William Shakespeare

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För den australiska sångaren, se William Shakespeare (sångare). För andra betydelser av Shakespeare, se Shakespeare (olika betydelser).
William Shakespeare
Porträtt av William Shakespeare från 1610.
Porträtt av William Shakespeare från 1610.
Född 23 april 1564
Stratford-upon-Avon, Warwickshire, Kungariket England
Död 23 april 1616 (52 år)
Stratford-upon-Avon
Yrke Dramatiker, poet, skådespelare
Nationalitet England Engelsk
Språk Engelska
Framstående verk Romeo och Julia, Othello, Macbeth, Hamlet
Make/maka Anne Hathaway (1582-1616)
Barn Susanna Hall, Hamnet Shakespeare, Judith Quniey
Namnteckning
William Shakespeare Signature.svg

William Shakespeare (tidigare även Shakspere eller Shakespear), född 1564 (troligen 23 april; döpt 26 april[1]) i Stratford-upon-Avon, Warwickshire, död 23 april 1616 i Stratford-upon-Avon, var en engelsk dramatiker, poet och skådespelare. Shakespeare anses av många inte bara ha varit Englands nationalskald utan också världslitteraturens främste dramatiker genom tiderna. Redan hans samtida kollega Ben Jonson sade: "Shakespeare was not of an age, but for all time" ("Shakespeare tillhörde inte bara en tidsålder, utan evigheten").

Han har kallats the Bard of Avon ("Avons bard") och the Swan of Avon ("Avons svan"). Den dramatiska verksamheten under den elisabetanska eran ägde till stor del rum vid Globe Theatre där han var delägare, belägen i Southwark i London.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Huset på Henley Street, Stratford, där William Shakespeare föddes.

Shakespeare föddes i ett hus på Henley Street i Stratford-upon-Avon i Warwickshire. Modern Mary Arden tillhörde en besutten katolsk släkt[2], troligen samma släkt Arden som adlats av Vilhelm Erövraren. Fadern John Shakespeare var handskmakare och fastighetsägare, och innehade tidvis ämbeten i staden.[3] William hade två äldre systrar som avled i unga år. Williams dop förrättades 26 april 1564 i Heliga Trefaldighetens kyrka i Stratford. Han fick senare fem syskon till, tre bröder och två systrar.[4]

Shakespeare utbildades sannolikt vid Stratfords grammar school som grundats av stadens gillen på 1200-talet, och han fick troligen sina kunskaper i latin där.[5] Det finns emellertid inga matriklar som kan styrka detta, utan det är ett antagande som bygger på förhållanden i staden och faderns sociala ställning. Fadern, som kom från en arrenderande bondeklass, hade skaffat sig lite pengar, gifte sig rikt med dottern till godsägaren han arrenderat av och fick med tiden betydande förtroendeuppdrag i staden. Men framgången i faderns affärer var ombytlig, och enligt traditionen fick den unge Shakespeare avbryta studierna vid elva års ålder. Under något år ska Shakespeare enligt traditionen ha försörjt sig som lärare.[6]

Fadern blev 1592 indragen i en rättsprocess, anklagad för bristande kyrksamhet. Även William Shakespeare ska enligt legenden ha varit i klammeri med rättvisan, då han dömdes till spöstraff efter en olovlig jakt i Sir Thomas Lucys hjortpark.[7]

Många uppgifter om William Shakespeares liv är osäkra, men genom arkiv har en del säkra fakta om honom kunnat erhållas. Vissa forskare ställer sig dock kritiska till att det skulle vara han som är författaren bakom dramerna (se vidare avsnittet Författarfrågan). Utöver dessa oklarheter tillkommer alla de rykten och legender som traditionen vävt in i hans levnadsberättelse, och som ofta utgör merparten av hans biografi.

