Etternässla

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Etternässla
Urtica urens 1 IP.jpg
Systematik
Domän Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Rosordningen
Rosales
Familj Nässelväxter
Urticaceae
Släkte Nässelsläktet
Urtica
Art Etternässla
U. urens
Vetenskapligt namn
§ Urtica urens
Auktor Linné, 1753
Hitta fler artiklar om växter med
Illustration av etternässla.

Etternässla (Urtica urens) är en art i familjen nässelväxter och en nära släkting till brännässla.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Etternässla är en ettårig ört, upp till 40 cm hög (alltså lite mindre än brännässla). Den är sambyggare, det vill säga blommorna är enkönade men sitter på samma planta. Bladen är motsatta på stjälken, med små stipler. Bladen är hela, sågade, ovala, eller hos var. lanceolata lansettlika. Etternässla finns på odlad mark över nästan hela norra halvklotet och är också införd i Sydamerika. [1]

Alternativa namn[redigera | redigera wikitext]

Bygdemål[redigera | redigera wikitext]

Namn Trakt Referens
Eddersnälla, Edernälla Skåne [2]
Ettenäta Västergötland [3]
Etternälla Blekinge, Småland [3]
Hetnät Medelpad [4]
Nätla Skåne [2]

Förväxlingsarter[redigera | redigera wikitext]

Så tidigt som 1546 har tordönsnässla noterats för Urtica urens, men det namnet har troligen så småningom fallit ur bruk. Detta namn ska inte förväxlas med torsnässla, som i Södermanland använts för Scropularia nodosa, flenört.[5]

Det är värt att lägga märke till att det inte är denna art, Urtica urens, som på flera nordeuropeiska språk kallas brännässla (danska: Braende-Naelde, norska: Brenn-nesle), utan Urtica dioica.

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Lagerberg, Torsten (1938). Vilda växter i Norden. Stockholm: Natur och Kultur. sid. 375 
  2. ^ [a b] Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 114, [1], Gleerups, Lund 1862…1867, faksimilutgåva, Malmö 1962.
  3. ^ [a b] Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 478, [2], Gleerups, Lund 1862…1867, faksimilutgåva, Malmö 1962.
  4. ^ Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 252, [3], Gleerups, Lund 1862…1867, faksimilutgåva, Malmö 1962.
  5. ^ Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 730, [4], Gleerups, Lund 1862…1867, faksimilutgåva, Malmö 1962.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]