Marinarkeologi

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Skeppet Mary Rose bärgas, 1982

Marinarkeologi, även kallat maritim arkeologi, är en vetenskap som studerar människan och samhället utifrån från arkeologiska lämningar belägna under vatten eller i anknytning till vatten. Marinarkeologi kan därför helt enkelt sägas vara arkeologi i en ”våt” miljö. Framväxten av marinarkeologin som ett vetenskapligt ämne har dock till viss del skett vid sidan om det akademiska ämnet arkeologi. Marinarkeologins utformning och innehåll har därför också präglats av etnologi och sjöhistoria, men även av dykeri- och bärgningsverksamhet. Det marinarkeologiska källmaterialet innefattar lämningar av sjöfartsverksamhet, det vill säga bland annat från örlog och sjöförsvar, skeppsbyggeri, liv ombord, hamnar och navigationsteknik. Som marinarkeolog kan man även studera kust- och skärgårdskultur, och dess näringar, till exempel fiske. Även lämningar och verksamhet med anknytning till sjöar och olika rinnande vatten kan vara en del av ett marinarkeologiskt perspektiv. En metodiskt mycket annorlunda del av marinarkeologin är självklart också undervattensarkeologin. Sökning, kartering och utgrävning under vatten kräver särskild teknik och speciella färdigheter

Marinarkeologins olika benämningar[redigera | redigera wikitext]

Marinarkeologi associeras ofta med en rad olika benämningar på och inom ämnet. Till dessa hör undervattensarkeologi (studiet av arkeologiska lämningar under vatten), nautisk arkeologi (studiet av materiella lämningar som relaterar till sjöfart- och navigering), skeppsarkeologi (studiet av materiella lämningar av farkoster; båtar och skepp), maritim arkeologi (maritime archaeology, den inom engelskan vedertagna benämningen på ämnet), och hydroarkeologi (hydroarchaeology).

I Sverige har prefixet “marin-“ kritiserats bland annat som en följd av att det vanligtvis används inom naturvetenskapliga ämnen (exempelvis marinekologi), där det definierar något som befinner sig i eller under havsytan utifrån ett organiskt perspektiv. Åsikter har framförts om att det därför är en mindre lämplig definition för ett humanistiskt ämne som arkeologi.[1] Den alternativa benämningen som ofta förespråkas är maritim arkeologi respektive maritimarkeologi. En annan benämning som fått viss uppmärksamhet är hydroarkeologi.

Att övriga ovannämnda definitioner uppstått tycks vara en följd av det marinarkeologiska ämnets breda utbud av studieobjekt, där olika inriktningar har gjort anspråk på egna definitioner. Till dessa kan främst undervattensarkeologi, nautisk arkeologi och skeppsarkeologi räknas.[2] Dessa benämningar kan betraktas som underkategorier till den övergripande benämningen marinarkeologi och syftar till avgränsade marinarkeologiska studier av specifika ämnesområden. I undervattensarkeologins fall begränsas studiet till arkeologiska lämningar under vatten, medan den nautiska arkeologin, som adjektivet indikerar, innefattar lämningar med sjöfarts- och navigeringsanknytning. Främst rör det sig här om studiet av båtar och skepp, vilket skulle kunna motivera avsaknaden av en engelsk språklig motsvarighet till svenskans skeppsarkeologi.

Även dessa benämningar emellan kan anas en viss hierarki. Då vrak av skepp och båtar för det mesta, om än inte alltid, befinner sig under vatten, skulle skeppsarkeologi med viss reservation kunna betraktas som en ytterligare underkategori till både nautisk arkeologi och undervattensarkeologi.[3]

Av mer problematisk karaktär förefaller osäkerheten som delvis existerar kring det marinarkeologiska ämnets innehållsmässiga definition vara. I internationella sammanhang har undervattensarkeologi blivit en väldigt populär benämning. Inom tyskan och franskan framstår Unterwasserarchäologie respektive Archéologie sous-marine (bokstavligt: “arkeologi i havet“) i själva verket som de mest använda benämningarna, där språkliga motsvarigheter till maritim arkeologi finns, men inte verkar förekomma i samma utsträckning. Att marinarkeologin i Sverige såväl som internationellt till 80-90% uppskattas handla om undersökningar och analys av vrak av skepp och båtar,[2] i huvudsak under vatten, skulle kunna förklara undervattensarkeologins genomslag som benämning. Det kan därför inte uteslutas att undervattensarkeologi i vissa sammanhang får agera som ett trubbigt synonym till marinarkeologi, vilket kan bidra till viss förvirring. Liknande tendenser kan utläsas även mellan undervattensarkeologi och nautisk arkeologi. Nautical Archaeology Society gör på sin webbplats ingen skillnad mellan dessa båda benämningar, och föreningen publicerar även en tidskrift med den ur denna definitionssynpunkt intressanta titeln “International Journal of Nautical Archaeology and Underwater Exploration”.[4] Texas A&M University definierar på webbplatsen för sitt program i nautisk arkeologi denna vetenskap som “studiet av lämningar av båtar och skepp samt kulturerna som skapat dem”.[5]