Giftermål[redigera | redigera wikitext]

1582 utfärdades äktenskapsbevis av biskopen för Shakespeare och Anne Hathaway. Anne, som var omkring åtta år äldre, kom visserligen från bondeklassen, men var ganska rik och familjerna Shakespeare och Hathaway hade länge umgåtts. Vigseln skedde efter endast en lysning, trots att tre lysningar var regel.[8] Exakt när vigseln ägde rum vet man inte, men sex månader senare föddes dottern Susanna som döptes den 26 maj. Två år senare föddes tvillingarna Hamnet och Judith, vilka döptes den 2 februari 1585.[9] Hamnet avled den 11 augusti 1596 vid 11 års ålder, eventuellt av pesten.[10]

Shakespeare involveras i teater[redigera | redigera wikitext]

I senrenässansens England hade teatern en stor betydelse för hög som låg. England kunde nästan mäta sig med Spanien därvidlag. London var teaterns medelpunkt, och flera teaterbyggnader uppfördes omkring 1580.[11] Levnadsvillkoren för teaterfolk var mycket ogynnsamma, och en teater klarade sig inte utan en rik och mäktig beskyddare.[12] Till denna miljö sökte sig Shakespeare på 1580-talet som skådespelare, men började även författa egna verk. Från 1590-talet var han erkänd som landets store dramatiker, och blev snart en förmögen man.[13] Under hans första år i London drabbades teaterkretsarna hårt av pesten.[14]

Hur Shakespeare kom i kontakt med teatern vet ingen med säkerhet. Resande teatersällskap hade besökt Stratford, och det är rimligt att Shakespeares nyfikenhet vaknade genom ett sådant möte.[15] Att bli yrkesskådespelare var ett ovanligt val för någon i Shakespeares position, eftersom fadern var förmögen. Inte heller författarskap på kommersiell basis var något som hans samhällsklass förknippades med.[16]

Förmodligen tillhörde Shakespeare först den grupp skådespelare som beskyddades av earlen av Pembroke. Från 1594 tillhörde Shakespeare Lord Chamberlain's Men, och i den gruppen stannade han resten av sitt verksamma liv.[17] Under dennes beskydd kom han att spela inför det kungliga hovet, och det är genom en dedikation i bland annat The Rape of Lucrece säkerställt att Henry Wriothesley, 3:e earl av Southampton var hans mecenat. Earlens mor var för övrigt dotter till greven av Montague; Montague är även Romeos släktnamn i dramat Romeo och Julia. Kungen tog senare över beskyddet av Chamberlain's men, och de kallades därefter King's Men.[18][19]

Storhetstid[redigera | redigera wikitext]

Titelbladet till "First Folio" (1623).

Att Shakespeare var ett berömt namn 1592 känner man till genom skriften Groatsworth of Wit av en Robert Greene, som där häcklar en viss "Shake-scene" för att vara en uppflaxande kråka, en skådespelare som borde veta sin plats och inte skriva blankvers. I denna skrift finns parodier på Henrik VI. Greene avled strax därpå. Skriftens förläggare bad emellertid omedelbart om ursäkt. Denna incident brukar ses som ett tecken på att Shakespeare var berömd åtminstone vid denna tidpunkt.[20]

3 mars 1592 spelades Henry VI på The Rose, som var belägen på Themsens södra strand, av teatergruppen Strange's Men, men det är inte helt säkerställt att det är Shakespeares drama som spelades, eftersom det inte finns andra belägg för att han ska ha haft kontakt med den teatergruppen. I april året därefter ger bokförläggaren Richard Field ut den episka dikten Venus and Adonis, och då är Shakespeare angiven som författare. 9 maj 1594 får Shakespeare tillstånd att ge ut The Rape of Lucrece, som trycks i kvarto. Vid julfestligheterna 1594 spelas The Comedy of Errors på Gray's Inn i London.[21] Flera andra uppsättningar och utgivningar finns säkert daterade, och han nämns vidare i några välkända dagböcker av samtida.[22]

