Västtyskland

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Västtyskland
Tyska: Bundesrepublik Deutschland (BRD)

Flag of Saar (1947–1956).svg
1949–(1990)
Flagga Vapen
Valspråk: Einigkeit und Recht und Freiheit
Nationalsång: Deutschlandlied
Västtysklands läge i Europa
Västtysklands läge i Europa
Huvudstad Bonn
Språk Tyska
Statsskick Förbundsrepublik
Bildades 23 maj 1949


Upphörde (1990)
 – upphörde genom Republiken har ej upphört.
1990 utvidgad med östtyska området, vid Tysklands återförening
Folkmängd 63 254 000 (1990)
Valuta Tysk mark (DEM)
Landsdomän .de
Landsnummer +49

Västtyskland är den inofficiella beteckningen på Förbundsrepubliken Tyskland (tyska: Bundesrepublik Deutschland, BRD) under tiden 1949-1990, före Tysklands återförening. 1990 upphörde endast beteckningen "Västtyskland"; Tyskland av idag är formellt samma statsbildning, blott utökad med fler delstater.

Förbundsrepubliken bildades av de delstater, förbundsländer, som hade skapats i de amerikanska, brittiska och franska ockupationszonerna efter andra världskriget. Bonn blev dess huvudstad under hela den västtyska perioden.

Västberlin ingick som de facto-delstat i Västtyskland, men stod formellt under kontroll av de västliga segrarmakterna USA, Storbritannien och Frankrike. Östtyskland, Sovjetunionen och deras allierade betraktade därför inte Västberlin som en del av Västtyskland. Förbundsrepubliken Tyskland omfattar efter återföreningen den 3 oktober 1990 även de tidigare östtyska områdena. Därmed blev beteckningen "Västtyskland" en del av historien.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Mot självständighet[redigera | redigera wikitext]

Tysklands historia
Tysklands statsvapen
Denna artikel är en del av en serie
Tidslinje
Germanien
Folkvandringstiden
Austrasien (511–719)
Gamla Sachsen (?–785)
Frankerriket (719–843)
Östfrankiska riket (843–962)
Tysk-romerska riket (962–1806)
Preussen (1701–1918)
Rhenförbundet (1806–1813)
Tyska förbundet (1815–1866)
Nordtyska förbundet (1866–1871)
Kejsardömet (1871–1918)
Novemberrevolutionen (1918–1919)
Weimarrepubliken (1919–1933)
Nazityskland (1933–1945)
Ockupationen (1945–1949)
Västtyskland-Östtyskland (1949–1990)
Tysklands återförening (1989-1990)
Efter återföreningen (från 1990)

Tyskland-portalen

Vid ett möte i Potsdam i juli-augusti 1945 delade USA, Frankrike, Storbritannien och Sovjetunionen upp Tyskland i ockupationszoner. Sovjetunionen överlämnade riksdelarna öster om Oder till Polen och lade självt beslag på området runt Königsberg, som i dag är Kaliningrad. Riksdelen Ostmark blev åter Österrike som återupprättades som självständig stat 1955. Delvis som en konsekvens av Morgenthauplanen och delvis som en konsekvens av en fransk önskan om ett svagt Tyskland genomfördes omfattande nedmontering av tung industri. Ruhr-området ställdes under internationell kontroll, Elsass-Lothringen togs över av Frankrike och det kolrika Saarland bröts loss från Tyskland och gjordes till ett franskt protektorat. Visserligen hävdade de västallierade att den slutliga gränsdragningen skulle vänta tills ett fredsavtal kunde träffas med Tyskland men i praktiken fick man acceptera fait accompli i och med att 12–14 miljoner tyskar fördrevs från östra delen av Tyskland med omnejd. (Antalet döda som en konsekvens av fördrivningen är svårt att uppskatta men anges vanligtvis till mellan 0,5 och 2 miljoner).

Tysklands kommande uppdelning hade diskuterats under alla toppmöten under kriget men något beslut fattades aldrig då. Vid toppmötet i Teheran 1943 förordade Roosevelt att Österrike skulle bli självständigt, att Östpreussen skulle avträdas till Polen och att resten delades i fem tyska stater. Ruhr- och Saarområdena skulle förvaltas under FN-styre. Vid ett möte i London i januari 1944 föreslog britterna gemensam förvaltning.

