Ferrari 125 F1

	Ferrari 125 F1
Grundinformation
Märke	Ferrari
Tillverkning	GP: 8 st, 1948-1950; F2: 6 st, 1949-1951
Designer	Gioacchino Colombo
Konstruktion
Besläktade	Ferrari 125 S
Drivlina
Motor	12-cyl V-motor
Drivning	Frontmotor
Kronologi
Efterträdare	Ferrari 375 F1

Ferrari 125 F1 är en formelbil, tillverkad av den italienska biltillverkaren Ferrari mellan 1948 och 1951.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Enzo Ferrari hade tävlat för Alfa Romeos fabriksstall Alfa Corse under tjugotalet, utan större framgång. Han visade sig vara bättre som stallchef och det var först när han startat sitt eget Scuderia Ferrari som han började göra sig ett namn. Ferrari fortsatte att köra Alfa Romeo och sedan Alfa lade ned sitt eget stall till säsongen 1936 tog Scuderia Ferrari över som inofficiellt fabriksstall. När sedan Alfa Romeo återuppväckte Alfa Corse till säsongen 1938, bröt Ferrari kontraktet. Ferrari planerade att bygga egna tävlingsbilar, men hans namn var så intimt förknippat med Alfa Romeo att han förbjöds att bygga bilar under eget namn under fyra år.

Ferrari hann bygga två bilar under namnet Auto-Avio, innan andra världskriget nådde Italien. Ferrari tillverkade maskinutrustningar för slipning av lager under kriget, men planerade att ta upp biltillverkningen igen så snart kriget tagit slut.

Under Alfa-tiden hade Ferrari lärt känna Gioacchino Colombo, som bland annat konstruerat Alfetta-modellen. Ferrari anställde Colombo som huvudkonstruktör för sin nya bil. Colombo tog fram ett enkelt chassi, inte olikt Alfettan. Colombo konstruerade även en liten V12-motor som i sin första version var på endast 1,5 liter. Motorstorleken passade formeln för den tidens överladdade Grand Prix-bilar, men motorn debuterade utan överladdning i sportvagnen 125 S våren 1947. Det skulle dröja ytterligare drygt ett år innan Ferraris första Monoposto stod klar.

Utveckling[redigera | redigera wikitext]

125 F1[redigera | redigera wikitext]

Den första versionen, 125 GP, utvecklades under 1948. Modellbeteckningen hänvisar till cylindervolymen i kubikcentimeter per enskild cylinder, ett system som Ferrari sedan använt för namngivning av sina bilar under lång tid. Motorn hade cylindermåtten 55,0 x 52,5 mm, vilket blir 125 cm³. Det var en av de första kortslagiga Grand Prix-motorer som konstruerats och den borde ha kunnat arbeta vid mycket höga varvtal, med hög toppeffekt som resultat. I praktiken visade det sig att maxvarvet låg runt 7500 v/min och Ferrarimotorn led alltid av ett effektunderskott gentemot huvudkonkurrenten Alfetta. För att kompensera för detta monterades motorn i ett chassi med ovanligt små dimensioner. Hjulupphängningarna var mycket enkla, med tvärliggande bladfjädrar och pendelaxel bak.

Vintern 1948 sålde Ferrari ett par bilar till privatkunder, bland annat till Tony Vandervell, som levererade lager med varunamnet Thinwall till Ferrari. Vandervell, som senare startade Vanwall-stallet, modifierade bilen och det blev den första i en rad av Thinwall Specials.

Under 1949 uppdaterades motorn med dubbla Roots-kompressorer och dubbla överliggande kamaxlar för att hänga med i konkurrensen. Bilen fick en mer avancerad De Dion-axel för att förbättra vägegenskaperna. Med detta utförande deltog bilen i den första formel 1-säsongen 1950 som 125 F1. Enzo Ferrari var dock missnöjd med bilens prestanda och bränsleförbrukning och i slutet av säsongen ersattes den av Ferrari 375 F1 med en större och bränslesnålare sugmotor.

166 F2[redigera | redigera wikitext]

Ferrari hade haft stora framgångar med sin sportvagn 166 MM. Till säsongen 1949 placerades motorn från sportvagnen i Grand Prix-bilens chassi och därmed fick Ferrari en konkurrenskraftig formel 2-bil, kallad 166 F2. Till 1950 uppdaterades bilen med bland annat De Dion-axel bak.

Motorn led dock framför allt av dåligt vridmoment, jämfört med sina fyrcylindriga konkurrenter och i slutet av 1951 ersattes modellen av den nya Ferrari 500 F2.

Tekniska data[redigera | redigera wikitext]

Tekniska data^[1]	125 GP	125 F1	166 F2
Motor:	Frontmonterad 60° 12-cylindrig V-motor
Cylindervolym:	1497 cm³		1995 cm³
Borrning x slaglängd:	55,0 x 52,5 mm		60,0 x 58,8 mm
Kompression:	6,5:1	7,0:1	11,0:1
Max effekt vid varvtal:	230 hk vid 7 000 v/min	280 hk vid 7 500 v/min	155 hk vid 7 000 v/min
Ventilstyrning:	En överliggande kamaxel per cylinderrad	Dubbla överliggande kamaxlar per cylinderrad	En överliggande kamaxel per cylinderrad
Förgasare:	1 Weber 40 DO3C	1 Weber 50 WCF	3 Weber 32 DCF
Överladdning:	Roots-kompressor	Dubbla Roots-kompressorer	-
Växellåda:	5-växlad manuell
Hjulupphängning fram:	Dubbla tvärlänkar, tvärliggande bladfjäder
Hjulupphängning bak:	Pendelaxel, tvärliggande bladfjäder	De Dion-axel, tvärliggande bladfjäder	Pendelaxel, längsgående torsionsstavar
Bromsar:	Hydrauliska trumbromsar
Chassi & kaross:	Ovalrörsram med aluminiumkaross
Hjulbas:	216 cm	232 cm	216 cm
Torrvikt:	710 kg		710 kg
Torrfart:	260 km/h		235 km/h

Tävlingsresultat[redigera | redigera wikitext]

Raymond Sommer vid Italiens Grand Prix 1948.

Grand Prix racing[redigera | redigera wikitext]

Ferrari debuterade i Grand Prix racing vid Italiens Grand Prix i Turin den 5 september 1948. Raymond Sommer körde in på tredje plats i debutloppet. Det blev även säsongens bästa resultat.

Säsongen 1949 kom stallets första stora framgång, när Alberto Ascari och Luigi Villoresi tog en dubbelseger i Schweiz Grand Prix. Senare under året tog Ascari ytterligare två segrar: Italiens Grand Prix och Daily Express International Trophy på Silverstone. Villoresi vann Hollands Grand Prix och privatföraren Peter Whitehead tog hem Tjeckoslovakiens Grand Prix.

Formel 1-VM 1950[redigera | redigera wikitext]

Den första F1-säsongen 1950 debuterade Ferrari i årets andra deltävling, Monacos Grand Prix. Ascari körde in på andra plats och Sommer på fjärde plats. Det här blev 125-modellens bästa resultat och den ersattes senare under säsongen av den mer framgångsrika 375 F1.^[2]

Utanför VM-serien tog Peter Whitehead två vinster med 125:an under året: Jersey Road Race och Ulster Trophy.