Sett till hur de olika benämningarna används praktiskt kan alltså konstateras att det inte är mycket som verkar skilja dem åt. En situation där flera sådana benämningar används relativt godtyckligt är kanske inte idealt ur akademisk synpunkt. Samtidigt borde den avgörande frågan som återstår att se närmare på, bli huruvida denna definitions- och användningsproblematik kan anses ha en negativ inverkan på ämnets utveckling (det vill säga, faktiskt innebära en konkret problematik). Denna fråga bör också vara central när det gäller diskussionen kring huruvida svenskans marinarkeologi är en lämplig benämning på ämnet.

Tongivande forskare inom marinarkeologin[redigera | redigera wikitext]

Marinarkeologin är en förhållandevis ung vetenskap men den har ändå ett antal framstående forskare inom fältet. Anders Franzén förknippas ofta med marinarkeologins införande i Sverige. Franzén var i grunden marintekniker och studerade på Kungliga Tekniska högskolan, men historieforskningen började mer och mer ta överhanden och under 1950-talet sammanställde han en förteckning över 12 skeppsvrak på ostkusten, som han ansåg vara av stort intresse. Bland dem var regalskeppet Vasa som han sedan återfann 1956. Därefter ägnade han mycket energi åt arbetet med Vasas bärgning och senare frågorna kring skeppets fortsatta öde. Franzén var också varit inblandad vid sökningar efter andra kända vrak såsom Resande Man, Lybska Svan, Regalskeppet Riksäpplet och Kronan.[6]. Kronanundersökningen som idag är den i Sverige största och längst pågående marinarkeologiska undersökningen leds sedan ett flertal år tillbaks av Lars Einarsson vid Kalmar länsmuseum.

Carl-Olof Cederlund är den forskare som startade upp marinarkeologin som akademisk och vetenskaplig disciplin på allvar för Sveriges del. Han började sin marinarkeologiska bana i samband med regalskeppet Vasas bärgning (1961). Cederlund har varit verksam på Sjöhistoriska museet, Stockholms universitet och Södertörns högskola. Sedan sin karriärs start har han publicerat cirka 260 vetenskapliga arbeten inom flera olika områden av marinarkeologin. En av hans senaste böcker kom ut 2007 och är ett samarbete med den forskaren Fred Hocker. Boken är en heltäckande redovisning av forskningen kring Vasa och omprövar delvis den gamla historieskrivningen.[7]

Den enda akademiska utbildningen i ämnet i Sverige finns idag vid Södertörns högskola och ansvarig för den är Johan Rönnby. Rönnby disputerade 1996 på en avhandling om sjöborgen Bulverket på Gotland och har tillsammans med engelsmannen Jon Adams publicerat ett flertal böcker om marinarkeologi. Södertörns högskola har kurser i marinarkeologi för såväl arkeologer som sportdykare.

En tidig pionjär inom marinarkeologi och den dykande arkeologin i Sverige var Catharina Ingelman-Sundberg. Hon var verksam vid ett flertal undersökningar på 1970-talet, bland annat utanför Birka i Mälaren, och arbetade sedan också utomlands bland annat i Australien. Ingelman-Sundberg har som författare av skönlitterära böcker också vid ett flertal tillfällen använt sig av marinarkeologiska motiv.

Christer Westerdahl är känd för att ha gjort betydande forskning inom en rad olika marinarkeologiska områden. Han har skrivit många arbeten om människans relation till vattendrag och sjöar i Skandinaviens inland, men också om norrlandskusten och andra skärgårdsrelaterade studier.[8]. Olika aspekter på skärgårdsbruk har också behandlats av den på Riksantivarieämbetet verksamma marinarkeologen Peter Norman, bland annat i avhandlingen "Medeltida utskärsfiske" från 1993.

Ole Crumlin-Pedersen är dansk marinarkeologis främsta namn. Hans forskning har till stor del handlat om skepp, främst då från vikingatid och sedan 1968-83 var han ledare för Vikingeskibshallen i Roskilde.[9]. Vikingaskepp ur olika aspekter har också behandlats i avhandlingar av Sibylla Haasum,Jan Bill, Gunilla Larsson, Rune Edberg och Björn Varenius. Den senare idag verksam vid Statens Maritima museer.

