Jacques Lacan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Jacques Lacan
Jacques Lacan (1901-1981)
Jacques Lacan (1901-1981)
Född 13 april 1901
Paris
Död 9 september 1981
Paris
Yrke psykoanalytiker, psykiatriker
Nationalitet Fransk
Genrer psykoanalys, filosofi, kontinentalfilosofi, postmodernism, strukturalism
Ämnen spegelstadiet, det reala, det symboliska, det imaginära, objet petit a
Influenser Georg Wilhelm Friedrich Hegel, Ferdinand de Saussure, Martin Heidegger, Sigmund Freud, Claude Lévi-Strauss, Alexandre Kojève
Influerade Felix Guattari, Jacques-Alain Miller, Louis Althusser, Slavoj Žižek, Hélène Cixous, Julia Kristeva, Ernesto Laclau, Luce Irigaray, Alain Badiou, Judith Butler

Jacques-Marie Émile Lacan, född 13 april 1901 i Paris, död 9 september 1981 i Paris, var en fransk psykoanalytiker. Han är en av de teoretiker som förutom Freud betytt mest för psykoanalysen. Lacans främsta bidrag består i en nydanande och radikal läsning av Freud och motståndet mot den inom psykiatrin dominerande jagpsykologin. Under parollen retour à Freud ("åter till Freud") slog han igenom under 1950- och 60-talet och satte psykoanalysen i samband med andra discipliner, företrädesvis antropologi, filosofi och strukturalistisk lingvistik. Hans mest kända citat the unconcious is structured as a language ("det omedvetna är strukturerat som ett språk") kan sägas sammanfatta hans projekt - att införliva psykoanalysen i strukturalismen. Tillsammans med bland andra Michel de Certeau bildade han École freudienne i Paris för studier av Sigmund Freud. Störst har hans inflytande varit i romanska länderna, alltså Sydeuropa och Latinamerika. I den anglo-amerikanskt dominerade sfären har hans teorier anammats främst inom konst-, film- och litteraturvetenskap. För en svensk publik har han introducerats av bl a Iréne Matthis.

Det reala, imaginära och symboliska[redigera | redigera wikitext]

Enligt Lacan går barnet genom tre olika stadier (eller ordningar): det reala, det imaginära och det symboliska. Det reala äger rum från födelsen fram tills c:a sex månaders ålder. "Realt" ska här inte förstås som det som ligger närmast den vuxna individens upplevda verklighet (som i exempelvis realism), utan snarast tvärtom. Stadiet upplevs av barnet som ett kaos då det saknar kontroll över sin egen kropp och endast får fragmentariska intryck från omgivningen. Barnets värld präglas av biologiska behov ("besoin") och hon kan inte skilja sin egen existens från modern/bröstet. Tillvaron är fylld av lust och olust om vartannat. Det reala stadiet övergår vid sex månaders ålder till det imaginära. Många barn kan då förtjusta ses studera sin egen spegelbild ("spegelstadiet"). För första gången upplever nu barnet en sammanhängande kropp som går att styra över - Lacan menar att barnet ser sig som en fallos och som den som ger omvärlden lust och ger order ("demande") utifrån sin upplevda position (jfr. Freud's koncept "His majesty the Baby" och narcissism). Individen uppbär därefter detta som ideal för sin fortsatta utveckling, men skapar sig här också en uppfattning av omvärlden/fadern som antingen ond eller god. Barnet lämnar det imaginära vid c:a arton månaders ålder och träder in i det symboliska stadiet som varar upp till fyraårsåldern. I det symboliska stadiet börjar barnet utveckla ett talat språk, men också förstå och relatera till teckensystem i en mer utvidgad bemärkelse, såsom kulturella normer och regler (jfr Saussures lingvistiska system). Stadiet präglas av den oidipala problematiken där den store Andre (hos Freud tolkat som fadern och lagen) träder in och gör att barnet bildligen "kastreras" från sin plats i centrum och börjar inse att det ensamt inte är källan till moderns lust. Barnet blir också varse om att det råder ett incestförbud gentemot modern. Enligt Lacan kommer barnet fr o m det symboliska stadiet alltid att vara en "fånge i språket". Det innebär att det alltid kommer att äga förmågan att se sig själv utifrån och förhålla sig till detta - eller annorlunda uttryckt, språket kommer tala genom barnet som subjekt. Subjektet kommer ständigt söka efter den känsla av helhet som präglade det imaginära stadiet, men som aldrig går att återfå. Genom inträdet i det symboliska blir barnet varse om begäret ("désir") som kommer även det kommer att prägla det resterande livet. För att undvika psykiska besvär, menar Lacan, behöver varje individ en balans mellan de tre stadier som präglat barndomen: det reala som efter att vi lämnat det, upplevs som dels en slags tomhet eller brist som aldrig går att symbolisera, dels ett "köttsligt" centrum av oss själva som vi inte kan förstå eller kontrollera; det imaginära som är föreställningen om ett sammanhängande narcissistiskt "jag"; det symboliska som reglerar hur vi är en del av omgivande normer, strukturer och lagar. De tre ordningarna ska balansera och komplettera varandra i den vuxna individens själsliv.