1599 lät han och hans sällskap uppföra teaterbyggnaden The Globe, där han själv agerade och satte upp flera av sina skådespel.[23] 1613 brann emellertid taket, och 1644 förstördes teatern totalt.[24]

Shakespeare övergav aldrig Stratford, trots framgångarna i London. När han blivit förmögen hjälpte han fadern att skaffa sig ett heraldiskt vapen 1596; till detta krävdes inte bara medel utan även moderns härstamning. Till motto tog släkten Non sanz droict, "Inte utan rätt".[21] När fadern avled ärvde han huset på Henley Street, men han var tillräckligt rik för att skaffa sig fastigheter i London, och New Place i Stratford, där han slog sig ner 1597. I London blev han delägare till teatern Blackfriars.[25]

Senare liv och död[redigera | redigera wikitext]

Dottern Susanna gifte sig 1607 med John Hall, en berömd läkare. Shakespeare gjorde paret till sina huvudarvingar, över hustrun och den andra dottern.[26] Dottern Judith gifte sig med Thomas Quiney 10 februari 1616, vilket orsakade en enorm skandal[förtydliga], något som säkert bidrog till utformningen av det testamente, som undertecknades 25 mars samma år.[27]

Han tillbringade de sista åren av sitt liv i hemstaden, och avled på New Place 1616. Han gravsattes i Heliga Trefaldighetens kyrka, som han döpts i, och där han hade köpt sin gravplats redan 1605 för 440£.[28] På gravstenen finns en strof ingraverad, som Shakespeare troligen skrivit själv:

Good frend for Jesus sake forbeare,
To digg the dust encloased heare.
Bleste be the man that spares thes stones,
And curst be he that moves my bones.[29]

Hustrun Anne överlevde honom och avled 1623. Dottern Susanna ärvde New Place, men inga ättlingar överlevde 1600-talet. Ättlingar till hans syster levde kvar i Stratford till 1800-talet.[30] Miguel Cervantes och William Shakespeare har samma dödsdatum den 23 april 1616, men de avled inte samma dag på grund av att Spanien vid denna tid hade gått över från den julianska kalendern till den gregorianska, vilket England gjorde först vid mitten av 1700-talet.

Huset på Henley Street är bevarat, och Stratford har tack vare Shakespeare nominerats till att förklaras som världsarv av Unesco.

Verk[redigera | redigera wikitext]

Den så kallade Juliabalkongen i Verona.

William Shakespeare är kanske mest berömd som dramatiker, men han har även skrivit episka dikter och sonetter. Hans samlade dramer publicerades postumt 1623, sju år efter hans död, av några vänner från teatern. Denna samling kallas "First Folio".[31] Före detta hade 18 dramer publicerats som kvarto, men dessa anses vara av sämre kvalitet.[32][33]

De välkända Shakespearedramerna[redigera | redigera wikitext]

Av de 38 dramerna är det särskilt några som blivit berömda och Hamlet är en av dessa. Den trycktes 1603 med titeln Den tragiska historien om Hamlet, prins av Danmark, och bygger på en krönika av Saxo Grammaticus. I denna pjäs framför Hamlet en monolog som innehåller det ofta citerade uttrycket: 'Att vara eller inte vara'. Många tror felaktigt att prinsen håller i ett kranium när han säger detta, men det är i själva verket ur en annan scen; kraniet tillhör hovnarren Yorrick, som jobbade på slottet (Hamlet talar om att han ridit på Yorriks rygg). Just tillvarons intighet och det meningslösa i att en bedragen hämnas, brukar framhållas som dramats kärna.[34] Tragedin Romeo och Julia har närmast blivit ett allmänbegrepp för den omöjliga kärleken, och ligger till grund för verk av andra konstnärer,[35] som musikalen West Side Story. I Verona, där Romeo och Julia utspelas, finns en balkong som kallas Juliabalkongen, och som staden anser verkligen är den plats där den känslosamma balkongscenen ska ha skett på riktigt.