Marinarkeologi i västvärlden för övrigt började bedrivas ungefär samtidigt som i Skandinavien. Amerikanen George F. Bass anses ofta vara den nautiska arkeologins fader och han har studerat skepp från bronsåldern fram till 1200-talet.[10] De flesta av de skeppen ligger i Medelhavet men han har också gjort undersökningar i Karibien och i vattnen vid de amerikanska delstaterna Virginia och Maine. På 1960-talet var Bass ledare för den första fullständiga utgrävningen ett forntida skeppsvrak. Numer är han professor emeritusTexas A&M University men är fortsatt aktiv inom utvecklingen av den nautiska arkeologin. Han har även varit verksam inom klassisk arkeologi i exempelvis Grekland och Turkiet.[11]

Från att ha varit landarkeolog övergick Margaret Rule under 1960-talet till marinarkeologin, då hon blev ledare för undersökningarna och senare utgrävningen av det brittiska skeppet Mary Rose. Hon jobbade inom det projektet fram till 1994.[12] En av de forskare som tidigt ville se den nautiska arkeologin bland de akademiska ämnena var skotskan Joan du Plat Taylor. Hon var också med och etablerade ”Council for Nautical Archaeology” och insåg dessutom vilken stor resurs amatörarkeologerna utgör och grundade system för att utbilda och uppmuntra dem att fortsätta.[13]

Nämnas bör också fransmannen Jacques-Yves Cousteau. Cousteau var egentligen inte någon marinarkeolog men han förknippas ändå starkt med undervattensforskning och framtagandet av nya redskap och tekniker för dykning. Tillsammans med uppfinnaren Emile Gagnan konstruerade han den första kommersiellt gångbara dykarutrustningen som inte återanvände inandningsluften vilket var ett stort framsteg. Han var också framstående inom undervattensfotograferingen.[14] Med båten Calypso gjorde Cousteau och hans team många filmer om havens skatter, men ur marinarkeologisk synvinkel begicks många fel i förhållningssättet till arkeologiska lämningar på havsbottnarna.

Marinarkeologiska tidskrifter[redigera | redigera wikitext]

Svenska publikationer:

Marinarkeologisk tidskrift

Marinarkeologisk Tidskrift ges ut 4 ggr per år av Marinarkeologiska sällskapet. Redaktionen består även den av medlemmar ur Marinarkeologiska sällskapet som startade 1978.

Tidskriftens karaktär är en kombination av populärvetenskapligt magasin och facktidskrift. Dess syfte är att spegla vad som händer runt om i landet, inom den marinarkeologiska, maritimt inriktade arkeologin och historieforskningen samt inom arkeologi under vatten. Varje artikel styrks av referenser och en kort presentation av författaren/författarna. Förutom artiklar om marinarkeologiska undersökningar finns bokrecensioner, notiser om olika arkeologiska (maritima) händelser ute i världen samt en sida tillägnad föreningen.

http://www.marinarkeologi.info

Kronanprojektet

Projektet startades 1981 av Kalmar läns museum, som även är huvudman för undersökningarna av Regalskeppet Kronan. Deras mål är att göra en fullständig utgrävning av skrovområdet samt göra en skeppsarkeologisk dokumentation av det frilagda skrovet där konservering och fynd bearbetning är en del av arbetet.

Kronanprojektet ger ut årsrapporter om de marinarkeologiska undersökningar som gjorts på Regalskeppet Kronan. Rapporten ges ut av Kalmar läns museum. Man skulle kalla årsrapporten för en facktidskrift vilken endast bearbetar ämnet Regalskeppet Kronan där årets marinarkeologiska undersökningar noggrant redovisas, men även utdrag ur fältdagböcker, namn på dykarna och deras respektive dyktider.

Publiceringen av resultaten sker fortlöpande i form av den årliga rapporten samt artiklar i så väl vetenskapliga och populärvetenskapliga forum i och utanför Sverige.

http://www.kalmarlansmuseum.se

Danska publikationer:

Marinarkæologisk nyhedsbrev fra Roskilde

Detta nyhetsbrev är en vetenskaplig skrift som ges ut av Vikingskibsmuseet.