Som metafor[redigera | redigera wikitext]

Den lacanianske psykoanalytikern Slavoj Žižek beskriver det reala, imaginära och symboliska genom att använda ett schackspel som metafor. Det reala kan i schackspelet sägas utgöra alla möjliga, mer eller mindre slumpmässiga motiv som påverkar spelet (spelarnas intelligens, störande faktorer i omgivningen osv). Det imaginära kan beskrivas som en tänkt essens, idé, form eller natur hos varje pjäs. Knekten kan ur ett imaginärt perspektiv kännas igen på dess särskilda form, utseende, namn och likhet med andra knektar. Det symboliska är spelets regler och pjäsernas rörelser. Sett ur det symboliska perspektivet utmärker sig varje pjäs endast på hur den kan röra sig i förhållande till de övriga pjäserna, motståndaren genom att hennes färg på pjäserna är motsatsen till min osv. Vi kan t ex tänka oss en schackpjäs som rörde sig likadant som en knekt men kallades "budbäraren", "springpojken", "bagaren" etc, men det skulle fortfarande vara samma pjäs i en symbolisk mening så länge den rörde sig och förhöll sig på samma sätt till spelet.[1] Psykiska objekt kan framställas på dessa tre olika sätt. I Hitchcocks film North by Northwest (sv. titel "I sista minuten") har huvudpersonen Roger O. Thornhill (spelad av Cary Grant) tre olika "fäder" eller fadersgestalter. Den sadistiske reala fadern Vandamm som försöker döda Thornhill, den imaginära fadern Townsend som liknar Thornhill och som han anklagas för mord på och den symboliska fadern - en professor från CIA som skapat Thornhills identitet och gett honom hans namn.[2] I verkligheten kan den reala, imaginära och symboliska fadern ses som tre olika variationer av fadersrollen som alla fyller sin funktion och bär upp barnets utveckling. Den imaginära fadern kan dock variera genom att bygga på en föreställning om antingen en alltigenom god eller en alltigenom ond far.

Den store Andre[redigera | redigera wikitext]

När barnet befinner sig i det imaginära stadiet är modern den store Andre för barnet. Barnet uppfattar henne som fullkomlig och utan brist. Då barnet går in i det symboliska stadiet börjat det bli varse om att även modern, liksom det själv har brist och att modern själv har begär. Den store Andre blir då istället en abstrakt gestaltning av själva lagen och de kulturella normerna. När vi hänvisar till något man inte "bör" göra oavsett vad de har för konsekvenser hänvisar vi egentligen till regler som tillskrivs den store Andre - en slags abstrakt domare över rätt och fel. Barnet känner inte till denne abstrakte store Andre förrän det inträder i det symboliska stadiet (symboler kan ses just som en slags abstraktion). Hos den tidige Lacan är symptomet hos patienten ett slags chiffer eller kodat meddelande riktat till den store Andre (som i den psykoanalytiska situationen gestaltas av terapeuten). Symptomet uppstår då patienten har misslyckats med att formulera sitt psykiska trauma i ord, dvs i symbolisk form. Patienten uppvisar symptomet för den store Andre i en vädjan till henne att förstå det.[3] Tvångsneurotikern kan exempelvis uppvisa symptom där han ständigt förnedrar sig själv inför den store Andres ondsinta och dömande blick. Psykoanalytikern måste då identifiera var den store Andres ondsinta blick kommer ifrån och på vilket sätt patienten identifierar sig med den.[4] Den patient som uppvisar symptom kan i regel inte själv förstå var dessa kommer ifrån och är inte medveten om de bortträngda motiv som ligger bakom symptomet. Enligt Žižek går en lyckad lacaniansk psykoanalys från att patienten ställer den hysteriska frågan: "Varför är jag som jag är?" eller "Varför är jag det som du säger att jag är?" (dvs. "Varför är jag det som den store Andre antar mig vara?") till att patienten slutar att ställa sig denna fråga och accepterar att hennes existens inte kan motiveras av den store Andre.[5] Vägen dit går via det symboliska (språket) som strukturerar det imaginära. Det reala går däremot inte att påverka, utan kommer bara uppfattas bara som en ångestskapande tomhet mitt i människans psyke som ej går att styra eller nå fram till.