Dramernas genrer[redigera | redigera wikitext]

Traditionellt delas Shakespeares dramer in i tre kategorier: Tragedier, krönikespel och komedier. Denna indelning föreligger redan i "den första folion".[31] En del dramer är svåra att indela i dessa grupper. Till dessa hör Hamlet, Macbeth, Kung Lear, Julius Caesar med flera, där dramat både har drag av krönika och av tragedi. En del krönikespel, som Henrik VI, har drag av komedi. Senare forskning har velat tillföra ytterligare grupper.[36] De sista dramerna, Perikles, Cymbeline, En vintersaga och Stormen, förs ofta till en egen grupp, sagospelen. Ibland urskiljs även de romerska dramerna, Titus Andronicus, Julius Caesar, och Antonius och Cleopatra.

Eftersom endast de episka dikterna, sonetterna och en bråkdel av hans sammanlagt 38 dramer publicerades av honom själv under hans livstid, har man utifrån historisk-biografisk metod försökt både rekonstruera hans liv och samtidigt tidsbestämma dramerna, vilket är en svår uppgift, och därför förekommer olika dateringar och olika kronologier. Ett fåtal dramer kan dateras säkrare genom att de tillhör de 18 kvarto-dramerna och man vet när de uppfördes. Till dessa hör Kung Lear, som trycktes våren 1603 och spelades julen 1606.[37]

Shakespeares äldsta dramer antas vara krönikespel, som behandlar kungar i Englands historia. Till denna grupp hör Henrik IV , Rickard III, vilka anses vara de första dramerna han skrev, och Henrik VIII.

Därefter började Shakespeare författa komedier, av vilka Förvillelser (The Comedy of Errors) anses vara den äldsta. Romeo och Julia är troligen den äldsta tragedin.[37]

Sonetterna[redigera | redigera wikitext]

Ophelia ur Hamlet, oljemålning av John William Waterhouse (1894).
Sonett 30 som väggdikt på adressen Rapenburg 30 (hörnet av Houtstraat) i Leiden.

Shakespeares sonetter, 154 stycken samlade i en serie, anses representera en brytpunkt i hans författarskap; samtidigt som dessa skrev han dock Kärt besvär förgäves. De publicerades 1609, men enligt den allmänna uppfattningen tillkom de under loppet av flera år under 1590-talet.[37] Före sonetterna hade han troligen skrivit krönikespel och lättsamma komedier. Efter sonetterna innehåller dramerna ett annat allvar.[38] Sonetterna handlar om Mörka Damen som han älskar, och som ibland ses som en nyckel till att förstå de senare komplicerade kvinnoporträtten vilka förkroppsligar ondskan i dess skilda skepnader. Endast ett fåtal kvinnoroller efter "sonettkrisen" är oskyldigt anklagade, som Hermoine i En vintersaga och Desdemona i Othello. I sonett 144 framkommer ytterligare ett tema: "Two loves I have of comfort and despair, Which like two spirits do suggest me still; The better angel is a man right fair, The worser spirit a woman colour'd ill". Frågan om Shakespeare var homosexuell har sysselsatt flera forskare under 1900-talet; tidigare hade frågan inte varit aktuell. Men det visades genom forskning vara sant. Könsroller är centrala teman även i andra verk, i synnerhet Trettondagsafton och Macbeth.[39]

Vem Mörka Damen i verkligheten var, har ingen lyckats lista ut, men att det sannolikt inte var Shakespeares hustru i Stratford är de flesta eniga om. Att lyckas identifiera kvinnan anses numera omöjligt, och likaså att säkert veta av vilken slags kärlek han hyser till de olika personerna stroferna vänder sig till. I sonetterna framkommer sorgen efter den döde sonen mellan raderna, samt en kärlek som tar sig metaforiska uttryck. Han anses med dessa sonetter vara den främste poeten under sin samtid.[40]