Nyhetsbrevet koncentrerar sig på Danmark och den danska vikingatiden. I Nyhetsbrevet Nr. 20 Sommar 2003 listades alla publikationer från medarbetare vid Marinarkæologiskt Forskningscenter upp.

http://www.vikingeskibsmuseet.dk/

Maritime Archaeology Newsletter from Denmark

Ett nyhetsbrev på engelska som ges ut av Det marinarkeologiska programmet, University of Southern Denmark – at Centre for Maritime and Regional Studies 2 ggr per år. Maritime Archaeology Newsletter from Denmark stöds av flertalet museer och en institution.

Nyhetsbrevet som ser ut som en vetenskapligtidskrift berör främst danska vrak, områden och lokaler, men omnämner även skandinaviskt och nordväst Europeiskt material och områden.

http://www.archaeology.sdu.dk/public.php

Engelska publikationer:

The International Journal of Nautical Archaeology

The International Journal of Nautical Archaeology är en vetenskaplig tidskrift som ges ut 2 gånger per år. Journalen tar upp alla aspekter av nautisk arkeologi, främst hav/sjö, skepp, laster och sjömännens historia, det allra nyaste inom intresse området, så som tekniska uppfinningar, utgrävningar och fynd.

http://www.blackwellpublishing.com/aims.asp?ref=1057-2414&site=1

Journal of Maritime Archaeology

Journal of Maritime Archaeology ges ut av Springer i USA. Det är en internationell vetenskaplig tidskrift vars syfte är att vara den största tidskriften som tar upp alla aspekter av maritimarkeologi, både på land och under vatten. Tidskriften innefattar teori och praktik som relateras till landskap, strukturer, lokaler och frågor som rör släktskap och hur detta ämne ska behandlas.

Journal of Maritime Archaeology ger en bred grund inom den maritima forskningen; som sträcker sig genom det arkeologiska spektrumet och relaterar till olika discipliner inom kulturhistoriskgeografi, historia, etnografi, oceanologi och antropologi. Genom att innefatta alla dessa discipliner tar Journal of Maritime Archaeology upp och innefattar alla aspekter av maritim historia inom maritima miljöer både historiska och förhistoriska.

http://www.springerlink.com/content/1557-2285

Publikationer inom EU:

MOSS newsletter - A shipwreck research project founded by the European Union Culture 2000 Programme.

Moss projektet är inriktat på fyra skeppsvrak, vika alla är av stor betydelse sett inom en europeisk inställning, vilka speglar en mångfald av interkulturella relationer genom en lång period av historien. Vraken finns i Sverige (Ångaren E. Nordell i Vättern),Finland, Tyskland och Nederländerna och alla vrak representerar olika slags fartygstyper, där två av vraken är nästan helt intakta. Den äldsta är från 1200-talet och den yngsta är från 1800-talet. Precis som fartygen är av olika slag är vrakmiljöerna olika; hav, sjö, salt-, söt- och bräcktvatten finns representerade.

Projektet organiseras av bland annat flertalet institutioner som Södertörns Högskola, nationella och maritima museer med Maritime Museum of Finland som koordinator.

http://www.mossproject.com

Australiensiska publikationer:

AIMA Online Newsletters

Ges ut av The Australasian Institute for Maritime Archaeology, en organisation som dedicerar sig till att bevara och att informera om det kulturella arv som finns under vattnet, vilket genomförs med internationellt accepterade etniska standards. Organisationen är baserad i Australien men sponsrar och arbetar i Asien och Oceanien.

http://www.aima.iinet.net.au/

Publikationer från USA:

The INA Quarterly - The Publication of the Institute of Nautical Archaeology

The INA Quarterly ges ut av Institute of Nautical Archeaology 4 gånger per år. Tidskriften är vetenskaplig och tar upp alla aspekter av maritimarkeologi, utmätning, undersökning, utgrävning och annat som har med temat att göra.

http://ina.tamu.edu/quarterly.htm

Shipwrecks Magazine

Är ett så kallat ”e-magazine” vilken ges ut 4 gånger per år av organisationen Shipwrecks. För att kunna ta del av tidskriften så måste man bli prenumerant.

http://web.archive.org/20011021105144/www.geocities.com/shipwrecks_magazine/

Tyska publikationer:

Nachrichtenblatt Arbeitskreis Unterwasserarchäologie

Ges ut av Kommission für Unterwasserarchäologie im Verband der Landesarchäologen in der Bundesrepublik Deutschland. Ett vetenskapligt nyhetsbrev som främst tar upp marinarkeologiska ämnen som berör den tyskspråkiga delen av Europa, men de tar även upp marinarkeologisk forskning som sker i andra icke tyskspråkiga länder.

http://jkoeninger.de/issue.php?p=1

Marinarkeologi och sportdykning[redigera | redigera wikitext]

