Napoleon III

Napoleon III, målning av Franz Xaver Winterhalter från 1857

Napoleon III, franska Napoléon III, egentligen Charles Louis Napoléon Bonaparte, utomlands under sin period som kejsare stundom kallad "sfinxen vid Seine", fram till 1852 även kallad Ludvig Napoleon (franska Louis Napoléon), född 20 april 1808 i Paris, död 9 januari 1873 i Chislehurst, nära London, som Louis Napoléon Bonaparte, var fransk president 1848-1852, och som Napoleon III fransmännens kejsare 1852-1870.

Napoleon III var tredje son till Louis Bonaparte (Napoleon I:s bror), kung av Holland 1806-1810, och Hortense de Beauharnais (Napoleon I:s styvdotter). Eftersom föräldrarnas äktenskap var olyckligt och Hortense hade älskare har det spekulerats i huruvida han var av äkta börd. Napoleon III gifte sig 1853 med den spanska grevinnan Eugénie de Montijo e Guzmán. De fick en son, Louis Napoleon Bonaparte.

Biografi

Uppväxt och kuppförsök

Ludvig Napoleon föddes i Paris som prins av Holland. Vid kejsar Napoleons fall 1815 fick familjen gå i exil och Ludvig Napoleon växte upp i flera länder. I Italien engagerade han sig i Carbonari, ett hemligt sällskap som arbetade för Italiens enande. Bonapartisterna erkände honom som tronkandidat 1832. Han ledde två misslyckade revolter mot kung Ludvig Filip I av Frankrike, i Strasbourg 1836 och i Boulogne 1840. Efter den senare fängslades han, men lyckades fly 1846 och var bosatt i London fram till 1848.

Andra republiken

Vid februarirevolutionen 1848 blev han vald med stor majoritet till den så kallade Andra republikens president. Han fick 75 procent av rösterna i folkomröstningen. Störst stöd fick Bonaparte på landsbygden. Enligt konstitutionen fick presidenten endast sitta i fyra år. Nationalförsamlingen vägrade att ändra på grundlagen. Ludvig Napoleon säkrade då sitt omval genom en blodig statskupp 1851. I en folkomröstning 1852 utropades han med brett stöd till kejsare och antog namnet Napoleon III. (Att hans kejsarnamn blev Napoleon III berodde på att bonapartisterna räknade Napoleon I:s ende "legitime" son som Napoleon II även om denne aldrig blev regent.)

Andra kejsardömet

Napoleons första tid som kejsare kännetecknades av ekonomisk blomstring. Den franska järnvägen byggdes ut, och industrin utvecklades kraftfullt. Under denna tid genomfördes en genomgripande modernisering av Paris, ledd av Georges-Eugène Haussmann, där nya breda boulevarder anlades, och de sanitära förhållandena förbättrades, finansierade av staden Paris själv. Dessa förändringar vann uppskattning, men framkallade också protester. Under denna period arrangerades även världsutställningen i Paris 1855.

På det politiska området fördes en hård linje mot motståndarna. En del deporterades till Djävulsön. Censur rådde. Den 14 januari 1858 utsattes Napoleon III för ett attentatsförsök på väg till operan, när två handgranater kastades framför kejsarparets vagn. Attentatsmannen var den italienske revolutionären Felice Orsini. Under 1860-talet liberaliserades Napoleons politik. Lättnader i censuren infördes, och 1864 gavs franska arbetare strejkrätt.

Han stärkte Frankrikes internationella ställning och förändrade Europas maktförhållande i grunden genom militära segrar och deltog i Krimkriget 1854-1855. Han önskade se ett enat Italien under konungen Viktor Emanuel och förde i detta syfte krig mot Österrike 1859, där han segrade i slaget vid Solferino, vilket ledde till Italiens enande och till att Frankrike annekterade Savojen och Nice 1860. Frankrike deltog också i Opiumkriget på Storbritanniens sida, och fransk trupp marscherade in i Peking 1860. Detta år verkade de franska arméerna oövervinnliga. Detta ledde måhända till en övermodig utrikespolitik som bidrog till kejsardömets fall.

1862 skickade Napoleon III en militärexpedition till Mexiko. Denna intog snabbt huvudstaden Mexico City och utropade Maximilian av Österrike till kejsare av Mexiko. Dock måste de franska trupperna dras tillbaka. Maximilian förlorade det därpå följande inbördeskriget och avrättades 1867.

Napoleon III och Otto von Bismarck efter slaget vid Sedan

Slutet

Sommaren 1866 hade Preussen besegrat Österrike i kriget mellan de två rikena, och framstod därefter som Frankrikes främsta rival om makten i Europa. Napoleons diplomatiska motgångar gentemot den preussiske kanslern Bismarck ledde till fransk-tyska kriget 1870-1871. Den franska krigsförklaringen kom den 19 juli 1870, efter att prins Leopold av Hohenzollern-Sigmaringen fått Bismarcks stöd för att bli spansk regent. Napoleon bedömde att de katolska sydtyska staterna skulle förena sig med Frankrike mot Preussen, precis som under napoleonkrigen i början av 1800-talet. Kriget blev emellertid en fransk katastrof. Napoleon III tillfångatogs den 2 september 1870, tillsammans med en armé, efter slaget vid Sedan i nordöstra Frankrike, sedan de franska trupperna inringats. Regeringen i Paris utropade då genast Tredje republiken. 1871 tog sedan Pariskommunen kontrollen över huvudstaden.

Den avsatte kejsaren bosatte sig sedan på Camden Place i Chislehurst i Kent i Storbritannien, där han levde de sista två åren av sitt liv. Han skulle aldrig komma över det misslyckade kriget mot Preussen och den förnedring Frankrike drabbats av till följd av det, på sin dödsbädd frågade han sin personlige läkare: "Henri, var du med vid Sedan?" Läkaren svarade att han var där och den döende fortsatte: "vi var väl inte fega vid Sedan, eller hur?", Dr Henri skakade på huvudet och därefter somnade den före detta kejsaren in för gott, som en knäckt och olycklig man.

Källor

• Säve, Teofron, Napoleon III och den andra franska kejsardömet. Stockholm: Beijer 1901.
• Världens Historia Nr 13/2010 sid 36 och 41

Företrädare: Louis Eugène Cavaignac President i ministerrådet	Frankrikes president 1848–1852	Efterträdare: Sig själv Kejsare av Frankrike
Företrädare: Sig själv Frankrikes president	Kejsare av Frankrike 1852–1870	Efterträdare: Louis Jules Trochu Nationella försvarsregeringens president