Förlorade dramer och apokryfer[redigera | redigera wikitext]

Bevarade dokument från teatrar och annat arkivmaterial har visat att Shakespeare författat åtminstone två dramer som gått förlorade: Cardenio och Love's Labour's Won. Cardenio byggde förmodligen på Miguel de Cervantes Don Quijote vilken översatts till engelska 1612, och det förlorade dramat tillskrevs Shakespeare och John Fletcher 1652. Titeln Love's Labour's Won anspelar på Love's Labour's Lost.[37]

Krönikespelet Edward III publicerades anonymt 1596 och har på senare tid satts upp av Royal Shakespeare Company. Sir Thomas More, som bygger på Thomas Mores liv, finns bevarad som manuskript, och tillskrivs numera Shakespeare. Ett flertal andra verk är det osäkert om Shakespeare skrivit, men dessa ingår inte i de 38 dramer där författarfrågan anses vara klar.[37]

Motiv, teman, stoff, stil[redigera | redigera wikitext]

Dramerna kännetecknas av en litterär och historisk bevandring. Det är osäkert om Shakespeare kan ha skaffat sig denna genom sin borgerliga utbildning, och detta är ämne för mycket forskning och många kontroverser. Stoffet Shakespeare använder är omarbetningar av andras dramer, av krönikor, antika författare och italienska noveller. Det är i språket och blankversen, samt i hanteringen av stoffet, som hans storhet vilar. I många fall har han valt att komprimera faktiska skeenden, för att skapa en förtätad narration, varför dramerna inte kan läsas som historiska fakta. Ett annat narrativt element är de folkloristiska inslagen, som häxorna i Macbeth, vilka spelar en avgörande roll för intrigen och som underhållning. Dessutom föreligger vissa förvrängningar i syfte att behaga publiken, som fallet är i gestaltningen av Lady Macbeths ondska; den på hennes befallning mördade Banquo var enligt traditionen förfader till Jakob I som stigit upp på Englands tron något år innan dramat skrevs. Hennes agerande är emot naturens ordning, och när hon säger Unsex me före mordet på Duncan, initierar detta, med dåtidens syn på könsroller, att naturen rubbas. I verkligheten var dessutom Banquo själv delaktig i mordet på Duncan.[41]

Återstoden av New Place, Stratford, Shakespeares sista hem.

Karaktärsskildringarna är vad de flesta anser vara vad som utmärker Shakespeares genialitet. Personligheterna i hans dramer är dynamiska och sammansatta och genomgår under handlingen förändringar, reagerar på miljön och på ödet, vilket ger gestaltningarna en mycket realistisk prägel. I detta är han en sann humanist. På grund av svårigheten att förstå så många olika slags personligheter, har han kallats "en man med tusen själar".[42] Den poetiska språkdräkten är ytterligare en grund till hans enorma berömmelse, och detta inte bara i den lyriska diktningen, utan det är även ett sporadiskt återkommande, stilistiskt drag i dramerna, i avsikt att illustrera en tanke, förgylla en scen, eller förtydliga ett element.[43]

Vissa frågeställningar återkommer i hans verk. I tragedierna är rättfärdigheten eller motivet till ett mord ofta intrigens kärna, och under påverkan av Seneca är flera scener mycket bloddrypande. Sinnessjukdom, svek, dödssynd, oskuld och illusioner är andra teman. Komedierna handlar vanligen om kärleksförvecklingar, med högmodiga självbedragare och listiga bedragare som stående figurer. Högt blandas med lågt, antingen genom stilen eller genom rollfigurernas karaktärer. I en sann tidsanda får alltid syndaren sitt straff, men de vilkas död är intrigens kadens är inte självklart onda. Så är till exempel inte nödvändigtvis fallet med Julia och Romeo.[41]

Enligt en vedertagen uppfattning varieras tre bildmotiv i de flesta av hans dramer, och är Shakespeares poetiska förankring:

  • En kontrasterande relation mellan naturen och människorna, och mellan människors naturer
  • Folktro och mytiska gestalter
  • Besjälade årstider

På grund av de mångfacetterade karaktärerna och den psykologiska realismen anses dramerna vara mycket krävande för skådespelarna.[41]

Författarfrågan[redigera | redigera wikitext]

Hamlet, akt V, scen 1.

