Mellanhästskonäsa
| Mellanhästskonäsa Status i världen: Nära hotad[1] |
|
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Ordning | Fladdermöss Chiroptera |
| Familj | Hästskonäsor Rhinolophidae |
| Släkte | Rhinolophus |
| Art | Mellanhästskonäsa R. euryale |
| Vetenskapligt namn | |
| § Rhinolophus euryale | |
| Auktor | Blasius, 1853[2] |
| Synonymer | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Mellanhästskonäsa (Rhinolophus euryale) är en fladdermusart i familjen Hästskonäsor.[3]
Innehåll |
[redigera] Beskrivning
Mellanhästskonäsan har en kroppslängd mellan 4,5 och 6 cm och vikt upp till 18 g.[4][3]
[redigera] Näsbihang
Som alla hästskonäsor har den hudutskott kring näsöppningarna. Det mellersta av dessa utskott, sadeln, har ett karakteristiskt utseende som är till hjälp vid bestämningen: Den nedre delen har parallella sidor sedda framifrån, och med en smal spets, uppåt/utåtsträckt sedd från sidan.[4]
[redigera] Vanor
Mellanhästskonäsan börjar jaga strax efter solnedgången. Flykten är snabb och med tvära svängar. Födan består av olika insekter,[3] bland annat nattflygande fjärilar.[1] Den är mycket social, och kan sommartid bilda stora, könsblandade kolonier på upp till 1 000 djur.[4]
Arten uppehåller sig i lövskog och beväxta våtmarker, sällsynt buskvegetation. Den undviker barrskog. Grottor och gruvor används både för dagviste och vintersömn.[1] Vintersömnen är lätt, och tillbringas individuellt eller i mindre grupper.[3]
[redigera] Utbredning
Arten finns i Nordafrika och norra Medelhavsområdet med undantag av Sydspanien. Den finns också i Mindre Asien och Mellanöstern.[4]
[redigera] Status
Mellanhästskonäsan är globalt missgynnad ("NT").[1]
[redigera] Referenser
- ^ [a b c d] Rhinolophus euryale på IUCN:s rödlista, auktor: Hutson, A. M. et. al. (2008), hämtat 2009-06-09.
- ^ [a b] ”Mammal Species of the World - Browse: euryale”. Bucknell.edu. http://www.bucknell.edu/msw3/browse.asp?s=y&id=13800525. Läst 12 mars 2011.
- ^ [a b c d] Curry-Lindahl, Kai (1982) [1975]. Däggdjur i färg. Stockholm: Almqvist & Wiksell. sid. 132. ISBN 91-20-06724-0
- ^ [a b c d] Bjärvall, Anders; Ullström, Staffan (1995). Däggdjur: alla Europas arter. Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. 43. ISBN 91-46-16576-2