Vid ett nytt möte i London på hösten 1944 delades Tyskland samt Österrike in i zoner enligt de internationellt erkända gränser som gällde 1937, det vill säga före Anschluss. Britterna var tveksamma till att vara med att ockupera Österrike och både de och USA ville demobilisera så snabbt som möjligt. Att Frankrike ville vara med i leken var nog bara välkommet. Det var aldrig aktuellt att låta Frankrike ockupera någon del av Tyskland på Sovjets bekostnad, det var mer praktiskt att låta den franska ockupationszonen gränsa till Frankrike.

En månad efter kapitulationen den 5 juni undertecknades fyrmaktsdeklarationen. Enligt denna skulle de allierade bilda ett kontrollråd för att utöva regeringsmakten i Tyskland. Kontrollrådet sammanträdde första gången den 30 juli. Dröjsmålet berodde på att den exakta zonindelningen först måste klaras ut. Det var genom Storbritanniens krav som Frankrike hade blivit den fjärde ockupationsmakten. Britterna ville alltså demobilisera så snabbt som möjligt.

Förbundsrepubliken upprättas[redigera | redigera wikitext]

1947 införde västmakterna en ny delstatsindelning av sina ockupationszoner och varje delstat fick eget parlament och regering. Från 1949 erkände de västallierade tyskarnas självbestämmanderätt i inre angelägenheter men kontrollerade utrikespolitiken, försvarspolitik, valutan, flyktingpolitiken och Ruhrområdet. På central nivå bildades ett ekonomiskt råd med representanter för delstaterna, ett delstatsråd (Bundesrat), ett förvaltningsråd, en högsta domstol och en centralbank. Efter de första valen till den västtyska förbundsdagen (Bundestag) i augusti 1949 kunde konservativa CDU och liberala FDP bilda regering och Konrad Adenauer utsågs till förbundskansler.

Det sargade Västtyskland vann överraskande fotbolls-VM 1954, vilket ledde till stärkt självförtroende.

Saarland hade en särskild status. Det var politiskt autonomt och ekonomiskt förbundet med Frankrike. Vid en folkomröstning 1955 röstade 66,7 procent för en anslutning till förbundsrepubliken vilket skedde 1957 då Saarland blev västtyskt förbundsland.

Adenauer styrde landet i fjorton år fram till 1963. Hans första uppgift blev att omförhandla ockupationsstatuterna vilket till slut gav Västtyskland full suveränitet i maj 1955. Han genomförde ett närmande till Frankrike i form av Europeiska kol- och stålgemenskapen som sattes i verket 1951 samt medlemskap i Europarådet 1950. Planerna på en Europa-armé stupade när den franska nationalförsamlingen vägrade ratificera fördraget om den europeiska försvarsgemenskapen.

Det tysk-franska samarbetet blomstrade när det ekonomiska samarbetet stadfästes med Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) i mars 1957. 1963 skrev Adenauer tillsammans med Frankrikes president Charles de Gaulle under det Tysk-franska vänskapsfördraget, Élysée-fördraget. Adenauer drev starkt målet om en försoning mellan Frankrike och Tyskland inom ramen för det europeiska samarbetet.

Den 5 maj 1955 upphörde den amerikanska, brittiska och franska ockupationen och Västtyskland blev medlem i Nato. År 1956 infördes allmän värnplikt i det västtyska försvaret, Bundeswehr.

1960-talet[redigera | redigera wikitext]

År 1963 avgick Adenauer och efterträddes av finansministern Ludwig Erhard. År 1966 skapades den stora koalitionen genom en koalitionsregering mellan SPD och CDU/CSU. Kurt Georg Kiesinger blir förbundskansler. Åren 1967-1968 kulminerade studentrevolten i Västtyskland. År 1969 fick SPD för första gången regeringsmakten (i koalition med FDP).

Östpolitiken[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Ostpolitik

Gentemot Östtyskland (DDR) hade Västtysklands förbundskansler Adenauer en helt omedgörlig inställning och vägrade erkänna att Östtyskland var ett riktigt land. Den sovjetiska ockupationszonen, die Zone, var den officiella beteckningen. Vissa tidningar satte DDR inom citationstecken ända fram till 1989. Regeringen i Bonn ansåg sig företräda den tyska riksenheten och föra hela det tyska folkets talan. För Adenauer var inte DDR en med förbundsrepubliken jämbördig part.