Det senast gångna seklet har frågan om huruvida William Shakespeare själv skrev sina verk delat bedömare i två läger. De så kallade stratfordianerna anser att så är fallet; antistratfordianerna bestrider att William Shakespeare är författare. Till den senare gruppen hör bland andra Sigmund Freud, Walt Whitman, Orson Welles och John Thomas Looney (själva upphovsmannen till bestridandet).[44]

Shakespeares sex kända namnteckningar.

Att William Shakespeare verkade som skådespelare när dramerna sattes upp är fastslaget, likaså att han inte följde sällskapet på turnéerna till landsbygden, då han ska ha författat sina verk enligt stratfordianerna. Antistratfordianerna ifrågasätter dock att Shakespeare, som var lågutbildad, skulle ha haft tillgång till allt det stoff som författaren till dessa verk arbetade med.[45] Några andra argument för att Shakespeare inte skulle varit författaren är att man inte funnit något manuskript med hans handstil och att han inte nämner sina pjäser över huvud taget i sitt testamente. Ett av antistratfordianernas starkaste argument är Shakespeares tre namnteckningar i testamentet. Dessa är hälften av de kända exemplen på William Shakespeares handstil och de är liksom de tidigare kända namnteckningarna så valhänta och otydliga att det verkar som om den stora författaren knappt kunde skriva sitt eget namn.[46][47]

Forskare som Brenda James anser att de har belägg för att Shakespeares släkting på mödernet Sir Henry Neville (1562–1615) är den egentliga upphovsmannen. Andra namn som nämnts i sammanhanget är filosofen Sir Francis Bacon (1561–1626), Christopher Marlowe (1564–1593) och Edward de Vere, 17:e earl av Oxford (1550–1604).[45]

Antistratfordianerna letar ofta efter dolda budskap i texterna och spekulerar i likheter mellan de påstådda kandidaternas liv och Shakespeares verk. Stratfordianerna utgår dock enbart från faktiska och samtida dokument och har inte hittat något som tyder på att någon annan än Shakespeare skulle ha varit författaren. Det finns enligt dem inte heller något som pekar på att Shakespeare skulle ha varit ifrågasatt som författare under sin livstid. Det var först drygt två hundra år efter hans död som de antistratfordianska teorierna började dyka upp.[48]

Andra aspekter är huruvida Shakespeare skrivit verken ensam eller om han kanske har haft hjälp, samt om samtliga dramer som tillskrivits honom verkligen har honom som upphovsman.

Svenska översättningar[redigera | redigera wikitext]

Det dröjde innan Shakespeare hittade vägen till den svenska publikens hjärtan. Den första gången ett drama sattes upp var 5 augusti 1776 på Egges teater i Norrköping - en 18 meter lång träbarack vid nuvarande Tyska torget. Pjäsen följde inte helt det engelska originalet, men det var första gången som Shakespeare spelades i något nordiskt land.[källa behövs] Några år senare 24 januari 1787 spelades även Shakespearei Göteborg, på Gustav III:s födelsedag. Teaterdirektören Andreas Widerberg satte upp Hamlet och framträdde själv i huvudrollen. Första gången Shakespearedrama sattes upp i Stockholm var på Kungliga teatern 26 mars 1819, även denna gång Hamlet.

