Julirevolutionen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Julirevolutionen
Eugène Delacroix - La liberté guidant le peuple.jpg
Friheten på barrikaderna av Eugène Delacroix
Ägde rum 26-29 juli 1830
Plats  Frankrike
Resultat Karl X abdikerar och efterträds som kung av Ludvig Filip av Orléans.
Stridande
Frankrike Franska staten Frankrike Liberaler och republikaner

Julirevolutionen, även 1830 års revolution, kallas de oroligheter i Paris i slutet av juli 1830 som ledde till att Karl X av Frankrike tvingades abdikera.[1] Han efterträddes på tronen av den mer liberale Ludvig Filip I. Upproret var resultatet av den förmögna medelklassens och de liberala tidningarnas långvariga opposition mot den ultrakonservativa politiken som fördes under Karl X, men utfördes till största del av republikanska grupper.[1] Julirevolutionen i Frankrike kan ses som en del av en serie revolutioner samma år som orsakades av den tidens liberala och nationalistiska tankegods.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Karl X av Frankrike.

De bakomliggande orsakerna till revolutionen låg i de politiska omdaningar i Frankrike som följde efter Napoleonkrigens slut. Segrarmakterna hade på Wienkongressen 1814 återinsatt det under franska revolutionen störtade kungahuset Bourbon på tronen, men samtidigt påtvingat landet en konstitutionell karta som överförde den lagstiftande makten till riksförsamlingen och dessutom bevarade en serie medborgerliga rättigheter som hade införts under revolutionen.[2] Därmed var grunderna lagda för en konflikt mellan reaktionära element inom kungahuset, som inte ville se sitt traditionella maktutövande inskränkt av någon författning, och de franska medborgarna, som inte ville att franska revolutionens framsteg skulle hotas. Under den så kallade bourbonska restaurationen (1814-1830) fortsatte spänningarna rörande den konstitutionella monarkins utformning, spänningar som eskalerade efter den djupt konservative Karl X:s kröning år 1824.[2] I parlamentet växte liberalernas motstånd mot ultrarojalisternas inskränkningar av de medborgerliga fri- och rättigheterna.

1829 befann sig Frankrike i regeringskris efter att den moderate konseljpresidenten greve Jean-Baptiste de Martignac tvingats avgå till förmån för den ultrarojalistiske hertig Jules de Polignac. Ett av de beslut som de Polignacs regering fattade för att vända opinionen till ultrarojalisternas fördel var invasionen av Alger i början av juni 1830, ett fälttåg som snabbt uppnådde sitt erövringsmål men däremot inte lyckades öka det folkliga stödet för regeringen eller kungen nämnvärt.[3] Karl X såg den liberala majoriteten i Deputeradekammaren som ett hot mot riket och beslöt sig därför att rensa kammaren på motståndare.[4] För detta ändamål undertecknade han den 25 juli 1830 de så kallade juliordonnanserna. Som stöd för dessa åberopades författningens 14:e artikel, som gav kungen rätt att utfärda reglementen och förordningar nödvändiga för lagarnas verkställighet och statens trygghet.[1] De fyra ordonnanserna, som publicerades den 26 juli, inkluderade kraftigt inskränkt tryckfrihet, Deputeradekammarens upplösning, kommande nyval samt en helt ny vallag med höjd census. Resultatet skulle bli att den liberala medelklassen exkluderades helt och hållet från valdeltagandet.[1][4]

Förlopp[redigera | redigera wikitext]

Upptakten till revolution[redigera | redigera wikitext]

Måndagen den 26 juli 1830 kunde Paris borgerlighet i tidningarna läsa om de kungliga påbuden som skulle hindra dem från att nå de mest prestigefyllda ämbetena i landet. I protest vägrade medlemmar av Parisbörsen att låna ut pengar och fabriksägare stängde sina fabriker. Detta fick i sin tur effekten att mängder av fabriksarbetare lämnades att klara sig själva på gatan. På grund av den begynnande industriella revolutionens samhällsomvälvningar hade situationen för Frankrikes arbetarklass nått ett explosivt stadium och arbetslösheten var sedan sommaren 1829 hög. Därför började även Paris arbetare att gå ut på gatorna och protestera.[5] Medan flera tidningar hade lagts ner i enlighet med den nya lagen lovade andra journalister att inte hörsamma den nyinförda presscensuren.[5] När så polisen på kvällen slog till mot en tidningspress möttes de av ett uppretad folkmassa som ropade slagord mot kungahuset.

Striderna utanför Hôtel de ville, målning av Jean Victor Schnetz.

