Berings hav

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Berings hav med Kamtjatka och Alaska.

Berings hav är en del av norra Stilla havet, beläget mellan Sibirien med Kamtjatkahalvön i väst, Alaska i öst och den utifrån Alaska långsträckta ögruppen Aleuterna i syd. Berings hav är förbundet med Norra ishavet genom Berings sund i norr. Det har en yta på 2,26 miljoner kvadratkilometer och är i nordöstra delen grund med flera stora öar, men når i sydväst 4 000 meters djup. Kusterna är rika på stora vikar.

Havet är uppkallat efter Vitus Bering, en dansk upptäcktsresande i rysk tjänst, som utforskade havet 1728 och 1741.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Under senaste istiden för cirka 10 000 år sedan fanns vid norra delen av Berings hav en genomgående landbrygga mellan Asien och Amerika med namnet Beringia. Dessutom fanns i södra delen en landbrygga från Kamtjatka till Alaska längs dagens kedja av öar. Den senare var däremot inte helt genomgående utan delad i två delar genom en gravsänka. Enligt allmänt antagna teorier flyttade Amerikas ursprungsbefolkning över dessa förbindelser till kontinenten. Vid istidens slut översvämmades området då isarna smälte, havsbottnen sjönk cirka 125 meter och området fick det utseende det har i dag.

Förenta staterna köpte 1867 Alaska och Pribiloföarna från Ryssland. I samband med förhandlingarna förklarade Ryssland att landet bara gör territoriellt anspråk på sina kustlinjer. USA såg chansen att förklara alla övriga delar av Berings hav för sitt territorium, något som orsakade konflikt med Kanada och England som fiskade och jagade sälar i området. Konflikten löstes 1892 i en domstol i Paris som slog fast att USA bara har rätt till sina kustlinjer. Dessutom blev säljakten reglerad för att säkra det minskande beståndet.

Fauna[redigera | redigera wikitext]

En flock valrossar i Berings hav i närheten av Alaskas kustlinje.

I Berings hav lever flera utrotningshotade valarter som grönlandsval, blåval, sillval, sejval, knölval och kaskelot, samt den mest utrotningshotade, stillahavsnordkaparen. Andra typiska havsdäggdjur som lever här är valross, Stellers sjölejon, nordlig pälssäl, vitval och späckhuggare samt, i havets norra del, isbjörn.

Havet har även större betydelse för världens havsfåglar. Här ruvar cirka 20 miljoner individer av 30 olika arter havsfåglar. Typiska arter är tofslunne (Fratercula cirrhata), gulnackad albatross (Phoebastria albatrus), glasögonejder (Somateria fischeri) och beringmås (Rissa brevirostris). Många havsfåglar är endemiska för havet.

Två arter, Stellers sjöko (Hydrodamalis gigas) och pallas skarv (Phalacrocorax perspicillatus), är redan utdöd på grund av intensiv jakt. Dessutom dog en underart av kanadagås, Branta canadensis asiatica, ut då den jagades av människor och på grund av råttor som följde med till öarna där gåsen ruvade.

I vattnet lever ett flertal fiskar, och 419 olika arter har hittills beskrivits.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 2 november 2008.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 13 november 2008.