Jacques Lacan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Jacques Lacan
Jacques Lacan (1901-1981)
Jacques Lacan (1901-1981)
Född 13 april 1901
Paris
Död 9 september 1981
Paris
Yrke psykoanalytiker, psykiatriker
Nationalitet Fransk
Genrer psykoanalys, filosofi, kontinentalfilosofi, postmodernism, strukturalism
Ämnen spegelstadiet, det reala, det symboliska, det imaginära, objet petit a
Influenser Georg Wilhelm Friedrich Hegel, Ferdinand de Saussure, Martin Heidegger, Sigmund Freud, Claude Lévi-Strauss, Alexandre Kojève
Influerade Felix Guattari, Jacques-Alain Miller, Louis Althusser, Slavoj Žižek, Hélène Cixous, Julia Kristeva, Ernesto Laclau, Luce Irigaray, Alain Badiou, Judith Butler

Jacques-Marie Émile Lacan, född 13 april 1901 i Paris, död 9 september 1981 i Paris, var en fransk psykoanalytiker. Han är en av de teoretiker som förutom Freud betytt mest för psykoanalysen. Lacans främsta bidrag består i en nydanande och radikal läsning av Freud och motståndet mot den inom psykiatrin dominerande jagpsykologin. Under parollen retour à Freud ("åter till Freud") slog han igenom under 1950- och 60-talet och satte psykoanalysen i samband med andra discipliner, företrädesvis antropologi, filosofi och strukturalistisk lingvistik. Hans mest kända citat the unconcious is structured as a language ("det omedvetna är strukturerat som ett språk") kan sägas sammanfatta hans projekt – att införliva psykoanalysen i strukturalismen. Tillsammans med bland andra Michel de Certeau bildade han École freudienne i Paris för studier av Sigmund Freud. Störst har hans inflytande varit i romanska länder, alltså Sydeuropa och Latinamerika. I den anglo-amerikanskt dominerade sfären har hans teorier anammats främst inom konst-, film- och litteraturvetenskap. För en svensk publik har han introducerats av bl.a. Iréne Matthis.

Det reala, imaginära och symboliska[redigera | redigera wikitext]

Enligt Lacan går barnet igenom tre olika stadier (eller ordningar): det reala, det imaginära och det symboliska. Det reala äger rum från födelsen fram till c:a sex månaders ålder. "Realt" ska här inte förstås som det som ligger närmast den vuxna individens upplevda verklighet (som i exempelvis realism) utan snarast tvärtom. Stadiet upplevs av barnet som ett kaos då det saknar kontroll över sin egen kropp och endast får osammanhängande och fragmentariska intryck av omgivningen. Barnets värld präglas av de biologiska behoven (fr. le besoin) och hon kan inte skilja sin egen kropp från modern/bröstet. Tillvaron är fylld av lust och olust om vartannat. Det reala stadiet övergår vid c:a sex månaders ålder till det imaginära. Många barn kan då förtjusta ses studera sin egen spegelbild (det s.k. spegelstadiet). För första gången upplever nu barnet en sammanhängande kropp som går att styra över. Lacan menar att barnet ser sig som en fallos och uppfattar sig som den som ger omvärlden lust. Barnet ger order (fr. la demande) utifrån sin upplevda position (jfr. Freud's koncept "His majesty the Baby" och narcissism). Subjektet upplever här för första gången idén om likhet, helhet och autonomi och kommer att bära denna idé med sig som ett ideal i sin fortsatta utveckling.[1] I det imaginära stadiet skapar sig barnet en uppfattning av omvärlden/fadern som antingen ond eller god. Barnet lämnar det imaginära stadiet vid c:a arton månaders ålder och träder då in i det symboliska stadiet som varar upp till fyraårsåldern. Den symboliska ordningen kännetecknas av att barnet börjar utveckla ett talat språk, men också förstå och relatera till teckensystem i en mer utvidgad bemärkelse, såsom kulturella normer och regler (jfr Saussures lingvistiska system). Stadiet präglas av den oidipala problematiken där den store Andre (hos Freud tolkat som fadern och lagen) träder in och gör att barnet bildligen "kastreras" från sin upplevda plats i centrum av världen. Barnet börjar inse att det ensamt inte är källan till moderns lust och blir varse om att det råder ett incestförbud gentemot modern. Enligt Lacan kommer barnet fr.o.m. det symboliska stadiet alltid att vara en "fånge i språket". Det innebär att det alltid kommer att äga förmågan att se sig själv utifrån och förhålla sig till detta - eller annorlunda uttryckt, språket kommer tala genom barnet som subjekt. Subjektet är ofullkomligt ("kastrerat") och kommer ständigt att söka efter den känsla av helhet som präglade det imaginära stadiet, men som aldrig går att återfå. Genom inträdet i det symboliska stadiet blir barnet även varse idén om begär (fr. le désir), vilket skiljer sig från de mer grundläggande behoven och är mer förbundet med jouissance (vanligen ej översatt, men står för intensiv njutning eller smärta). För att undvika psykiska symptom, menar Lacan, behöver varje individ en balans mellan de tre stadier som präglat barndomen. Det reala kommer att finnas kvar som dels ett slags tomhet eller brist som aldrig går att symbolisera, dels som ett "köttsligt" centrum av oss själva som vi inte kan förstå eller kontrollera. Det imaginära fortlever som känslan av ett sammanhängande narcissistiskt "jag" i centrum av världen. Det symboliska kommer vara att vara den språkliga överjagsbetonade ordning som reglerar omgivande normer, strukturer och lagar. De tre ordningarna ska balansera och komplettera varandra i det vuxna subjektet.

