Gregers Gram (1846–1929)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gregers Gram.

Gregers Winther Wulfsberg Gram, född 10 december 1846 i Moss, död i Vestre Aker 1 augusti 1929, var en norsk jurist och politiker, Norges statsminister i Stockholm 1889-91 och 1893-98, farfar till motståndsmannen Gregers Gram.

Gram blev student 1864 och juris kandidat 1869, anställdes 1873, sedan han i Frankrike studerat språk och rättsvetenskap, i Justitiedepartementet och utnämndes 1876 till Norges representant i den internationella domstolen i Egypten. År 1882 återkom han till Norge, var 1883-84 amtman i Nordlands amt och utnämndes 1884 till extra ordinarie assessor i Høyesteret. Den 13 juli 1889 inträdde han i den av Emil Stang bildade ministären som statsminister i Stockholm, men avgick 6 mars 1891. Han uppehöll sig sedan i Paris som medlem av Beringshavsskiljedomstolen. Då Emil Stang 1893 rekonstruerade sin ministär, återtog han sin förra plats inom densamma, vilken han innehade även i den av Francis Hagerup bildade koalitionsministären (1895-98). Sedan han lämnat regeringen, var han stiftsamtmand i Hamars stift och amtmand i Hedmarks amt fram till 1915.

Medlem av permanenta skiljedomstolen i Haag från 1900, var han 1902-05 överskiljedomare i den skiljedomstol, som löste tvisten mellan Japan å ena sidan, England, Frankrike och Tyskland å den andra om Japans rätt att utkräva skatt på fast egendom, som nämnda tre staters undersåtar besatt i Japan efter ingångna överenskommelser med landets administration (House-tax-case). Han utsågs 1909 till norsk ledamot av skiljedomstolen mellan Sverige och Norge i renbetesfrågan, var 1910-11 ledamot av skiljedomstolen mellan England och Frankrike om Frankrikes vägran att utlämna den för politiska förbrytelser häktade, sedan under transporten på franskt område förrymde indiern Savarkar och blev 1914 president i skiljedomstolen om gruvrättigheter i Marocko.

Han kallades 1913 till USA för att på uppfordran av American Society of International Law avge utlåtande i frågan om omfånget av USA:s rätt att uppta genomfartsavgift i Panamakanalen. Han var medlem av Institut de Droit International och av dess rådgivande kommitté för Carnegiestiftelsen.

Källor[redigera | redigera wikitext]