Le petit a[redigera | redigera wikitext]

Lacan beskriver själva existensen som människa som ett konstant tillstånd av brist. Människan eftersträvar att fylla denna brist med innehåll. Eftersom saknaden bara är en saknad i sig, vet vi inte vad det egentligen är vi saknar och låter därför saknaden företrädas av olika symboliska objekt eller mål som vi vill uppnå. Lacan kallar dessa objekt objet petit a ("objekt lilla a"). Žižek beskriver le petit a som synonymt med en s.k. "MacGuffin" i Hitchcocks filmer: något som är oerhört väsentligt för personerna i handlingen, får dem att agera och driver dem framåt, men vars själva existens kan vara ointressant för oss som åskådare.[6] Om le petit a är en portfölj med diamanter eller sanningen om vem som utförde ett mord behöver inte vara relevant för den som ser filmen, utan snarare hur vägen dit ter sig.

Kritik[redigera | redigera wikitext]

Under 1970-talet började Lacan inkorporera matematiska begrepp i sina verk, lösryckta ur sitt ursprungliga sammanhang. För detta har han mottagit kritik inom naturvetenskapliga kretsar.[7] Till exempel använder han begrepp från topologin när han slår fast:

"What is implied, in any case, by the demonstrable finity of the open spaces that can cover the space that is bounded and closed in the case of sexual jouissance. [...] That is the case in the space of sexual jouissance, which thereby proves to be compact."
— Le Séminaire de Jacques Lacan[8]

I en artikel i Nature skriver Richard Dawkins:

In a further piece of reasoning which is entirely typical of the genre, Lacan goes on to conclude that the erectile organ

'is equivalent to the sqrt(-1) of the signification produced above, of the jouissance that it restores by the coefficient of its statement to the function of lack of signifier (-1).'

We do not need the mathematical expertise of Sokal and Bricmont to assure us that the author of this stuff is a fake. Perhaps he is genuine when he speaks of non-scientific subjects? But a philosopher who is caught equating the erectile organ to the square root of minus one has, for my money, blown his credentials when it comes to things that I don't know anything about.[9]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Fink, B. (1999) A Clinical Introduction to Lacanian Psychoanalysis. Harvard: Harvard University Press. ISBN 0-674-13536-9
  • Reeder, J. Tala/lyssna. En essä om den specifika skillnaden i Jacques Lacans psykoanalys.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Zizek, Slavoj Empty Gestures and Performatives: Lacan Confronts the CIA Plot, Hämtad 2012-07-22
  2. ^ Žižek, Slavoj (2002) Everything You Always Wanted to Know about Lacan (but Were Afraid to Ask Hitchcock). London: Verso
  3. ^ Žižek, Slavoj (2001) Ideologins sublima objekt. Göteborg: Glänta, s. 86
  4. ^ ibid, s. 123f
  5. ^ ibid, s. 131
  6. ^ Žižek, Slavoj (2002) Everything You Always Wanted to Know about Lacan (but Were Afraid to Ask Hitchcock). London: Verso, s. 44f
  7. ^ Sokal och Bricmont, Fashonable Nonsense, 1998
  8. ^ Lacan, J. Le Séminaire de Jacques Lacan. Livre XX: Encore, 1972--1973. Translation: The seminar of Jacques Lacan. Book XX, Encore transl. by Bruce Fink 1998
  9. ^ Dawkins, Richard. 1998. Postmodernism disrobed. Nature, 9 July 1998, vol. 394, pp. 141-143; URL accessed 01 October 2009.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]