Sedan dess har Shakespeares pjäser översatts ett flertal gånger till svenska. De mest kända versionerna är förmodligen Carl August Hagbergs. Andra översättare är Olof Bjurbäck, Johan Henrik Thomander, Per Hallström, Allan Bergstrand, Björn Collinder, Åke Ohlmarks, Britt G. Hallqvist, Göran O. Eriksson, Nina Pontén och Thomas Segerström, Bengt Anderberg och Sture Pyk.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Ellen Terry som Lady Macbeth av John Singer Sargent (1889).
Prospero och Ariel ur The Tempest, oljemålning av William Hamilton (1797).

För skådespelen anges det år då de troligen sattes upp för första gången, för poesin anges det år då de trycktes.

Skådespel[redigera | redigera wikitext]

Poesi[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Födelse- och dödsdatum anges enligt den då använda julianska kalendern.
  2. ^ Schoenbaum 1987, 14–22
  3. ^ Schoenbaum 1987, 14–22.
  4. ^ Schoenbaum 1987, 23–24.
  5. ^ Schoenbaum 1987, 62–63; Ackroyd 2006, 53; Wells et al. 2005, xv–xvi
  6. ^ Schoenbaum 1987, 110–11.
  7. ^ Schoenbaum 1987, 97–108; Rowe 1709.
  8. ^ Wood 2003, 84; Schoenbaum 1987, 78–79.
  9. ^ Schoenbaum 1987, 94.
  10. ^ Schoenbaum 1987, 224.
  11. ^ Horizon Magazine/Wright 1964, 33-43.
  12. ^ Horizon Magazine/Wright 1964, 33-43
  13. ^ Horizon Magazine/Wright 1964, 74-81.
  14. ^ Horizon Magazine/Wright 1964, 67-68.
  15. ^ Horizon Magazine/Wright 1964, 11-20.
  16. ^ Frykman, Kjellmer 1970, 15-23.
  17. ^ Schoenbaum 1987, 184.
  18. ^ Frykman, Kjellmer 1970, 40-47.
  19. ^ Chambers 1923, 208–209.
  20. ^ Wells 2006, 28; Schoenbaum 1987, 144–46; Chambers 1930, Vol. 1: 59.
  21. ^ [a b] Amanda Mabillard, Your Guide to Shakespeare, A Shakespeare Timeline: Part 1 (1558-1599), The New York Times Company
  22. ^ Chambers 1930, Vol. 1: 287, 292
  23. ^ Chambers 1930, Vol. 2: 67–71.
  24. ^ Globes historia på nuvarande The Globes hemsida
  25. ^ Horizon Magazine/Wright 1964, 41-43.
  26. ^ Schoenbaum 1987, 287.
  27. ^ Amanda Mabillard, Your Guide to Shakespeare, Shakespeare's Will, The New York Times Company
  28. ^ Shakespeare's Grave, Skakespeare Country
  29. ^ Graven.
  30. ^ Mabillard, Amanda. William Shakespeare of Stratford. Shakespeare Online. 2000.
  31. ^ [a b] Horizon Magazine/Wright 1964, 133.
  32. ^ Horizon Magazine/Wright 1964, 133-136.
  33. ^ Frykman, Kjellmer 1970, 74.
  34. ^ Jens Kruuse, Litteraturens mästerverk, Bokförlaget Liber Stockholm 1967, s. 164
  35. ^ Frykman, Kjellmer 1970, 85-91.
  36. ^ Edwards 1958, 1–10; Snyder & Curren-Aquino 2007.
  37. ^ [a b c d e] Frykman, Kjellmer 1970, 75-97
  38. ^ Swahn, förordet till Sonetter, s.7-8
  39. ^ Fort 1927, 406–414.
  40. ^ Litteraturhandboken : Författarlexikon och litteraturöversikter, huvudred. Britt Dahlström, Forum 1984, s.135
  41. ^ [a b c] Frykman, Kjellmer 1970, 84-96
  42. ^ Kåre Langvik Johannessen, "Litteraturen", Vårt kulturarv III : Europeisk kultur delas och sprides, Förlaget för facklitteratur A.B. Hälsingborg 1965, s.236
  43. ^ Atle Kittang/Asbjørn Aarstedt, Lyriske strukturer, Universitetsforlaget Oslo 1980, s.31, 63-64
  44. ^ McMichael 1962.
  45. ^ [a b] Shakespeare fellowship
  46. ^ Horizon Magazine/Wright 1964, 141.
  47. ^ Bill Bryson, På spaning efter William Shakespeare, sid 15-16, 152
  48. ^ Bill Bryson, På spaning efter William Shakespeare, sid 178-193

