Ett sådant kan till exempel få den drabbade att handla irrationellt och svara mycket underligt på frågor, symptom på så kallade medvetandegrumlingar, förvrängda bilder och uppfattningar om sammanhanget han/hon befinner sig i.
Under medvetandegrumlingarna kan ofrivilliga upprepande rörelser, automatismer, förekomma.
Partiella anfall med medvetandepåverkan är typiska för epilepsianfall lokaliserade till tinningloberna (temporallobsepilepsi) men förekommer också när epilepsin har andra ursprungslokaler.
Partiella anfall med sekundär generalisering
Anfall som börjar som partiella, men sedan sprider sig vidare till att omfatta hela hjärnan. Se vidare nedan.

Generaliserade anfall[redigera | redigera wikitext]

Generaliserade anfall omfattar hela hjärnan kan ge väldigt svåra symptom. Ovan nämndes om anfall med sekundär generalisering. Både dessa och primärt generaliserade anfall, anfall som startar i hela hjärnan samtidigt beskrivs nedan.

Tonisk-kloniska anfall ("grand mal")
Den mest välkända typen av epileptiska anfall. De börjar med att personen blir stel i hela kroppen (tonisk kramp). Därefter faller han/hon medvetslös omkull med rytmiska muskelryckningar (kloniska kramper) i hela kroppen. Anfallen upphör i regel efter någon eller några minuter. Anfallet är i sig inte skadligt men det finns risk för skador vid fallet. Efteråt är patienten ofta trött eller förvirrad. En livshotande typ av anfall är status epilepticus, där flera anfall inträffar efter varandra utan återhämtning emellan eller där ett anfall pågår mer än 30 minuter. Status epilepticus kan inträffa till exempel vid avbruten medicinering och kräver omedelbar behandling med muskelavslappnande medel.[3] Status epilepticus (SE), dvs. långvariga epileptiska anfall, leder till nervcellsdöd, kognitiva störningar och bidrar även till att epilepsisjukdomen förvärras.[4]
Absenser ("petit mal")
Typ av frånvaroattacker som är vanligast i en epilepsiform hos barn. Dessa varar sällan mer än några sekunder och leder inte till något fall eller andra muskelsymptom.
Myokloniska anfall
Vanligast vid juvenil myoklonisk epilepsi och förekommer då ofta blandat med tonisk-kloniska anfall. Myokloniska anfall yttrar sig som enstaka plötsliga ryckningar i någon muskel eller muskelgrupp. Personen förlorar inte medvetandet och faller inte heller.
Atoniska (astatiska) anfall
Sällsynt epilepsiform där all muskeltonus (spänning) plötsligt upphör och personen faller omkull utan att kunna ta emot sig, faller ihop som en hög. Personen kan bli medvetslös. Anfallet kan vara exempelvis 20 sekunder.
Toniska anfall[5]
Anfall där alla muskler blir spända, stela.
Kloniska anfall

Diagnos[redigera | redigera wikitext]

Diagnosen epilepsi ställs på grundval av en beskrivning av anfallen, oftast både av patienten och någon anhörig som bevittnat ett eller flera anfall. Därtill görs en neurologisk läkarundersökning för att se om det finns tecken till strukturella skador i nervsystemet. Vad gäller undersökningsmetoder görs EEG för att registrera hjärnans elektriska aktivitet och antingen datortomografi eller magnetresonanstomografi (MRT) som visar eventuella skador på hjärnans struktur.

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Epilepsi är ett väldigt vanligt men ofta osynligt handikapp. Det förekommer både självständigt och som symptom vid andra sjukdomar eller syndrom. De allra flesta epileptiker är fullt normalbegåvade och friska i övrigt, men en del av de hjärnhandikapp som innehåller begåvningsstörningar kan förutom dessa också ha epilepsi som en del i sjukdomsbilden. Epilepsin och begåvningsstörningen har då samma orsak, men är inte följder av varandra i någon riktning.

