Huvudstadsregionens närtrafik

Från Wikipedia
Version från den 6 januari 2018 kl. 09.15 av Fluffbot (Diskussion | Bidrag) (Datumstämplar mall Mall:Källa behövs)
Huvudstadsregionens närtrafik
Sm5 Riihimäki.JPG
Pendeltåg av typ Sm5 vid Riihimäki järnvägsstation
Allmänt
PlatsFinland Helsingfors med omnejd
Antal linjer14 (4 banavsnitt)
Antal hållplatser60
Antal passagerare152 000/dag[1]
Organisation
Invigd1969
Infrastruktur­förvaltareTrafikverket
TrafikoperatörHelsingforsregionens trafik
Tekniska fakta
Banlängd235 kilometer
Spårvidd1524 millimeter
ElektrifieradJa
Matning25 kV 50 Hz
Geografiskt korrekt karta med Helsingfors metro (orange). Banor markerade med rött är stadsbanor. Närtrafiken sträcker sig långt utanför kartan.

Huvudstadsregionens närtrafik (finska: Pääkaupunkiseudun lähiliikenne) kallas pendeltågstrafiken i Helsingforsregionen, som tas om hand av VR. Det körs ungefär 850 turer per dag i Huvudstadsregionens närtrafik, som har cirka 200 000 resenärer per dag. Utbudet av avgångar är tätt, med 10 turer i timmen på de mest trafikerade stationerna och 1-3 gånger per timme på mer avlägsna stationer. Närtågen kan konkurrera med bilen eftersom medelhastigheten är runt 85 km/h,[källa behövs] dessutom drabbas inte tågen av rusningstrafiken på vägarna.

Närtrafiken använder eltågsmodellerna Sm1, Sm2, Sm4 och Sm5. Huvudstadsregionens Vagnpark Ab, som ägs av huvudstadsregionens kommuner och VR, äger och hyr ut de nyaste vagnarna till operatören.

Inom HRT-området kan man endast använda HRT:s biljetter, medan VR:s zontariff används utanför HRT-kommunerna.

Helsingfors närtrafik är Nordens näst största pendeltågsystem räknat i sträcka, efter Oslo. Dock har Helsingfors flest linjer i Norden.

Stadsbanorna

Stadsbanorna är ett samarbete mellan kommunerna och Trafikverket där man byggt egna spår för närtrafiken, vilket möjliggjort att fjärrtåg och pendeltåg kan köra oberoende av varandras tidtabeller. Det finns tre stadsbanor i dagens läge: Alberga stadsbana, Ringbanan och Kervo stadsbana. Alberga stadsbana planeras att förlängas till Esbo centrum. Trafiken på stadsbanorna är tät med turintervaller på 10 minuter under dagstid. De pendeltåg som kör längre sträckor använder samma spår som fjärrtrafiken, vilket leder till förseningar om fjärrtrafiken är försenad. De pendeltåg som använder stadsbanorna berörs inte av detta.

Banorna i Huvudstadsregionens närtrafik

Riihimäkibanan

Riihimäkibanan är en del av Stambanan, som blev klar år 1862. Trafiken med eltåg inleddes 1970 från Helsingfors till Kervo och 1972 var elektrifieringen klar till Riihimäki.

Kervo stadsbana

Huvudartikel: Kervo stadsbana

Kervo stadsbana går parallellt med och intill Riihimäkibanan. Stadsbanan blev klar mellan Helsingfors och Dickursby år 1996 och förlängdes till Kervo år 2004.

Lahtis direktbana

Huvudartikel: Lahtis direktbana

Lahtis direktbana öppnades för trafik i september 2006.

Kustbanan

Kustbanan öppnade 1903 mellan Helsingfors och Karis. Banan elektrifierades som Finlands första järnväg till Kyrkslätt år 1969. Till Karis kom elektrifieringen först 1993.

Alberga stadsbana

Huvudartikel: Alberga stadsbana

Alberga stadsbana är parallell med Kustbanan och öppnade mellan Helsingfors och Alberga år 2002. Man planerar att förlänga banan till Esbo centrum eller Köklax.[källa behövs]

Ringbanan

Huvudartikel: Ringbanan

Ringbanan binder samman Kustbanan med Stambanan via Helsingfors-Vanda flygplats. Banan var tidigare känd som Mårtensdalsbanan och Vandaforsbanan, efter sin slutstation. Banan utgår från Hoplax station och byggdes till Mårtensdal år 1975. 1991 förlängdes banan till Vandaforsen. Förlängningen till Stambanan och flygplatsen blev klar 2015. Banan är en stadsbana (järnväg), men var ursprungligen tänkt som en del av Helsingfors metronätverk.

