Lena Granhagen
| Lena Granhagen | |
 Lena Granhagen i Irma la Douce på Scalateatern 1959. | |
| Född | Anna-Lena Granhagen 7 januari 1938 Luleå |
|---|---|
| Aktiva år | 1958– |
| Betydande roller | |
| Sonja Svensson i Damen i svart, Mannekäng i rött, Ryttare i blått och Vita frun | |
| IMDb SFDb | |
Karin Anna-Lena Granhagen, känd som Lena Granhagen, född 7 januari 1938 i Luleå, är en svensk skådespelare och sångerska.[1]
Biografi[redigera | redigera wikitext]
Tidiga år och genombrott[redigera | redigera wikitext]
Lena Granhagen spelade amatörteater i ABF:s regi i hemstaden Luleå. Efter studentexamen vid Luleå högre allmänna läroverk kom hon till Uppsala, där hon började studera språk vid Uppsala universitet. Under studenttiden ägnade hon sig även åt studentteater. När hon gjorde ett framträdande som sångerska på Gillet i Uppsala blev hon upptäckt av revykungen Rune Ek, som engagerade henne till sommarrevyn Tjing-Tjing 1957.[2]
I revyn gjorde hon en Baby Doll-parodi som rönte uppmärksamhet även i huvudstaden. Hon gjorde sina första filmroller i Arne Mattsons Damen i svart och Mannekäng i rött men även i Sven Lindbergs Musik ombord.
Under det sena 1950-talet och tidiga 1960-talet medverkade hon i stora roller i drygt femtontalet filmer både för Sandrews och SF.
1958 gjorde hon även ett inhopp för Maj Lindström i Spetsbyxor på Idéonteatern vilket renderade henne en roll i Guyers lustspel Levande ljus mot Max Hansen på Intiman.
På hösten 1959 kreerade Granhagen titelrollen i Marguerite Monots musikal Irma la Douce mot Sven Lindberg på Scalateatern.[1]
Malmö stadsteater och frilans i Stockholm[redigera | redigera wikitext]
1960 blev hon engagerad vid Malmö stadsteater där hon bland annat gjorde Zénobie i Yngve Nordwalls uppsättning av Boris Vians Trappan.
Tillbaka i Stockholm spelade hon och Thunberg i Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes på Skansenteatern där Granhagen den påföljande sommaren gjorde Frida i Sjöbergs sångspel Fridas visor.
Granhagen debuterade på TV-teatern 1961 som Annabelle West i John Willards pjäs Katten och kanariefågeln och gjorde en av huvudrollerna i Torgny Anderbergs TV-serie Villervalle i Söderhavet, 1963.
1963 medverkade Granhagen också i Brecht on Brecht på Lilla teatern.
Via Dramaten till Stockholms stadsteater[redigera | redigera wikitext]
Via Klaus Rifbjergs revyliknande pjäs Va' ska vi göra? och med Sandro Key-Åbergs: O : 24 scenprator, båda på Lilla teatern, kom hon hösten 1966 till Dramaten där hon gjorde Ada Khan i Arnold Weskers Hönssoppa med korngryn som hade premiär i januari 1966.
Hösten 1967 anställdes hon vid Stockholms stadsteater där hon blev kvar till 1998. Den första uppgiften var Ala i Mrozecks Tango, därefter Katarina i Shakespeares Så tuktas en argbigga följt av Johanna Dark i Brechts Heliga Johanna från slakthusen, alla i regi av Johan Bergenstråhle
Otomar Krejca gästregisserade 1969 Tjechovs Måsen i vilken Granhagen gjorde Nina i en ensemble med bland andra Gerd Hagman, Olof Bergström, Gösta Ekman, Lena Söderblom och Gösta Cederlund.
Granhagen gjorde Shen Te/Shui Ta i Brechts Den goda människan i Sezuan hösten 1971..
