Louis Mathieu Molé

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Louis Mathieu, greve Molé, fransk statsman. Oljemålning av Jean-Auguste-Dominique Ingres(1780-1867).

Louis Mathieu Molé, greve Molé, född 24 januari 1781 i Paris, död 23 november 1855; fransk statsman, ättling till Mathieu Molé.

Karriären i korthet[redigera | redigera wikitext]

Molés far, Molé de Champlatreux, blev giljotinerad under skräckväldet och Molé tillbringade mycket av sin uppväxt i exil i Schweiz och England. Molé blev Frankrikes justitieminister 1813 och tjänstgjorde även som utrikesminister under kung Ludvig Filip I och blev premiärminister 1836. 1848 avböjde han att bilda en ny regering efter februarirevolutionen. Molé verkade sedan i lagförsamlingen fram till Napoleon III:s statskupp 1851.

Molés politiska liv[redigera | redigera wikitext]

Sin första berömmelse vann Molé genom sitt arbete Essais de morale et de politique (1806), som ledde Napoleon I:s uppmärksamhet på den unge författaren. Molé gjorde därefter hastig lycka på ämbetsmannabanan, blev 1807 prefekt i departementet Côte-d'Or, 1809 chef för bro- och vägbyggnadsstyrelsen (directeur des ponts et chaussées) samt greve och så 1813 justitieminister. Efter Napoleons fall, 1814, drog Molé sig för någon tid tillbaka från det politiska livet, men under "de hundra dagarna" (1815) utnämndes han åter till chef för bro- och vägbyggnadsstyrelsen och fick behålla detta ämbete även efter Ludvig XVIII:s andra återkomst. 17 augusti 1815 kallades Molé till ledamot av adelskammaren och visade sin tacksamhet mot bourbonerna genom att rösta för marskalk Neys död. 1817 blev Molé marinminister, men måste avgå 1818, då hertig Richelieus kabinett föll. Som ledamot av adelskammaren fortfor han likväl att delta i politik på högsta nivå och vann anseende som en av det konstitutionellt–rojalistiska partiets bäste talare.

Efter julirevolutionen (1830), då detta parti kom till makten, blev Molé en av Frankrikes ledande män. Han var utrikesminister augusti-november 1830 och konseljpresident (samt tillika utrikesminister) april 1836-mars 1839. Även sedan hans kabinett fallit, 9 mars 1839, fortfor han att som en av adelskammarens erfarnaste, kunnigaste och vältaligaste medlemmar öva stort inflytande. Till sina åsikter var han moderat-liberal och bemödade sig, fastän förgäves, att åstadkomma försoning mellan partierna. Han invaldes 1840 i Franska akademien. Under andra franska republiken (1848-1851) var han ledamot av konstituerande och lagstiftande nationalförsamlingarna. Efter statskuppen i december 1851 drog han sig alldeles tillbaka från det politiska livet.

Se även[redigera | redigera wikitext]


Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.