Våldsamheter och eskalering[redigera | redigera wikitext]

Under tisdagen den 27 juli ökade spänningarna i huvudstaden och militär beordrades ut på gatorna men först runt sjutiden på kvällen bröt stridigheter ut när spänningarna nått en kulmen och demonstranter började kasta gatstenar och blomkrukor mot soldaterna som först lär ha svarat med varningseld, men under natten hade 21 civila skjutits ihjäl.[5] Under onsdagen den 28 juli eskalerade stridigheterna snabbt, stora delar av huvudstaden förvandlades till slagfält och kungen krävde att upprorsmakarna skulle krossas. Det kungliga gardets befälhavare hertig Auguste de Marmont tog samma dag emot en namninsamling från en kommitté av ledande liberala oppositionella som bedyrade sin trohet till kungahuset och riktade kritiken gällande juliordonnanserna, som de önskade skulle dras tillbaka, mot kungens ministrar.[5] de Marmont, som hyste vissa sympatier för de liberala, tog emot kommittén men menade att endast om folket la ner sina vapen kunde förhandlingar komma på tal. Därefter begav sig de oppositionella till Jules de Polignac som vägrade ens ta emot dem och istället gav rådet till Karl X att fortsätta göra motstånd mot vad som hade förvandlats från gatuupplopp till en revolution.

Revolutionär seger[redigera | redigera wikitext]

Torsdagen den 29 var rojalisternas frånvaro i Paris tydlig, soldaterna saknade understöd och började desertera samtidigt som de så kallade révoltés blev allt bättre organiserade. Trikoloren, som sågs som folkets fana, vajade över allt fler byggnader och på bara en natt hade 4000 barrikader upprättats runtom i staden. Auguste de Marmont saknade vilja att kalla in förstärkningar, huvuddelen av den franska armén var dessutom förlagd i Algeriet, och vägrade lyda vare sig rojalistiska krav på att arrestera upprorsmännens ledarskap eller den liberala oppositionens krav på att arrestera Jules de Polignacs kabinett. Tuilerierna intogs kring halv två på eftermiddagen och sedan föll även Justitiepalatset och Ärkebiskopspalatset, i vissa fall flydde soldaterna när de såg folkmassorna storma fram. Även om mindre stridigheter fortsatte de följande dagarna var julirevolutionen i praktiken över och en borgerlig provisorisk regering sammanträdde i huvudstaden.

Resultat[redigera | redigera wikitext]

Efter tre dagars blodiga strider i Paris (27-29 juli) utropades hertig Ludvig Filip av Orléans till generalståthållare den 30 juli 1830. Karl X erbjöd eftergifter, men alltför sent, och han tvingades den 2 augusti tillsammans med sin son hertig Ludvig Anton gå i exil i Storbritannien. Det bourbonska husets äldre gren fråntogs tronen och författningen reviderades så att Ludvig Filip den 7 augusti kunde utropas till fransmännens konung. "Borgarkungen", som Ludvig Filip kallades, hade emellertid utsetts till ny kung av Paris liberala borgerlighet; för de ultrakonservativa legitimisterna, som ville återinsätta den äldre linjen av huset Bourbon på den franska tronen, var han inget mer än en inkräktare. För de radikala republikanerna, som hade hoppats på omfattande demokratisering av landet i och med revolutionen 1830, sågs den efterföljande julimonarkin som en besvikelse som endast gynnade den övre medelklassen och i längden skulle detta missnöje utmynna i februarirevolutionen 1848.[6][7]

Julirevolutionens föredöme följdes i Kyrkostaten, Modena, Parma, Sachsen, Braunschweig, Hessen-Kassel, Polen och Belgien.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, July Revolution
  1. ^ [a b c d] Julirevolutionen i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1910)
  2. ^ [a b] Frankrike (historia) i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1908)
  3. ^ Ruedy, John Douglas (2005). Modern Algeria: the origins and development of a nation (second). Bloomington, Indiana: Indiana University Press. Sid. 47. ISBN 978-0-253-21782-0. 
  4. ^ [a b] Frankrike (historia) i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1908)
  5. ^ [a b c d] Mansel, Philip (2001). Paris Between Empires, St. Martin Press, New York. s. 238-239, 245
  6. ^ Atkin, Nicholas; Biddiss, Michael; Tallett, Frank, reds (2011). ”Legitimism”. The Wiley-Blackwell Dictionary of Modern European History Since 1789. Malden: Wiley-Blackwell. s. 239. 
  7. ^ NYA HISTORIEN EFTER 1815. i Projekt Runeberg