På film och i teve[redigera | redigera wikitext]
Efter att under 1950- och 1960-talet varit flitigt förekommande både på film och i teve var hennes framträdanden i dessa medier mer sparsmakade under de senaste fyra decennierna.
Men hon gjorde Berta i Anne Charlotte Lefflers Sanna kvinnor, på TV-teatern 1974 med Gunn Wållgren. Hon var Mor Sackéus i Keve Hjelms TV-serie Godnatt, jord (1979) och gjorde arbetarehustrun Anna Ekelund i Lars Lennart Forsbergs TV-serie Kråsnålen, 1988 och Elna i P. O. Enquists pjäs Magisk cirkel på TV-teatern 1995 med Erland Josephson och Sven Wollter i de andra två rollerna.
I Anders Grönros film Glasblåsarns barn (1998) spelade Granhagen Häxan Flaxa Mildväder mot Stellan Skarsgård och Pernilla August och hon gjorde en gästroll som Abbedissan i TV-serien Wallander, 2006.
Hennes sista roll var som Fågeltanten i TV-serien Dockäventyren, 2010.
Övrigt[redigera | redigera wikitext]
Granhagen har också varit verksam som regissör. På Stockholms stadsteater satte hon 1977 upp de sydafrikanska författarna Athol Fugards och John Kanis pjäs Hit med passet med Åke Lundqvist och Stefan Ekman och 1987 regisserade hon Johan Bargums och Bengt Ahlfors pjäs Finns det tigrar i Kongo? med Helge Skoog, Hans Bendrik, Allan Svensson och Leif Ahrle.
På radioteatern satte hon 1987 upp Norman Fentons Förhören om orsaken till Steve Bikos död.
Hon har varit engagerad i olika projekt, såsom filmen Made in Sweden 1969 och skivan Lena Granhagen sjunger Theodorakis & Biermann 1972.
Utmärkelse[redigera | redigera wikitext]
Granhagen fick Teaterförbundets De Wahl-stipendium 1982. 1999 nominerades hon till en Guldbagge för bästa kvinnliga biroll som häxan i Glasblåsarns barn. 2009 fick hon pris för bästa skådespelare vid en filmfestival i Almería för sin roll i kortfilmen Majken.[1]
Filmografi[redigera | redigera wikitext]
- 1958 – Damen i svart
- 1958 – Musik ombord
- 1958 – Mannekäng i rött
- 1959 – Ryttare i blått
- 1959 – Får jag låna din fru?
- 1959 – Det svänger på slottet
- 1959 – Himmel och pannkaka
- 1960 – Sommar och syndare
- 1960 – På en bänk i en park
- 1961 – Katten och kanariefågeln
- 1961 – Lita på mej, älskling!
- 1962 – Vita frun
- 1963 – Villervalle i Söderhavet (TV-serie)
- 1964 – Slottstappning
- 1964 – Wild West Story
- 1965 – Gustav Vasa
- 1965 – Hans nåds testamente
- 1965 – Kattorna
- 1965 – Festivitetssalongen
- 1966 – Hotet
- 1966 – Kvinnas man
- 1967 – Puss & kram
- 1967 – Stimulantia
- 1968 – Konsert för piano, två ansikten och en fortsättning
- 1968 – Villervalle i Söderhavet
- 1969 – Made in Sweden
- 1974 – Sanna kvinnor
- 1978 – Man måste ju leva...
- 1979 – Godnatt, jord (TV-serie)
- 1980 – Barnens ö (Helen)
- 1986 – Älska mej
- 1988 – Kråsnålen (TV-serie)
- 1993 – Dockpojken
- 1995 – Magisk cirkel
- 1998 – Glasblåsarns barn
- 2000 – Det grovmaskiga nätet
- 2003 – Misa mi
- 2004 – Danslärarens återkomst (TV-serie) (Elsa Berggren)
- 2005 – Doxa
- 2006 – Wallander – Täckmanteln
- 2008 – Majken
- 2009 – Rosenhill
- 2010 – Dockäventyraren (TV-serie)
- 2011 – Geografens testamente (TV-serie)
Teater[redigera | redigera wikitext]
Roller (ej komplett)[redigera | redigera wikitext]
Radioteater[redigera | redigera wikitext]
Roller[redigera | redigera wikitext]
| År | Roll | Produktion | Regi |
|---|---|---|---|
| 1960 | Alma | Kvartetten som sprängdes Birger Sjöberg |
Åke Falck[12] |
| 1968 | Mrs Martin | Den skalliga primadonnan Eugène Ionesco |
Ernst Günther[13] |
Diskografi (urval)[redigera | redigera wikitext]
- 1959 – Irma la Douce. Nya Scalateaterns svenska originalversion. LP.