Som metafor[redigera | redigera wikitext]

Den lacanianske psykoanalytikern Slavoj Žižek beskriver det reala, imaginära och symboliska genom att använda ett schackspel som metafor. Det imaginära kan beskrivas som en tänkt essens, idé, form eller natur hos varje pjäs. Knekten kan ur ett imaginärt perspektiv kännas igen på sin särskilda form, utseende, namn och likhet med andra knektar. När den imaginära ordningen bygger på idén om likhet tar det symboliska istället avstamp i skillnaden. Det symboliska är spelets regler och pjäsernas rörelser. Sett ur det symboliska perspektivet utmärker sig varje pjäs endast på hur den kan röra sig i förhållande till de övriga pjäserna, motståndaren genom att hennes färg på pjäserna är motsatsen till min osv. Det är lätt att tänka sig en schackpjäs som rörde sig likadant som en knekt men kallades "budbäraren", "springpojken", "bagaren" eller dylikt. Pjäsen skulle vara samma pjäs som en knekt i en symbolisk mening så länge den rörde sig och förhöll sig på samma sätt till spelet. Slutligen utgörs det reala i denna schackmetafor av alla möjliga, mer eller mindre slumpmässiga motiv som påverkar spelet (spelarnas intelligens, störande faktorer i omgivningen osv.). [2] Lacan menar att psykiska objekt kan framställas på dessa tre olika sätt. I Hitchcocks film North by Northwest (sv. titel "I sista minuten") har huvudpersonen Roger O. Thornhill (spelad av Cary Grant) tre olika "fäder" eller fadersgestalter. Den imaginära fadern utgörs av Lester Townsend som liknar Thornhill och som han anklagas för mord på. Den symboliske fadern gestaltas av professorn från CIA som skapat Thornhills identitet och gett honom hans nya namn. Den reala fadern är den sadistiske Philip Vandamm som försöker döda Thornhill.[3] I verkligheten kan den reala, imaginära och symboliska fadern ses som tre olika variationer av fadersrollen som alla fyller sin funktion och bär upp barnets utveckling. Den imaginära fadern kan dock variera genom att bygga på en föreställning om antingen en alltigenom god eller en alltigenom ond far.

Den store Andre[redigera | redigera wikitext]