Marinarkeologer arbetar med tolkandet av människan och dess tidiga kulturer i och kring vår maritima miljö. Sportdykarna är de som mer aktivt dyker vid de marinarkeologiska lämningarna. De sprider information och kunskap om vrakens skick samt vad som gäller vid dykplatserna. För sportdykare är vrakdykning det mest populära i våra vatten och många utländska besökare tar sig hit av just den anledningen.[15]

Sportdykarna kan rapportera och ge en tydligare bild i vilket skick ett vrak är i då de oftare besöker lämningen. De flesta av dessa rapporter kommer från just sportdykare.[16] Yrkesdykarna kan ha ett samarbete med marinarkeologer och många gånger lejs de in vid problematiska dyk då undersökningar genomförs. Det kan vara då vraken ligger på större djup, då vraket ska penetreras eller om det är strömt i området.

Fördelar och nackdelar[redigera | redigera wikitext]

Fördelarna med sportdykningen är att den konstant utbildar och förmedlar information samt uppmuntrar människor att sprida vidare sina nyvunna kunskaper. Forumssidorna är ett bra instrument för detta till exempel genom debatter, förmedling, vägledning, information om fornminneslagen och så vidare.

En del dykskolor samarbetar med Marinarkeologiska sällskapet (MAS) samt andra enheter för att försöka bevara vårt kulturarv på ett så bra sätt som möjligt. Dykarna har större erfarenhet och kompetens i den marina världen.[17] Det finns även dykskolor som tar in sina egna marinarkeologer under utbildningen där de tydliggör vilka lagar och regler som gäller.[18]

Nackdelarna är då samarbetet saknas mellan dykare och marinarkeologer och som kan resultera i att förmedlingen av den vetenskapliga arkeologin brister. Bristande vetenskap kan sedan spridas vidare till enskilda debattforumen eller liknande där den grundläggande kompetensen uteblir. Synen på vad marinarkeologi är går förlorad och dykarnas resonemang kring ämnet kan gå emot den förmedling som marinarkeologerna ger.[17] Krav på kompetens är således ett viktigt argument för att våra fornlämningar ska kunna hanteras på rätt sätt. De tråkiga exemplen är enskilda dykares jakt på lösfynd till exempel kritpipor, glasflaskor, keramik eller större föremål som kanoner eller liknande. Resultatet är oftast att de samlar damm i någons bokhylla eller att de tar skada på grund av att föremålen inte konserveras omgående. Tyvärr är uppfattningen att endast de enstaka föremålen är av betydelse.[19][20]

Att plocka upp föremål från botten är inget som marinarkeologer prioriterar. Den största utmaningen är att tyda människans historia utan att våra lämningar påverkas och förstörs.[21]. Marinarkeologerna ser således till fyndkontexten. Då föremålen flyttas ur sin ursprungliga position resulterar detta i att utrymmet för ett tolkande av området begränsas. Resultatet blir att det arkeologiska sammanhanget går förlorat.[16]

Istället för att plocka upp föremål till ytan (då de flesta oundvikligen förstörs) skulle man som sportdykare kunna bidra med att studera skeppsbyggnadsteknik, kartera hamnplatser eller att mäta in pålar. Detta skulle sedan kunna presenteras i form av en bok med foton samt kartor. Intresset finns hos allmänheten. Sportdykarnas kunskaper skulle därför kunna spridas vidare via konferenser eller liknande.[21]

Dominerande marinarkeologisk litteratur - i Sverige och världen.[redigera | redigera wikitext]

Litteraturens dominerande inriktning är en avspegling av de källmaterial man har forskat mest kring samt vart samhällets interesse har sin tyngdpunkt. Vetenskaplig litteratur måste baseras på källmaterial och forskning. I vissa fall kan bristen på funnet källmaterial förklara varför vissa kunskapshål har uppstått; stenålderns större båtar för havsseglatser och information om alla de båtar som är avbilade på bronsålderns hällristningar är till exempel något det inte kunnat forskas om i alltför stor utsträckning. Inte heller har vi kunnat bedriva någon egentlig forskning kring de mindre medeltida fartygen eller seglets utvecklingsprocess[22]. Den allra största delen av marinarkeologin - både i Sverige och internationellt - är koncentrerad kring analys och undersökning av båtar och skepp. Uppskattningsvis omkring 80 – 90 %.[23]

Alla de länder som ligger belägna kring östersjön har lagar som skyddar fornlämningar, även de lämningar som ligger under havsytan. Somliga länder har dock en mer väletablerad marinarkeologi än andra. Bristen på marinarkeologisk litteratur beror i vissa länder inte på att det råder avsaknad på källmaterial utan snarare att det statliga stödet och engagemanget saknas. I Lettland har exempelvis marinarkeologin påbörjat en utvecklingsprocess enbart med hjälp av privatpersoner och organisationer.[24]