- 1968 – Camp song ; Idolen / Sven Bertil Taube & Lena Granhagen. Singel.
- 1971 – Till Camilo Torres och revolutionen i Latinamerika : röster i mänskligt landskap : för sång, tal, kör, solo och tretton instrument / med ord av Elisabet Hermodsson och ton av Alfred Janson. LP.
- 1972 – Lena Granhagen sjunger Theodorakis & Biermann
Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]
- Stackelberg, Ewa. ”Lena Granhagen”. Kvinnotidningen Q 1985:1,: sid. 28-29. 0280-5278. ISSN 0280-5278. Libris 9244152
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c] ”Lena Granhagen”. Svensk Filmdatabas. http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?type=PERSON&itemid=65770&iv=OVERVIEW. Läst 31 mars 2014.
- ^ Uno Myggan Ericson (redaktör): "Myggans nöjeslexikon" band 7, sid 155-156. Bokförlaget Bra Böcker, Höganäs 1991 ISBN 91-7752-265-6
- ^ Folke Hähnel (16 september 1958). ”Max stjärnspelar i 'Levande ljus' på Intima Teatern”. Dagens Nyheter: s. 14. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1958-09-16/251/14. Läst 21 januari 2016.
- ^ ”Irma la Douce”. Dagens Nyheter: s. 14. 30 oktober 1959. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1959-10-30/295/14. Läst 22 augusti 2015.
- ^ S B-l (23 juni 1960). ”Kvartetten som sprängdes”. Dagens Nyheter: s. 14. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1960-06-23/168/14. Läst 21 januari 2016.
- ^ Ebbe Linde (22 juni 1961). ”'Fridas visor' på Skansenteatern”. Dagens Nyheter: s. 16. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1961-06-22/166/16. Läst 19 mars 2016.
- ^ Folke Hähnel (8 september 1961). ”Paradisiskt på Scala”. Dagens Nyheter: s. 14. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1961-09-08/243/14. Läst 22 augusti 2015.
- ^ ”Teaterannons”. Dagens Nyheter: s. 46. 4 juni 1963. https://arkivet.dn.se/tidning/1963-06-04/149/46. Läst 18 juli 2018.
- ^ Petterson, Hjördis; Kretz Inga Maria (1983). Rosor & ruiner. Stockholm: Prisma. sid. 141. Libris 7407145. ISBN 91-518-1680-6
- ^ Barbro Hähnel (10 maj 1964). ”Kar de Mummas stjärnstall”. Dagens Nyheter: s. 23. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1964-05-10/125/23. Läst 22 augusti 2015.
- ^ ”Ny på Lillan”. Dagens Nyheter: s. 12. 18 februari 1967. http://arkivet.dn.se/tidning/1967-02-18/47/12. Läst 5 augusti 2017.
- ^ ”TV och radio”. Dagens Nyheter: s. 27. 24 december 1960. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1960-12-24/350/27. Läst 18 mars 2016.
- ^ ”Den skalliga primadonnan”. Sveriges Radio. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/647898?programid=4453. Läst 12 maj 2017.
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
- Lena Granhagen på Internet Movie Database (engelska)
- Lena Granhagen på Svensk Filmdatabas
- Lena Granhagen på Stockholms stadsteaters webbplats
- Lena Granhagen på Progg.se