Ludvig XVIII av Frankrike

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ludvig XVIII (1755-1824).

Ludvig XVIII (franska: Louis XVIII), född 17 november 1755, död 16 september 1824, var kung av Frankrike 1814 - 1815 och ånyo 1815 - 1824. Han var en av tre bröder som alla kom att sitta på Frankrikes tron vid olika tillfällen.

Ludvig var sonson till den franske kungen Ludvig XV och den polska prinsessan Marie Leszczyńska. Fadern, Ludvig av Frankrike, avled före sin far Ludvig XV varvid arvsrätten till tronen gick vidare till den äldste sonen, den under franska revolutionen avrättade Ludvig XVI.

Ludvig, som bar titeln greve av Provence som prins, var i yngre år en vän av upplysningens idéer och vann ett visst anseende som författare av radikala pamfletter. I notabelförsamlingen deltog han som ordförande i ett utskott som kallades "de vise". I motsats till sin yngre bror Karl av Artois valde Ludvig att stanna kvar i Frankrike även sedan franska revolutionen tog en radikal vändning. Ludvig XVI:s misslyckade flykt till Varennes 1791 fick dock Ludvig att lämna Frankrike, dit han inte återvände förrän 1814.

Under den första tiden vistades han i Bryssel och sedan i de franska emigranternas högkvarter, Koblenz. I Koblenz råkade han i konflikt med sin bror greven av Artois, som önskade en mer aggressiv politik mot det revolutionära Frankrike. Ludvig begav sig därefter på resor och vistades på olika platser i Europa, ofta under svåra ekonomiska förhållanden. Han avböjde dock 1804 ett erbjudande om pension från Napoleon. I september samma år sammanträffade han med greven av Artois i Kalmar och kom med honom överens om en gemensam politik mot Napoleon.[1]

Efter freden i Tilsit begav sig Ludvig till England, där han vistades till 1814. Den franska storfinansen såg efter Napoleons fall Ludvig som den säkraste garanten för bibehållandet av den sociala ordningen och upprätthållandet av de franska statsfinanserna. Mottagen med blandade känslor av det franska folket, höll han i maj 1814 sitt intåg i Paris, men genom Ultras oförsiktiga angrepp mot de under revolutionen konfiskerade godsen uppkom ett starkt missnöje, som Napoleon utnyttjade för att kunna återerövra makten under de hundra dagarna.[1]

Efter Napoleons nederlag i Slaget vid Waterloo återkom han dock till makten. Ludvig försökte sammangjuta revolutionens samhälle med det gamla kungadömets former och stöddes här av sina premiärministar Armand Emmanuel du Plessis de Richelieu och Élie Decazes, men motarbetades av greven av Artois och Ultras, som försökte utvidga valrätten och ta makten från en härskande bourgeoisien. Ludvig, som mot slutet av sin regering blev alltmer senil, förmåddes slutligen 1822 att avskeda Richelieu och till konseljpresident anta Joseph de Villèle. Efter detta upphörde allt Ludvigs inflytande över politiken.[1]

Gift 1771 med Marie Josèphe Louise av Savojen (1753 - 1810), dotter till kung Viktor Amadeus III av Sardinien. Äktenskapet blev barnlöst.

Han efterträddes av sin yngre bror, Karl X.

Ludvig var en betydligt skickligare politiker än båda sina bröder och försökte föra en balanserad politik som förenade monarkin med en del av revolutionens och Napoleontidens landvinningar. Politiken var länge framgångsrik och han hade god hjälp av sin skicklige minister Talleyrand. Under de senare årens avtog hans krafter och han hade svårt att hålla de reaktionära krafterna runt brodern och efterträdaren stången. Hans måttfulla politik beredde vägen för borgarkungadömet under Ludvig Filip.

Ludvig var stormästare i Sankt Lazarusorden.

Anfäder[redigera | redigera wikitext]

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kronprins Ludvig
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kung Ludvig XV
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Marie-Adélaïde av Savojen
 
 
 
 
 
 
 
 
Kronprins Ludvig
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kung Stanislav I av Polen
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Marie Leszczyńska
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Katarina Opalinska
 
 
 
Kung Ludvig XVIII
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
August den starke
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kung August III av Polen
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Christiane Eberhardine av Brandenburg-Bayreuth
 
 
 
 
 
 
 
 
Maria Josefa av Sachsen
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kejsar Josef I
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Maria Josefa av Österrike
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Wilhelmina Amalia av Braunschweig-Lüneburg
 
 
 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 17. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 716-17 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Napoleon I
Kejsare av Frankrike
Kung av Frankrike
1814–1815
Efterträdare:
Napoleon I
Kejsare av Frankrike
Företrädare:
Napoleon II
Kejsare av Frankrike
Kung av Frankrike
1815–1824
Efterträdare:
Karl X