Jean Richepin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Jean Richepin.

Jean Richepin, född 4 februari 1849 i Médéa, Algeriet, död 12 december 1926 i Paris, var en fransk författare och poet, som i sina diktsamlingar tidigt var oppositionell mot de rådande litterära konventionerna. Han var bland annat påverkad av Charles Baudelaire.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Richepin inträdde 1868 efter slutade skolstudier i École normale, men blev under kriget 1870 redaktör för en liten tidning i Franche-Comté och inträdde sedan i en skyttekår av frivilliga. Därefter skrev han i åtskilliga tidningar, utgav sin första bok Les étapes d'un réfractaire: Jules V allés (1872), debuterade på en gång som skådespelare och dramaturg med stycket L'étoile (1873), som han författat tillsammans med André Gill, väckte han uppseende i Quartier latins litterära kretsar genom sin skicklighet i kroppsliga idrotter, sina excentriciteter, sin eldiga lyriska läggning. Han led emellertid vid denna tid verklig nöd. Hans tiggarvisor La chanson des gueux (1876), där han ger uttryck åt sin medkänsla för alla slags bohemnaturer, slog starkt an på den bredare publiken. Samlingen åtalades för osedlighet, och Richepin dömdes till en månads fängelse och 500 franc i böter. Han förde därefter en tid framåt ett äventyrligt liv, tog hyra som matros på en fiskekutter, hade något slags befattning i en cirkus, men medarbetade ungefär samtidigt i "Gil Bias" och andra litterära tidningar och utgav dikter, romaner och dramer. Richepin invaldes 1908 i Franska akademien.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

I hans diktning korsas en romantisk och en naturalistisk ådra; han är en av de siste representanterna för den hugoska skolans retorik, men hans världsuppfattning är krasst materialistisk och nästan priapiskt sensuell. Han älskar att skildra det primitiva och våldsamma, abnorma själstillstånd som Baudelaire och excentriska levnadsöden som Mérimée. Svärmeriet för friluftslivet och bohem-naturerna samt hatet till det konventionella, som redan utmärkt hans första diktsamling, går igen genom hela hans författarskap. Som skald når han stundom mycket högt; diktionen är ofta praktfull och ordvalet rikt, men han uppfattades ibland också som smaklös och allt för bombastisk.

Hans förnämsta diktsamlingar är utom ovannämnda Les caresses, kärlekssånger, som ofta ger ett friskt uttryck åt hans sinnliga uppfattning av kärleken (1877), Les blasphémes (1884), La mer (1886), hänförda sånger till havet, Mes paradis (1894), en analys av det egna jaget. Av hans romaner och novellsamlingar kan nämnas: Les morts bizarres (1876), Madame André (1878), ofta kallad hans bästa roman, La glu (1881), Miarka, la fille à l'ourse (1883), Le pavé (1886), Braves gens (1886), Gésarine (1888), Le cadet (1890), Truandailles (1890), Le miseloque (1892), Flamboche (1895), Lagibasse (1899) m.fl.

Slutligen har han skrivit en mängd dramer för teatern såsom La glu (1883), Nana Sahib (1883) som skrevs för Sarah Bernhardt; själv uppträdde Richepin i den manliga huvudrollen), Macbeth (1884), Sophie Monnier, la maitresse de Mirabeau (1884), Monsieur Scapin (1886; en efterlikning av den Moliéreska komedien), Le flibustier (1888; "Fribytaren", uppförd på Dramatiska teatern 1895), Par le glaive (1892), L'aimé (1893), Vers la joie (1894), Grandes amoureuses (1896), Théatre chimérique (1896), Le chemineau (1897), La martyre (1898), Le chien de garde (1898), Les truands (1899), Miarka (1905) m.fl.

Bibliografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]