Judith Butler

Judith Butler vid en föreläsning på Hamburgs universitet, april 2007.

Judith Butler, född 24 februari 1956, professor i retorik och litteraturvetenskap vid University of California i Berkeley.

Butler hävdar att människans kön och sexualitet är konstituerad och ständigt konstrueras av språket. Judith Butler argumenterar för att vår kännedom om våra egna och andras kroppar inte kommer till genom en naturlig process, utan konstrueras. Det är psykosociala normer som materialiserar "kvinnor" eller "män". Med Butlers terminologi har vårt tvåkönssystem sin grund i en heterosexuell melankoli som omöjliggör gränsöverskridande identifikationer och tvingar oss att se på "man" och "kvinna" som binära oppositioner. Butlers teori bygger på vad man inom vetenskapsteorin kallar för ontologisk idealism. D.v.s. att vad som finns är våra idéer, t.ex. idéer om kön. Detta är en stark kontrast till biologism som istället menar att det finns en verklighet oberoende av våra idéer, och att idéer om t.ex. kön uppstår just därför att det finns biologiskt determinerade könsskillnader.

Efter 11 september-attackerna och kriget mot terrorismen har Butler gjort sig känd som en uttalad kritiker av sin regerings militära äventyr i Mellanöstern, av islamofobi och Israel.

Teorier

Grunden i Butlers teori bygger på att olikheter mellan könen inte bör hänföras till det biologiska könet (eg. könsorganen) utan istället till det socialt konstruerade könet dvs. genus. Genus är således att betrakta som en social kategori påtvingad en könad kropp. Butler nöjer sig dock inte med det utan menar att själva den dikotomi som uppstår mellan kön och genus i sig är att betrakta som problematisk och den förutsätter att kroppen finns innan den får sin könsbestämda betydelse. Detta medför ett antagande om att verkligheten skapas diskursivt, dvs. genom specifika sätt att tala om, uppfatta och konstruera den sociala världen. Diskursen fungerar som normerande social praktik och verkar genom det tänkande subjektets talhandlingar. Sålunda uppfattas även det biologiska könet genom en samhällelig diskurs, vilket medför att det biologiska könet snarare bör betrakta som lika kulturellt konstruerat som genus, då kön alltid redan är genus. Utifrån detta finns det således ingen anledning att separera på kön och genus eftersom genus refererar och förhåller sig till ett redan existerande genussystem, inte ett ”underliggande” kön. Butler lyckas därmed upphäva distinktionen mellan natur och kultur respektive kropp och identitet. Det biologiska könet blir relevant genom genusfunktionen och genus är den faktor genom vilken förtrycket verkar på människan. Om genus inte är knutet till kön, blir genus ett slags handling som kan sprida sig över de gränserna som påläggs könens skenbart binära karaktär.

Könstillhörighet

Könstillhörighet är således inte en effekt av någon inre kärna, utan istället något som endast finns genom repetetiva och konstituerande handlingar, så kallade performativ (se John L. Austin och John Searle). Könstillhörighet och sexualitet konstitueras alltså genom uttalandet och upprepandet av vissa ord och handlingar. Performativitet bör inte sammanblandas med det engelska ordet performance, som snarare antyder ett medvetet handlande subjekt bakom handlingen. Den genusbestämda kroppen har alltså inte någon annan ontologisk status än de handlingar som bildar dess verklighet. Kön skapas således genom att handlingar föregår handlande subjekt. Själva genusagerandet är ett offentligt agerande som kräver upprepning för att uppfattas som stabilt över tid. Genuseffekten är det rutinartade sätt på vilket kroppsliga gester, rörelser och stilar av olika slag ger illusion av ett bestående genusbestämt själv. Butler menar dock att i stället för att se dessa handlingar som ett resultat av vår könsidentitet bör vår könsidentitet ses som ett resultat av våra handlingar. Alltså vår identitet som man eller kvinna skapas performativt dvs. av de handlingar som vi utför. Dessa handlingar tenderar dock att tolkas som beroende av en könslig, inre kärna, snarare än något yttre och könskategorierna påförs därmed essentiella (biologiska) skillnader. Illusionen av en inre genuskärna innefattar synen på handlingarna som ett uttryck för att en individ är en kvinna, istället för att det är det som skapar en kvinna. Denna illusion (föreställningar) (re)produceras diskursivt för att reglera sexualiteten inom den obligatoriska heterosexualiteten, dvs. den samhälleligt dominerande idén att den könsbestämda kroppen måste anta ett med det biologiska könet sammanhängande genus, sexuellt begär och sexuell praktik.

Heterosexualitet

Detta system av tvingande kopplingar refererar Butler till som den heterosexuella matrisen. Genom denna matris, som kräver en genusordning med två identifierbara kön, blir kroppar begripliga dvs. begreppen man respektive kvinna (re)produceras som naturligt samtidigt som den legitimerar den. Eftersom det inte finns något ”sant” inre är frigörelse inte möjligt, utan möjligheten finns i systemförskjutningar, att kategorierna blir mindre tvingande vilket sker när vi citerar (härmar) på fel vis, dvs. subversiva kroppsakter.

Butler inom Queerteorin

Butler ses även som en av de första teoretiker som lanserade queerteorin. Hennes teoribildning hör hemma i den poststrukturalistiska feminismen med influenser från bl. a. Michel Foucault, Sigmund Freud, Jacques Lacan, Louis Althusser, Monique Wittig och Julia Kristeva. Hennes bidrag brukar sammanfattas med att hon genom en ny definition av kön och begär, ogiltigförklarade den tidigare feministiska uppdelningen mellan kön (eng. 'sex') och genus (eng. 'gender'). Istället menade hon att 'gender' i sig implicerar en könstillhörighet och ett heterosexuellt begär.

Hennes fokus ligger på vilka kroppar, begär och liv som genom diskursiva uteslutningsprocesser görs omöjliga genom den hegemoniska definition av kön som hon kallar för den heterosexuella matrisen.

Butler i förhållande till forskningsfältet

Butlers senare verk är till viss del orienterade mot världspolitik och USA:s roll i densamma. I det sammanhanget har hon, såsom i Precarious Life - the powers of mourning and violence, alltmer använt sig av Emmanuel Levinas' teorier kring den Andres ansikte. Ett annat tema är en mer precis utredning av den filosofiska definitionen av subjektet och dess tillblivelse, såsom i Giving an account of oneself (2005).

Butler har blivit en av queerfeminismens viktigaste teoretiker, och på svenska har hennes teorier blivit skrivna om av Tiina Rosenberg i bland annat Queerfeministisk agenda.

Publikationer

På svenska finns bland annat Genustrubbel (1990), Genus ogjort (2004) och texturvalet Könet brinner! (2005).

Externa länkar

• (engelska) Judith Butler @ European Graduate School
• Judith Butler i Libris