Inte bara epileptiker kan få epileptiska anfall. Var tionde person beräknas få ett epileptiskt anfall någon gång under livet. Anfall kan vara "provocerade", det vill säga ha uppstått på grund av att hjärnan utsatts för svåra påfrestningar, till exempel extremt lång vakenhet. En särskild typ är så kallad abstinensepilepsi: anfall som kan drabba till exempel alkoholister som försöker sluta med sitt missbruk och nu, till skillnad mot vad hjärnan blivit van vid, haft en längre tid utan alkohol i kroppen.

För att räknas som en person med sjukdomen epilepsi skall man ha haft minst två oprovocerade epileptiska anfall under en tvåårsperiod. Enligt denna definition förekommer epilepsi hos 0,5-1 % av befolkningen motsvarande omkring 60 000 personer i Sverige. Av dessa är 10 000 barn.[6]

Behandling[redigera | redigera wikitext]

Läkemedel[redigera | redigera wikitext]

Den medicinska grundbehandlingen av epilepsi utförs av läkare och utgörs av läkemedel som minskar risken för epileptiska anfall, så kallade antiepileptika. Det finns många läkemedel mot epileptiska anfall, men inget av dem kan göra alla epileptiker anfallsfria. Biverkningar kan också vara individuella, varför var och en behöver prova ut vilken eller vilka mediciner som fungerar bäst för honom eller henne. Omkring 60-70 procent av patienterna med epilepsi blir helt anfallsfria med mediciner.

Kognitiva biverkningar av antiepileptika[redigera | redigera wikitext]

Patienter som tar mediciner för att minska sina epileptiska anfall får ibland olika biverkningar. Ofta är dessa kognitiva. De vanligaste av dessa är långsamhet och en upplevelse av att vara avtrubbad ("light-headedness"), men ibland förekommer också hyperaktivitet. Vissa (t. ex. lamotrigin) kan även påverka minnet, och vikten samt i viss mån humöret.

Några mediciner:

  • Fenobarbital (Fenemal) slår på arbetsminnet.
  • Fenytoin (Epanutin, Lehydan & Fenantoin) slår på uppmärksamhet, kognitiv hastighet och minne.
  • Karbamazepin (Trimonil, Tegretol & Hermolepsin) slår på minne och kognitiv snabbhet.
  • Valproat (Ergenyl, Absenor & Orfiril) slår på kognitiv och psykomotorisk snabbhet.
  • Klonazepam (Iktoviril) slår på uppmärksamhet och kan bidra till ökad irritabilitet.
  • Lamotrigin (Lamictal, Aural, Lamoscope, Pharmalam, Vimal)
  • Topiramat (Topimax, Topiramat, Topamax)
  • Levetiracetam (Keppra)
  • Perampanel (Fycompa)


Negativa effekter av antiepileptika döljs ofta av det faktum att den obehandlade epilepsin har negativa kognitiva effekter. De positiva kognitiva förändringarna man uppnår vid anfallsfrihet ”äts upp” av de negativa bieffekterna av medicinen som uppnår den. Det är generellt mycket svårt att undersöka biverkningar av antiepileptika och få stora studier är gjorda.

Det är skillnad på kortvariga bieffekter som habitueras bort och/eller sedan döljs av kompensatoriska kognitiva strategier, och långvariga effekter. Generellt är nya mediciner (tex Levetiracetam) bättre än gamla, och den vanligaste biverkningen är psykomotorisk långsamhet.[7]

Epilepsikirurgi[redigera | redigera wikitext]

Vid vissa typer av partiell epilepsi finns möjlighet till behandling genom epilepsikirurgiskt ingrepp, såsom temporallobsresektion. Man tar bort lokaliserad anfallsutlösande hjärnvävnad, som bedömts vara mer till skada än till nytta att låta sitta kvar. Inte heller alla som genomgår detta blir helt fria från anfall. I extrema fall tillgrips till och med hemisfärotomi.