När Sovjetunionen i mars 1952 föreslog en tysk återförening på villkor att Tyskland blev neutralt och inte anslöt sig till Nato eller Warszawapakten stupade det formellt på att Adenauer inte ville fördröja det tyska medlemskapet i Nato. Det är också otvetydigt att Adenauer inte var särskilt intresserad av en återförening. För hans del upphörde Europa vid Elbes östra strand, därefter började vad han kallade den asiatiska stäppen. Det står i efterhand klart att det sovjetiska förslaget inte var allvarligt menat – man visste att västmakterna inte skulle nappa på det men man ville ändå för omvärlden framstå som den som föreslagit återförening medan det var USA som stod i vägen för detta. Förslaget kom från det sovjetiska utrikesministeriet och Stalin gick endast med på det efter att ha försäkrats att västmakterna skulle säga nej.

Västtyskland utfärdade den så kallade Hallstein-doktrinen där man ansåg det vara en ovänlig handling om ett land man hade diplomatiska förbindelser med också erkände DDR. Detta grundade sig på grundlagens anspråk att företräda alla tyskar. Detta medförde i praktiken att endast de kommunistiska staterna i Östeuropa hade diplomatiska förbindelser med DDR. Västtyskland hade inga diplomatiska förbindelser med Polen till 1970. Under 1960-talet tycktes den västtyska inställningen vara alltmer passé och DDR kunde inhösta diplomatiska framgångar.

Resningen av Berlinmuren 13 augusti 1961 följde på en period när antalet flyktingar från DDR hade ökat kraftigt, i början av augusti var det 2 000 personer per dag. Formellt sett var den ett brott mot den allierade överhögheten över hela Berlin men de västallierade godtog den som ett faktum.

Valet av socialdemokraten Willy Brandt som förbundskansler 1969 innebar en radikal omläggning av östpolitiken. Efter att Västtyskland hade slutit fördrag med både Sovjetunionen och Polen kunde en fyrmaktsöverenskommelse om Berlin slutas 1971 och Västtyskland erkände Östtyskland 1972. Förhållandet mellan de tyska staterna förblev dock kyligt. Ett statsbesök i Västtyskland av DDR:s ledare Erich Honecker ställdes in tre veckor före ankomst eftersom sovjetiska tidningar anklagade Västtyskland för revanschism. Det avslöjades också att den östtyska säkerhetstjänsten Stasi hade spioner på hög ställning i den offentliga förvaltningen, till exempel Hans Joachim Tiedge som hade en ledande ställning i det västtyska kontraspionaget.

För sin omläggning av den västtyska östpolitiken fick Willy Brandt Nobels fredspris 1971. Han avgick 1974 sedan det avslöjats att en av hans närmaste medarbetare, Günter Guillaume, var östtysk spion.

1970-talet[redigera | redigera wikitext]

År 1970 hölls förhandlingar mellan BRD och DDR i Erfurt vilka ledde till ett grundlagsfördrag som fastställde ländernas relationer och möjliggjorde ett betydligt större utbyte. Det ledde också till att Västtyskland (och DDR) blev medlem i FN 1973. 1970-talets normalisering ledde till återförening av familjer och till att stora västtyska ekonomiska satsningar gjordes genom handel med DDR. Västtyskland levererades till exempel Volkswagen Golf förmånligt. Västtyskland inledde ett omfattande friköpande av politiska flyktingar.

Under 1970-talet genomförde RAF, Rote Armee Fraktion, flera svåra terrordåd. De utförde bland annat attentat mot västtyska och amerikanska militäranläggningar, mördade Västberlins högste domare Günter von Drenkmann. Efter en första våg 1970-1972 greps ledarna Baader, Meinhof, Ensslin med flera. 1977 ägde Deutscher Herbst rum då RAF:s s.k. andra generation kidnappade och mördade industriledaren Hanns-Martin Schleyer. RAF-ledarna i Stammheim begick självmord 18 oktober 1977 sedan kapningen av Lufthansaplanet Landshut misslyckats.

1970-talet innebär också omprövningar inom näringsliv och den tyska ekonomin som liksom övriga Västeuropa hamnade recession efter den stora uppgången från 1950-talet och framåt. Oljekriserna 1973 och 1979 drabbade det oljeberoende Västtyskland. Näringslivet och inte minst gruv- och delar av verkstadsindustrin omstrukturerades kraftigt.