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ackroyd, Peter (2006), Shakespeare: The Biography, London: Vintage, ISBN 9780749386559 
  • Bryson, Bill, Shakespeare - The World as a Stage, Harper Press, London, 2007
  • Bryson, Bill: Shakespeare. På spaning efter William Shakespeare : en kortfattad historik ISBN 91-37-13265-2, Forum, 2008.
  • Chambers, E. K. (1923), The Elizabethan Stage, 2, Oxford: Clarendon Press, ISBN 0198115113, OCLC 336379 .
  • Chambers, E. K. (1944), Shakespearean Gleanings, Oxford: Oxford University Press, ISBN 0849205069, OCLC 2364570 .
  • Chambers, E. K. (1930), William Shakespeare: A Study of Facts and Problems, 2 vols., Oxford: Clarendon Press, ISBN 0198117744, OCLC 353406 
  • Edwards, Phillip (1958), ”Shakespeare's Romances: 1900–1957”, i Nicoll, Allardyce, Shakespeare Survey, 11, Cambridge: Cambridge University Press, ISBN 0521215005, OCLC 15880120 
  • Fort, J. A. (October 1927), ”The Story Contained in the Second Series of Shakespeare's Sonnets”, The Review of English Studies 3 (12) 
  • Fredén, Gustaf, William Shakespeare : Handbok till Radioteatern, Sveriges radios förlag 1960
  • Frykman, Erik; Kjellmer, Göran, reds. (1970), Aspects of Shakespeare, Stockholm: Almqvist & Wiksell, ISBN 9789144335414 
  • David Keye, Släkting skrev Shakespeares verk, SvD Kultur 5 oktober 2005
  • Hägglund, Kent (2005). ”Shakespeare : teatergeni i turbulent tid”. Populär historia (nr. 10). http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=43&vid=1165&template=.print.t. 
  • McMichael, George; Edgar M. Glenn (1962). Shakespeare and His Rivals, A Casebook on the Authorship Controversy. New York: Odyssey Press 
  • Olsson, Bernt och Ingemar Algulin: Litteraturens historia i världen, Norstedts förlag 1992
  • Schoenbaum, Samuel (1991), Shakespeare's Lives, Oxford: Oxford University Press, ISBN 0198186185 .
  • Schoenbaum, Samuel (1987), William Shakespeare: A Compact Documentary Life (Revised), Oxford: Oxford University Press, ISBN 0195051610 
  • The Shakespeare Fellowship : the Shakespeare authorship question
  • Snyder, Susan; Curren-Aquino, Deborah (2007), ”Introduction”, i Shakespeare, William; Snyder, Susan (ed.); Curren-Aquino, Deborah (ed.), The Winter's Tale, Cambridge: Cambridge University Press, ISBN 0521221587 
  • Swahn, Sven Christer, Förord till William Shakespeares Sonetter, FIB:s Lyrikklubbs årsbok 1981
  • Wells, Stanley (1997), Shakespeare: A Life in Drama, New York: W. W. Norton, ISBN 0393315622 .
  • Wells, Stanley (2006), Shakespeare & Co, New York: Pantheon, ISBN 0375424946 .
  • Wells, Stanley; Orlin, Lena Cowen, reds. (2003), Shakespeare: An Oxford Guide, Oxford: Oxford University Press, ISBN 0199245223 
  • Wright, Louis B. (1964), Shakespeares England, Malmö: Allhems förlag 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]