Ett Sm5-tåg
Ett Sm4-tåg vid Böle station
Ett renoverat Sm1-tåg

Linjer

M
Nokia 
Tesoma  R


 Tammerfors


 Lempäälä G Z


 Viiala
 Lahtis


 Toijala  Herrala
M  Iittala  Järvelä
D  Parola  Lappila  Henna
 Tavastehus  Mommila
 Turenki  Oitti
T  Ryttylä  Hikiä  Mäntsälä
Y X
 Riihimäki
Sjundeå  U L  Hyvinge G
Kyrkslätt   Jokela  Haarajoki
Tolls   Saunakallio 
Jorvas  Mårtensdal   Vandaforsen  Träskända
Masaby  E Klippsta   Veckal K  Ainola
Köklax  Myrbacka   Kivistö


 Kervo
Esbo  Malmgård   Aviapolis


 Savio
Domsby  Gamlas   Flygplatsen


 Korso
Björkgård  Norra Haga   Lejle


 Räckhals
Grankulla 


 Björkby
Kera 





 Sandkulla
Kilo  A





 Dickursby
Alberga                 





 Parkstad
Mäkkylä 





 Mosabacka
Sockenbacka 





 Malm
Gjuteriet 





 Bocksbacka
Hoplax 








 Åggelby
Ilmala 








 Kottby
Böle 









 Böle
Helsingfors 









 Helsingfors
  Y X U L E A P I I P K T D R Z
= tåget stannar vid stationen
= förbindelser med andra transportsätt vid stationen
= tåget åker förbi stationen utan att stanna
= tåget tar en annan rutt
= tåget stannar vid stationen endast i angiven körriktning


Historia

Finlands första järnväg öppnades år 1862 på sträckan HelsingforsTavastehus. Till en början passade tidtabellerna inte för arbetsresor för omgivningens befolkning, vilket ledde till att speciell lokaltrafik till Helsingfors föreslogs. 1886 inleddes så kallad sekundärtrafik som stannade förutom i Helsingfors, Malm och Dickursby också i Alphyddan, Fredriksberg (nuvarande Böle), Bocksbacka och Räckhals inom den nuvarande huvudstadsregionens område. År 1903 blev banan från Helsingfors till Karis klar och nya stationer och hållplatser gjorde att villabebyggelsen expanderade kraftigt längs med järnvägen speciellt i Alberga, Kilo och Grankulla. På linjerna Helsingfors–Dickursby och Helsingfors–Grankulla ökade passagerarantalet snabbt till över 4 miljoner passagerare per år, år 1920.[2]

Under 1920-talet fick stationerna finskspråkiga namn. Hagaborna ansökte än en gång att få ändra stationens namn från Hoplax/Huopalahti till Haga, men förgäves – namnproblemet återstår i denna dag, det finns ingen ort som heter Hoplax. Lokaltrafiken utökades och det så kallade arbetartåget gick ända från Kyrkslätt och Kervo till Helsingfors och stationernas omgivningar var föremål för en ivrig byggnadsverksamhet. Stationerna blev också centrum för en småskalig kommers i och med Järnvägsbokhandlarnas kiosker (nuvarande R-kioski) blev allt fler. År 1924 gjordes nio miljoner resor med lokaltågen, men depressionen slog till och 1940 hade passagerarantalet återhämtat sig till 1920 års nivå från att ha varit nere i tre miljoner.[2]

Helsingforsregionens lokaltrafik hade pågått nästan oförändrad ända till början av 1970-talet. Närtrafiken elektrifierades 1969–1972 och år 1975 öppnades en ny linje till Mårtensdal med sex nya stationer. Det speciella med Mårtensdalsbanan var att markanvändningen planerades samtidigt med järnvägen. Vissa av lokaltrafikens stationer förnyades samtidigt. Det och elektrifieringen gjorde att passagerarantalet var 12 miljoner år 1985.[2] Senare förlängdes Mårtensdalsbanan till Vandaforsen. Passagerarantalet har dessutom ökat ytterligare sedan stadsbanorna till Dickursby (1996), Alberga (2002) och Kervo (2004) tagits i bruk.

Ringbanan via Helsingfors-Vanda flygplats togs i bruk 2015.

Framtida projekt

Centrumslingan

Huvudartikel: Centrumslingan

Centrumslingan, eller Pisarabanan, från finska pisara ("droppe"), är en planerad underjordisk förbindelse under Helsingfors centrum. Banan skulle avlasta Helsingfors centralstation som är en säckstation i och med att tågen kunde köra runt oavbrutet mellan Böle och Helsingfors centrum på den nya Pisarabanan som på kartan liknar en droppe.

Tågtrafik till Nickby

Det har gjorts en del undersökningar om man kunde inleda pendeltågstrafik till Nickby i Sibbo kommun på Sköldviksbanan. Trafiken kan inledas endast om man effektiviserar markanvändningen kring järnvägen, enligt Banförvaltningscentralen.[källa behövs] I dagsläget kan man inte inleda persontrafik på Sköldviks oljetransportbana, eftersom plankorsningar borde byggas om och det behövs nya perronger.

Se även

Externa länkar

Källor

  1. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 9 januari 2014. https://web.archive.org/web/20140109142731/http://www.vrgroupraportti.fi/passenger-services-1. Läst 13 juli 2015. 
  2. ^ [a b c] Herranen, Timo (1988) Från hästomnibussar till metro. Helsingfors stads publikationer nr 39