Ett av de mest centrala begreppen hos Lacan är "den store Andre" (fr. le grand Autre). När barnet befinner sig i det imaginära stadiet är modern den store Andre för barnet. Barnet uppfattar henne som fullkomlig och utan brist (fr. le manque). Då barnet går in i det symboliska stadiet börjat det bli varse om att även modern, liksom barnet själv har brister och att modern själv har begär. Den store Andre blir då istället en abstrakt gestaltning av själva lagen och de kulturella normerna. När vi hänvisar till något man inte "bör" göra hänvisar vi till regler som tillskrivs den store Andre – en slags abstrakt domare över rätt och fel. Barnet känner inte till denne abstrakte store Andre förrän det inträder i det symboliska stadiet (symboler kan ses just som en slags abstraktion). Lacan använder ibland begreppet "fadersnamnet" (fr. le nom du père) för denne abstrakte store Andre som inte korresponderar med någon verklig person. Det franska uttrycket för fadersnamnet (le nom du pére) förklarar Lacan med det fonetiskt näraliggande "le non du pére" (faderns nej), dvs. det som inte längre är tillåtet efter att fadern trätt in och bildligen "kastrerat" barnet från sin upphöjda plats i centrum. Den patient som uppvisar symptom kan i regel inte själv förstå var dessa kommer ifrån och är inte medveten om de bortträngda motiv som ligger bakom symptomet. Hos den tidige Lacan är symptomet hos patienten ett slags chiffer eller kodat meddelande riktat till den store Andre (som i den psykoanalytiska samtalssituationen gestaltas av terapeuten). Symptomet uppstår då patienten har misslyckats med att formulera sitt psykiska trauma i ord, dvs. i symbolisk form. Patienten uppvisar då istället symptomet för den store Andre i en vädjan till denne att förstå henne.[4] Tvångsneurotikern kan exempelvis uppvisa symptom där han ständigt förnedrar sig själv inför den store Andres ondsinta och dömande blick. Psykoanalytikerns uppgift är då att identifiera var den store Andres ondsinta blick kommer ifrån och på vilket sätt patienten identifierar sig med den.[5] Enligt Žižek går en lyckad lacaniansk psykoanalys från att patienten ställer den hysteriska frågan: "Varför är jag som jag är?" eller "Varför är jag det som du säger att jag är?" (dvs. "Varför är jag det som den store Andre antar mig vara?") till att patienten slutar att ställa sig denna fråga och accepterar att hennes tillvaro inte kan motiveras av den store Andre.[6] Vägen dit går via det symboliska (språket) som strukturerar den imaginära ordningen. Det reala går däremot inte att påverka, utan kommer uppfattas bara som en ångestskapande tomhet mitt i människans psyke som ej går att styra eller nå fram till. En anledning till att det är omöjligt att nå det reala kan vara att det delvis utgörs av de biologiska begränsningarna i den fysiska kroppen.

Le petit a[redigera | redigera wikitext]

Lacan beskriver själva tillvaron som subjekt som ett konstant tillstånd av brist. Människan eftersträvar att fylla denna brist med innehåll. Eftersom saknaden bara är en saknad i sig, vet vi inte vad det egentligen är vi saknar och låter därför saknaden företrädas av olika symboliska objekt eller mål som vi vill uppnå. Lacan kallar dessa objekt objet petit a ("objekt lilla a", i regel översätts begreppet inte till svenska). Žižek beskriver le petit a som synonymt med en "MacGuffin" i Hitchcocks filmer: något som är oerhört väsentligt för personerna i handlingen, får dem att agera och driver dem framåt, men vars själva existens kan vara ointressant för oss som åskådare.[7] Om le petit a är en portfölj med diamanter eller sanningen om vem som utförde ett mord behöver inte vara relevant för den som ser filmen, utan snarare hur vägen dit ter sig.

Kritik[redigera | redigera wikitext]

Under 1970-talet började Lacan inkorporera matematiska begrepp i sina verk (s.k. mathème) lösryckta ur sitt ursprungliga sammanhang. För detta har han mottagit kritik inom naturvetenskapliga kretsar.[8]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Fink, B. (1999) A Clinical Introduction to Lacanian Psychoanalysis. Harvard: Harvard University Press. ISBN 0-674-13536-9
  • Reeder, J. Tala/lyssna. En essä om den specifika skillnaden i Jacques Lacans psykoanalys.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Evans, Dylan (1997) [1996] (på engelska). An Introductory Dictionary of Lacanian Psychoanalysis. London & New York: Routledge. Sid. 82. ISBN 0-415-13523-0 
  2. ^ Žižek, Slavoj (1998). ”Empty Gestures and Performatives: Lacan Confronts the CIA Plot” (på engelska). http://www.lacan.com/zizciap.html. Läst 2012-07-22. 
  3. ^ Žižek, Slavoj (2002) (på engelska). Everything You Always Wanted to Know about Lacan (but Were Afraid to Ask Hitchcock). London: Verso 
  4. ^ Žižek, Slavoj (2001). Ideologins sublima objekt. Göteborg: Glänta. Sid. 86 
  5. ^ Ibid Sid. 123f
  6. ^ Ibid Sid. 131
  7. ^ Žižek, Slavoj (2002) (på engelska). Everything You Always Wanted to Know about Lacan (but Were Afraid to Ask Hitchcock). London: Verso. Sid. 44f 
  8. ^ Sokal, Alan; Bricmont, Jean (1998). ”Fashionable Nonsense” (på engelska). http://cogweb.ucla.edu/Debate/SokalFNCh1.html. Läst 2014-12-14. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]