Alternativ och komplementär behandling av epilepsi[redigera | redigera wikitext]

För patienter för vilka vare sig farmalogisk eller kirurgisk behandling fungerar kan vidare behandling ske genom antingen övergång till ketogen kost, eller också psykologisk behandling. Psykologisk behandling av beteendeterapeutisk sort fokuserar på att få patienten att undvika epilepsiframkallande situationer och att träna på beteenden som avbryter ett begynnande anfall. Många patienter undviker å andra sidan alltför mycket i sina liv i sin strävan att nå anfallsfrihet, då fokuserar den psykologiska behandlingen istället på att få dessa patienter att acceptera sin sjukdom och leva fullgoda liv trots sina anfall. Denna sista form av behandling kallas Acceptance and Commitment Therapy (ACT).[8] Mozarts pianosonat K 448 sägs öka den spatiala intelligensen och minska antalet anfall[9] [källa behövs]


Vad kan omgivningen göra om man får ett anfall?[redigera | redigera wikitext]

(Källa: Vårdguiden, Landstinget. Se externa länkar längst ned i denna artikel)

När anfallet väl startat är det inte mycket man kan göra själv. Däremot är det viktigt att personer i omgivningen vet vad de ska göra om man får ett anfall. Trots att vissa anfall ser dramatiska ut går de flesta över av sig själva utan att orsaka skada.

Personer i omgivningen kan hjälpa till och minska risken för att man skadas under anfallet genom några enkla åtgärder:

  • Om man har kläder som sitter för tätt i halsen bör de bli lossade.
  • Man bör få något mjukt lagt under huvudet om man ligger på hårt underlag.
  • När kramperna är över bör man bli lagd i stabilt sidoläge.
  • Man behöver någon som stannar kvar tills anfallet är över så att man kan berätta hur man vill bli hjälpt.

Det finns också några saker som personer i omgivningen inte bör göra:

  • Man bör inte få något instoppat i munnen om man har ett epileptiskt anfall. Det kan skada tänder och försvåra andningen.
  • Ingen bör försöka hålla emot om man har en arm eller ett ben som rycker i kramp under anfallet.

Om man har epilepsi och är van att få anfall behöver man sällan uppsöka sjukhus för att ett anfall har inträffat. Men i nedanstående situationer bör den som blir vittne till ett anfall ringa 112:

  • Om man inte vet att personen har epilepsi.
  • Om anfallet varar fem minuter eller längre.
  • Om den som haft anfall inte vaknar till ordentligt när kramperna är över.
  • Om personen har skadat sig under anfallet.

Detta är allmänna riktlinjer, men även hur man behöver tas omhand i samband med ett pågående anfall varierar mycket från person till person. Om man har epilepsi bör man diskutera vad som gäller för en själv med sin läkare och sjuksköterska. Sedan är det bra att ge den informationen till sina närstående och arbetskamrater.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Collins English Dictionary, Harper Collins Publishers, 1999
  2. ^ On the sacred disease, skriven 400 f. Kr.
  3. ^ Internetmedicin.se: Epilepsi, status epilepticus
  4. ^ Vetenskapsrådets projektdatabas
  5. ^ Neurolog Reetta Kälviäinen, medecine licenciat Pär-Johan Sandell, Epilepsi hos vuxna
  6. ^ Ben-Menachem E, Olsson I, Uvebrant P: Epilepsi i Läkemedelsboken 2005/2006. Apoteket
  7. ^ Aldenkamp: "Cognitive Side-Effects of Antiepileptic Drugs" in Neuropsychology of Childhood Epilepsy, ed. Jambaqué I. 2001
  8. ^ Dahl, Joanne: The psychological treatment of epilepsy. Almqvist & Wiksell 1987. ISBN 91-554-2040-0
  9. ^ Wikipedia: Sonata for two pianos in D major