1980-talet[redigera | redigera wikitext]

Natos beslut 1979 att utplacera 572 medeldistanskärnvapen, amerikanska Pershing II, varav ett stort antal i Västtyskland, blev grogrunden till den europeiska fredsrörelsen. Förbundskansler Helmut Schmidt blev alltmer isolerad från resten av partiet samtidigt som arbetslösheten ökade och statsfinanserna gick allt sämre. Till slut lämnade koalitionspartnern FDP regeringen. Förbundsdagen avgav en misstroendeförklaring mot regeringen och utsåg kristdemokraten Helmut Kohl till ny förbundskansler 1982. Kohl var dock för utplacering av Pershing-missilerna vilket inleddes 1983. Utrikespolitiskt lyckades Kohl flera gånger sätta foten i det politiska klaveret, till exempel när han talade vid ett möte för fördrivna Schlesien-tyskar eller när han i en Newsweek-intervju 1986 liknade Gorbatjov vid den nazistiske propagandaministern Joseph Goebbels.[1]

År 1987 besökte Erich Honecker som första östtyska regeringschef Västtyskland. Han mötte då förbundskansler Helmut Kohl i Bonn.

Återföreningen[redigera | redigera wikitext]

Kohl får istället anses ha gått till historien för sin roll för Tysklands enande. Kohl var till en början försiktig inför händelserna i DDR men i november 1989 lade han fram ett program med målet att återställa den statliga enheten. De första demonstrationerna i DDR krävde endast politiska reformer men i takt med att allt fler människor anslöt sig framfördes kravet på tysk återförening allt högre. Kohl mötte Gorbatjov i Moskva i februari och försäkrade sig om dennes stöd. Istället för att erbjuda DDR lån eller bidrag erbjöd han en valutaunion. Samtidigt var västliga ledare som Margaret Thatcher och François Mitterrand motståndare till en återförening. Valrörelsen i mars 1990 inför de första och sista östtyska valen handlade aldrig om huruvida det skulle bli en återförening, bara när och hur. Valet blev en framgång för CDU och dess samarbetspartier.

Valutaunionen genomfördes sommaren 1990 med en för östtyskarna enormt förmånlig växelkurs. Tillgodohavanden upp till 4 000 östtyska mark kunde lösas in till kursen 1:1, belopp därutöver till kursen 1 D-mark mot 2 östmark. Det kan jämföras med valutaunionen 1948 när alla fick 40 D-mark samtidigt som alla banktillgodohavanden nollställdes. Samtidigt försäkrade Kohl västtyskarna att det inte var aktuellt med skattehöjningar för att betala återföreningen, ett löfte som ingick i den kristdemokratiska valstrategin inför de första alltyska förbundsdagsvalen i december 1990.

Under sommaren 1990 slöts också Två plus fyra-fördraget mellan de allierade från andra världskriget och de två tyska staterna som bland annat innebar att den allierade överhögheten över Berlin upphörde och att Oder-Neisse-linjen var Polens västgräns. Den 23 augusti beslöt folkkammaren i Östberlin att DDR skulle ansluta sig till Förbundsrepubliken Tyskland, dess grundlag och rättsordning. Något samgående ägde alltså inte rum. Västtyskland och Östtyskland återförenades den 3 oktober 1990, formellt genom att de nyligen återupprättade östtyska delstaterna upptogs som delstater i förbundsrepubliken.

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Efter valutareformen 1948 inleddes ett kraftigt ekonomiskt uppsving. Perioden 1948 till 1957 har kallats Das Wirtschaftswunder när den ekonomiska tillväxten uppgick till i medeltal 7 procent per år. Arbetslösheten var mindre än 1 procent. Under 1960-talet mattades tillväxten av men under 1970-talet steg den västtyska utrikeshandeln med 150 procent samtidigt som D-markens värde gentemot dollarn fyrdubblades. I statistiken redovisades allt större exportöverskott när tillverkningen av bilar och elektronik ökade år för år.

Precis som i resten av Europa drabbades Västtyskland av ekonomisk kris i början av 1970-talet. En mycket hög inflation kombinerades med stigande arbetslöshet men jämfört med andra västliga industriländer klarade sig Västtyskland lindrigt undan. Krisen inom sysselsättningen kom först i början av 1980-talet, något som ledde till att SPD förlorade regeringsmakten 1982.

Västtyska delstater[redigera | redigera wikitext]

Västtyskland var, liksom dagens förbundsrepublik, en federation av dess delstater. Nazisttiden hade visat faran med att centralisera makten men det var också ett resultat av att delstaterna hade varit med och skrivit grundlagen. Statsförvaltningen var decentraliserad: förbundsdagen möttes i Bonn, Högsta domstolen (Bundesverfassungsgericht) fanns i Karlsruhe och centralbanken (Bundesbank) fanns i Frankfurt am Main.

Förbundskanslerer[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kohl hätte sich entschuldigen müssen, Der Spiegel 1986-11-10
Flag of Germany.svg Tysklandsportalen — samlingssidan för artiklar om Tyskland på svenskspråkiga Wikipedia.