Det tycks så vara att trots det överlägsna intresset i vrak, däribland främst örlogsfartyg, uppmärksammas det andra marinarkeologiska materialet i allt större utsträckning. I Tyskland cirkulerade undersökningarna och forskningen kring den nautiska arkeologin medan den stora mängden förhistoriska boplatser lokaliserade vid tyska östersjökusten blev i princip ignorerade. På 1990-talet tog detta en drastisk omvändning och man har numera kartlagt, forskat och skrivit om en mängd av dessa boplatser.[25] Även i Danmark kan vi se ett stort antal stenåldersboplatser som på grund av fastlandsistiden och den efterföljande havsnivåhöjningen numera ligger under havets yta. Man har här jobbat relativt mycket med kartläggningen men tyvärr har det inte forskats och skrivits så pass mycket som det skulle kunna göras efter förutsättningarna. De marinarkeologiska artiklar och böcker som producerats i Danmark handlar i mångt och mycket om den vikingatida sjöfarten.[26]

Utöver själva källmaterialet i sig så tycks hanteringen av dem vara ett hett ämne, både i Sverige och internationellt. Då marinarkeologin är en relativt ny vetenskap finns det fortfarande en hel del problematik kvar som bör lösas – det är exempelvis frågor om lagar, konservering och dessutom hur och om man bör göra undersökningar och utgrävningar - etikfrågor.

Marinarkeologi på museer i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Sjöfartsmuseet Akvariet i Göteborg har som stående tema att berätta om Svensk sjöfartshistoria under 400 år. Basutställningarna speglar handelssjöfart, fiskenäring samt Göteborgs hamns utveckling och varvsindustri. Den utställning som kan kopplas mest till marinarkeologi är den med den 24-pundiga bronskanonen som en gång tillhörde det Danska skeppet Stora Sophia som sjönk 1645 utanför Göteborg. Utöver det visar man även hur utgrävningen av skeppet Götheborg, ostindiefararen, gick till. http://www.sjofartsmuseum.goteborg.se

I Stockholm finns två museer som har en stark koppling till marinarkeologi, det första är Vasamuseet med sin fokus på regalskeppet Vasa. Det utställningar som är mest relaterade till marinarkeologi, och med det menas att de är baserade på fynd, är: Ansikte mot ansikte, man skildrar Vasas besättning utifrån de skelett som man påträffade under utgrävningen av Vasa. Det seglande skeppet, Vasas minsta segel, 32 kvadratmeter, ställs ut med fokus på Stormaktstidens seglarteknik. Makten och härligheten, Vasaskeppets utsmyckning samt en rekonstruktion av skeppets färgsättning. Vasas trädgård, föremål från Vasa och samtida dokument som rör skeppets proviantering har inspirerat till denna utställning. Bärgningen, fokus på Anders Franzén och hans fynd från Vasa. En arkeologisk utställning med syfte att visa hur man bärgade Vasa. http://www.vasamuseet.se

Det andra museet i Stockholm är Sjöhistoriska museet. Detta museum har omfattande vrakregister, fotoarkiv och bibliotek. Utställningen Amphion behandlar Gustav III:s lust- och stabskepp Amphion medan Båtsamlingen, som för övrigt bara är öppen på sommaren, kan stoltsera med att ha Europas mest heltäckande båtsamling. De har runt 100 båtar som härstammar ändå från 1400-talet fram till modern tid. http://www.sjohistoriska.se

Marinmuseum i Karlskrona finns utställningar fokuser på det marina inom det militära och det historiska. Utställningen ”Gå till botten” är utbyggd som en undervattenstunnel där man, om vattnet är klart, kan se ett äkta vrak från 1700-talet. Marinmuseets Galjonshall har samlat galjoner från främst krigsskepp som deltog i kriget mot Ryssland 1788-1790. En stor del av galjonerna är autentiska. http://www.marinmuseum.se

Det arkeologiska friluftsmuseet Fotevikens museum har en tonvikt på områdets historia, främst vikingatid. Museet startade med marinarkeologisk verksamhet i större skala runt Falsterbohalvön. Man har också rekonstruerat och byggt ett antal fullskaliga skepp: vikingaskeppen Heimlöse Rus (originalet från vrak i Finland) och Erik Emune samt medeltidskoggarna Tvekamp av Elbogen (originalet från vrak från Skanör) och Enighet av Elbogen (originalet från vrak från Almera i Holland). Originalet till Erik Emune är ett av fem vikingaskepp som hittats vid inloppet till Foteviken. Erik Emune är döpt efter den Skånska kung som segrade i slaget vid Foteviken 1134. http://www.fotevikensmuseum.se

