Giljotin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Modell i skala 1:6 av tysk giljotin från 1854.
Modeller i skala 1:6 av franska giljotiner, till vänster 1792 års modell och till höger 1872 års modell (som den såg ut år 1907).
Joseph Guillotin
Rekonstruktion av en giljotin som använts i Baden, utställd på ett museum i Bruchsal.

Giljotin eller fallbila är ett avrättningsverktyg som introducerades i Frankrike 1792 i samband med den franska revolutionen. En giljotin består av två vertikala skenor och en snedställd bila. Vid avrättningen frigörs bilan från sitt högsta läge och hugger igenom offret vid halsen.

Giljotinen var inte en helt ny uppfinning då olika sorters enklare fallbilor åtminstone sedan medeltiden har existerat före giljotinen men inte använts i samma skala. Giljotinen blev från franska revolutionen standardavrättningsverktyg i Frankrike och användes där sist 1977, i Tyskland 1966, i Schweiz 1940, i Sverige 1910.

Användning i olika länder[redigera | redigera wikitext]

Giljotinen i Frankrike[redigera | redigera wikitext]

Det var under en debatt om den nya straffrätten i den franska nationalförsamlingen 1789 som doktor Joseph Guillotin under inflytande av upplysningstidens humanitära anda föreslog att alla som dömdes till dödsstraff skulle få samma straff: avrättning genom halshuggning utförd med en enkel maskin och utan föregående tortyr. Dödsstraffet tog sig nämligen vid denna tidpunkt många olika former: dömda adelsmän avrättades relativt smärtfritt genom halshuggning med svärd eller yxa medan de lägre klasserna avrättades genom mer plågsamma metoder så som hängning, rådbråkning eller genom att brännas på bål osv. Även de som halshöggs för hand kunde få lida då bödeln inte alltid träffade rätt och ibland var tvungen att hacka av den dömdes huvud från kroppen. Det var dock inte förrän 1791 som nationalförsamlingen beslutade att alla som avrättades skulle halshuggas enligt förslaget. Kirurgen Antoine Louis och en tysk hantverkare bosatt i Paris vid namn Tobias Schmidt konstruerade den första giljotinen. Det var dessa män som efter experiment på djur och människolik kom på att ett diagonalt blad skar av huvudet bättre än ett rakt som mer eller mindre krossade nacken istället. I april 1792 avrättades den första människan med giljotin, rånaren Nicolas-Jacques Pelletier. 1793 skedde den mest berömda giljotineringen genom avrättningen av Ludvig XVI, Frankrikes kung. Under revolutionens skräckregering avrättades många inbillade och verkliga fiender till den franska regimen med giljotin, men det kan vara värt att notera att vid skräckväldets höjdpunkt brydde man sig inte om sådana finesser som halshuggning utan man arrangerade helt enkelt massarkebuseringar, ibland med kanon och massgravar.

Den sista offentliga avrättningen i Frankrike utfördes 1939 av Eugene Weidmann. Antalet avrättningar hade stadigt minskat i Frankrike fram till Vichyregimens tillträde 1940 som inledde en temporär ökning under andra världskriget då man även avrättade de första kvinnorna sedan 1800-talet; president De Gaulle yttrade sitt motstånd mot avrättningar av kvinnor, en uppfattning som senare presidenter delade och halshuggningar blev praxis endast i ett fåtal mycket brutala mordfall. 1977 giljotinerades Hamida Djandoubi som siste man i Frankrike och 1981 avskaffades dödsstraffet på initiativ av president François Mitterrand.

Giljotinen i Tyskland[redigera | redigera wikitext]

Genom Napoleons erövringar spreds användandet av giljotinen till de tyska staterna. När Tyskland enades 1871 fick hela landet en ny straffrätt, och där bestämdes att alla dödsdömda skulle avrättas genom halshuggning, med antingen yxa eller giljotin. Hitler bestämde 1938 att dödsstraffet skulle ske med giljotin, men även hängningar var vanliga, och en halshuggning med yxa verkställdes så sent som 1944, av Olga Banjik, medan giljotineringar var betydligt vanligare.[1] I och med nazisternas maktövertagande i Tyskland utökades drastiskt antalet brott som belades med dödsstraff, och fram till 1945 giljotinerades mellan 16 000 och 20 000 människor, fler än som avrättades på detta vis under franska revolutionen. I detta antal ingick politiska fångar som medlemmarna i motståndsgruppen Vita rosen.

I det som senare blev Västtyskland genomfördes den sista halshuggningen 1949, i Östtyskland 1966, av den tidigare Auschwitzläkaren Horst Fischer.

Giljotinen i andra länder[redigera | redigera wikitext]

Genom det franska kolonialväldet spreds användandet av giljotinen till Indokina och efter att Frankrike lämnat området användes den i Sydvietnam till den nordvietnamesiska segern 1975. Den användes även i Franska Guyana, som än idag är en del av Frankrike.

I Sverige användes giljotinen som standardmetod för avrättningar genom dekret från kung Oscar II 1906, i praktiken endast en gång, när rånmördaren Alfred Ander avrättades på Långholmen den 23 november 1910, det sista dödsdomen efter metodskiftet som inte benådades eller omvandlades. I Schweiz användes giljotinen för sista gången 1940, vid halshuggningen av Hans Vollenweider i Sarnen, Obwalden. I båda fallen var apparaturen importerad från Frankrike.

Italien använde metoden efter Napoleons annektering av området fram tills straffet avskaffades på 1880-talet. Den togs inte i bruk sedan dödsstraffet återinförts av Mussolini 1926, då arkebusering istället blev norm.

Namnet[redigera | redigera wikitext]

Till en början kallades giljotinen bara för maskinen. Efter Ludvig XVI:s (franska Louis XVI) avrättning 1793 fick den namnet la louisette eller le louison, antingen efter kungen eller kirurgen som byggde den första maskinen. Det var inte förrän efter år 1800 som man för första gången började använda namnet giljotin, efter dr. Joseph Guillotin. Detta är en av historiens ironier, då han var en av få dödsstraffmotståndare i dåtidens Frankrike. Han såg sitt förslag om införande av mekanisk avrättning som ett steg på vägen till att helt avskaffa dödsstraffet. I Tyskland använde man namnet Fallbeil (svenska: fallbila) istället för giljotin.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källhänvisningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://web.archive.org/web/20061004025142/http://www.richard.clark32.btinternet.co.uk/behead.html

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Kruhøffer, Annette, Giljotinen skulle avskaffa dödsstraffet. s. 22-25. Världens historia, nr. 4, 2009
  • Oldrup, Thomas (2009). ”Giljotinen - tänkt som ett demokratiskt sätt att dö”. Allt om historia (nr. 10): sid. s. 40-43. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]