Gunn Wållgren

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gunn Wållgren
Gunn Wållgren, 1940-tal.
Gunn Wållgren, 1940-tal.
Född Gunnel Margaret Haraldsdotter Wållgren
16 november 1913
Göteborg, Sverige
Död 4 juni 1983 (69 år)
Stockholm, Sverige
Aktiva år 19341982
Make Hampe Faustman (1941–1948)
Per-Axel Branner
(1954–1975)
Betydande roller
Dramaten:
  • Curly i Möss och människor
  • Ofelia i Hamlet
  • Jeanne d'Arc i Johanna av Lottringen
  • Indras dotter i Strindbergs Ett drömspel
  • Nora i Ibsens Ett dockhem

Film:

IMDb

Gunn Wållgren, Gunnel Margaret Haraldsdotter Wållgren, född 16 november 1913 i Göteborg, död 4 juni 1983 i Stockholm, var en svensk skådespelare.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Gunn Wållgren var dotter till direktör Harald Wållgren (1880–1959) och hans hustru Margareta, född Gimberg (1887–1976). Hon växte upp i Göteborg, och tillbringade somrarna i moderns och mosterns sommarvilla Söndagskullen på Nyckelön i Kvicksund i Västmanlands län.

År 1934–1937 studerade Wållgren vid Dramatens elevskola, samtidigt som Sif Ruud, och hade där bland andra Hilda Borgström som dramalärare. Efter elevskoleåren erbjöds hon direkt fast anställning på Dramaten där hon kom att bli en av dess främsta scenskådespelare under 1900-talet. Till hennes legendariska rolltolkningar på Dramaten räknas Curly i John Steinbecks Möss och människor 1940, hennes Ofelia mot Lars Hansons Hamlet 1942, Jeanne d'Arc i Johanna av Lottringen 1944, Indras dotter i Strindbergs Ett drömspel 1955, Nora i Ibsens Ett dockhem 1962, Gerda i Strindbergs Oväder 1964 och rollen som Ethel Thayer i Sista sommaren 1981. Förutom på Dramaten spelade hon på flera privatteatrar i Stockholm, som Nya Teatern där hon kom att göra en hel del uppmärksammade Tjechov-tolkningar med Per-Axel Branner som regissör.

År 1972 specialskrev Kent Andersson pjäsen Agnes för Gunn Wållgren – hon gjorde stor succé i titelrollen på Scalateatern. Tillsammans med Birgitta Andersson hade hon även stor framgång i Hasse Ekmans uppsättning av Kesselrings klassiska Arsenik och gamla spetsar på samma teater 1970.

Även på film kom Gunn Wållgren att göra en hel del uppmärksammade starka kvinnoporträtt på 1940- och 50-talet: som ungdomsbrottsling i Kvinnor i fångenskap 1943, som Klara Fina Gulleborg i Gustaf Molanders filmatisering av Kejsarn av Portugallien 1944, som frånskild flygvärdinna i Hasse Ekmans Medan porten var stängd, som Rut Köhler i Kvinna utan ansikte (manus: Ingmar Bergman), Birgit i Hasse Ekmans Var sin väg 1948 och som kvinnlig politiker i Glasberget 1953. Bland senare roller märks tv-serien Söderkåkar 1970, Dantes faster i Hasse å Tages Mannen som slutade röka 1972, duvdrottningen Sofia i Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta 1977 och hennes Guldbagge-belönade biroll i Sally och friheten 1981. Hennes sista filmroll blev kanske den mest kritikerrosade; som farmodern i Ingmar Bergmans storfilm Fanny och Alexander, 1982. Wållgren är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm. [1]

Gunn Wållgren tilldelades O'Neill-stipendiet 1959 för sina insatser på scen. Hon var 1941–48 gift med Hampe Faustman och från 1954 med Per-Axel Branner fram till dennes död 1975, då hon återtog namnet Wållgren. I boken Himmelska tanter (1987) tecknar Stefan Andhé ett speciellt porträtt av hennes person.

Till hennes minne delas årligen Gunn Wållgren-stipendiet ut, på hennes födelsedag den 16 november. Det går till två ”konstnärligt förtjänta dramatiska och lyriska artister”. År 2005 uppgick stipendiesumman till 20 000 kronor vardera.

Filmografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Gunn Wållgren, Norra begravningsplatsen, Hitta graven.

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Crick Holm: ”På tu man hand med filmidoler”. Medéns Förlags AB, Stockholm 1947 (kapitel: Gunn Wållgren)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]