Kalmar läns museum är det regalskeppet Kronan som är av störst marinarkeologiskt intresse. Förutom utställningen med skeppet så ställer man även ut den silverskatt som påträffades; en flätad korgkista som innehöll ca 6500 stycken silvermynt. Kronans mellersta däck samt amiralskajutan har blivit skalenligt rekonstruerade. http://www.kalmarlansmuseum.se

Vänermuseet i Lidköping vill sätta större fokus på sjön Vänern, och det gör man genom att försöka återspegla livet i, vid och på sjön samt tillhandahålla information om Lidköping som en sjöstad. Utställningen ”Under Ytan” behandlar marinarkeologin i Vänern under 1000 år samt hur människan har färdats på sjön under dessa år. Vänermuseet har planer på att skapa ett vrakakvarium, i så fall det första museet i världen som har lyckats placera sina vrak i ett akvarium. det finns 400 vrak som påträffats i sjön Vänern och som skulle kunna placeras i ett vrakakvarium, och därmed kunna bevaras bättre. http://www.vanermuseet.se

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Cederlund, C. O. Experterna ser på ämnet marinarkeologi. SSDF Marinarkeologiskt utbildningsmaterial, stiftelsen Fotevikens maritima centrum.
  • Förster, T. Lübke, H. & Lüth, F. 2001. Tyskland. (Red. Djerv, U. & Rönnby, J.) Östersjöns skatter. Det dolda kulturlandskapet. Sjöhistoriska museet. Ljung, Örebro.
  • Haasum, S. & Westenberg, B. 1994. Svensk maritim arkeologi igår- idag- imorgon. Föreningen Sveriges Sjöfartsmuseum i Stockholm. Maritim arkeologi. Sjöhistorisk årsbok 1994- 1995. Centraltryckeriet i Borås.
  • Rieck, F. 2001. Danmark. (Red. Djerv, U. & Rönnby, J.) Östersjöns skatter. Det dolda kulturlandskapet. Sjöhistoriska museet. Ljung, Örebro.
  • Rönnby, J. 2001. Arkeologi under vatten. (Red. Djerv, U. & Rönnby, J.) Östersjöns skatter. Det dolda kulturlandskapet. Sjöhistoriska museet. Ljung, Örebro.
  • Urtans, J & Rains, V. 2001. Lettland. (Red. Djerv, U. & Rönnby, J.) Östersjöns skatter. Det dolda kulturlandskapet. Sjöhistoriska museet. Ljung, Örebro.
  • www.books.google.com 2008-02-17
  • www.Libris.kb.se 2008-02-17

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Westerdahl C. 111. Marinarkeologiskt utbildningsmaterial, Stiftelsen Fotevikens maritima centrum
  2. ^ [a b] Cederlund C-O. 111. Marinarkeologiskt utbildningsmaterial, Stiftelsen Fotevikens maritima centrum. (s.48).
  3. ^ K. Muckelroy. 1979. Maritime Archaeology, Cambridge University Press, (s.8).
  4. ^ http://www.nasportsmouth.org.uk/about/index.php 2008-03-06
  5. ^ http://nautarch.tamu.edu/academic/index.htm 2008-03-06
  6. ^ http://www.dalaro.info/page36.html 2008-02-16
  7. ^ http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/statens_maritima_museer/pressrelease/view/131873 2008-02-16
  8. ^ http://www.abc.se/~m10354/publ/innanfar.htm 2008-02-16
  9. ^ http://www.hum.au.dk/nyheder/arkiv/diverse/crumlin.htm 2008-02-16
  10. ^ http://library.thinkquest.org/27423/gb.htm 2008-02-26
  11. ^ http://nautarch.tamu.edu/academic/FACULTY/GBass.htm 2008-02-16
  12. ^ http://www.seayourhistory.org.uk/content/view/374/521/ 2008-02-26
  13. ^ http://www.brown.edu/Research/Breaking_Ground/results.php?d=1&first=Joan&last=Du%20Plat%20Taylor 2008-02-16
  14. ^ http://www.cousteau.org/index.html 2008-02-16
  15. ^ 18 februari 2008
  16. ^ [a b] Svensk maritim arkeologi 1994-95 Igår-idag-imorgon av Sibylla Hassum och Bert Westerberg, 6 februari 2008
  17. ^ [a b] http://www.ssdf.se/t1.aspx, 6 februari 2008
  18. ^ http://www.alpindyksport.se/, 6 februari 2008
  19. ^ http://home3.swipnet.se/~w-37570/kanon.htm
  20. ^ http://home3.swipnet.se/~w-37570/fornminne.htm
  21. ^ [a b] http://www.abc.se/~pa/mas/961skatt.htm, 18 februari 2008
  22. ^ Haasum, S. & Westenberg, B. 1994. Svensk maritim arkeologi igår- idag- imorgon. Föreningen Sveriges Sjöfartsmuseum i Stockholm. Maritim arkeologi. Sjöhistorisk årsbok 1994- 1995. Centraltryckeriet i Borås.
  23. ^ Cederlund, C. O. Experterna ser på ämnet marinarkeologi. SSDF Marinarkeologiskt utbildningsmaterial, stiftelsen Fotevikens maritima centrum.
  24. ^ Urtans, J & Rains, V. 2001. Lettland. (Red. Djerv, U. & Rönnby, J.) Östersjöns skatter. Det dolda kulturlandskapet. Sjöhistoriska museet. Ljung, Örebro.
  25. ^ Förster, T. Lübke, H. & Lüth, F. 2001. Tyskland. (Red. Djerv, U. & Rönnby, J.) Östersjöns skatter. Det dolda kulturlandskapet. Sjöhistoriska museet. Ljung, Örebro.
  26. ^ Rieck, F. 2001. Danmark. (Red. Djerv, U. & Rönnby, J.) Östersjöns skatter. Det dolda kulturlandskapet. Sjöhistoriska museet. Ljung, Örebro.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Blot, J- Y. 1996. Underwater archaeology : exploring the world beneath the sea. Thames & Hudson, London.
  • Cederlund, C.O. 1969. Arkeologi under vatten : metoder, resultat, problem. Sjöhistoriska museet, Stockholm.
  • Cederlund, C.O. 1983. The old wrecks of the Baltic Sea : archaeological recording of the wrecks of carvel-built ships. Oxford.
  • Cederlund, C.O. 1997. Nationalism eller vetenskap? : svensk marinarkeologi i ideologisk belysning. Carlsson, Stockholm.
  • Delgado, J. 1997. Encyclopedia of underwater and maritime archaeology. British museum press, London.
  • Djerv, U. & Rönnby, J. 2001. Östersjöns skatter. Det dolda kulturlandskapet. Sjöhistoriska museet. Ljung, Örebro.
  • Dromgoole, S. 2006. The protection of the underwater cultural heritage: national perspectives in light of the Unesco convention 2001. Martinus Nijhoff Publishers.
  • Fredengren, C. 2002. Crannogs : a study of people's interaction with lakes, with particular reference to Lough Gara in the north-west of Ireland. Wordwell, Bray.
  • Ingelman-Sundberg, C. 1985. Marinarkeologi : dykaren, arkeologen, fynden. Wiken, Höganäs.
  • Larsson, G. 2007. Ship and society : maritime ideology in late Iron Age Sweden. Uppsala universitet.
  • Norman, P. 1993. Medeltida utskärsfiske: en studie av fornlämningar i kustmiljö. Nordiska museet, Stockholm.
  • Ray, H. P. 2003. The archaeology of seafaring in ancient South Asia. Cambridge University press.
  • Ruppé, C. V. & Barstad J. F. 2002. International handbook of underwater archaeology. Kluwer academic/ Plenum publishers, New York.
  • Staniforth, M. & Nash, M. 2005. Maritime archaeology. Australian approaches. Springer.
  • Rönnby, J. & Adams, J. 1994. Östersjöns sjunkna skepp: [en marinarkeologisk tidsresa]. Tiden, Stockholm.
  • Rönnby, J. 1995. Bålverket : om samhällsförändring och motstånd med utgångspunkt från det tidigmedeltida Bulverket i Tingstäde träsk på Gotland. Riksantikvarieämbetet, Stockholm.
  • Rönnby, J. 2001. Sjunket förflutet : arkeologiska möjligheter under vatten. Runius, Stockholm.
  • Söderlind, U. 2006 Skrovmål: kosthållning och matlagning i den svenska flottan från 1500-tal till 1700-tal. Carlsson, Stockholm.
  • Varenius, B. 1992. Det nordiska skeppet : teknologi och samhällsstrategi i vikingatid och medeltid. Stockholm Universitet.
  • Westerdahl, C. 1989. Norrlandsleden 1, Källor till det maritima kulturlandskapet : en handbok i marinarkeologisk inventering. Länsmuseet Murberget, Härnösand.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]