Fladdermöss

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fladdermöss
Kalifornisk bladnäsa
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Fladdermöss
Chiroptera
Vetenskapligt namn
§ Chiroptera
Auktor Blumenbach, 1779
Familjer

Underordning Megachiroptera:

Underordning Microchiroptera:

Hitta fler artiklar om djur med

Fladdermöss (Chiroptera) är efter gnagare den näst artrikaste däggdjursgruppen på jorden, med mer än 1000 arter, vilka alla kan flyga. Deras flykt påminner om fåglarnas, men är ur evolutionssynpunkt utvecklad konvergent, alltså helt på egen hand.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Arterna i ordningen varierar i storlek från de med en längd på bara omkring 3 centimeter och en vikt på 2 till 3 gram (till exempel trynfladdermus, Craseonycteris thonglongyai) till sådana med ett vingspann på närmare 1,5 meter och en vikt på 1,5 kilogram (hos flyghundar).[1] Gemensamt för alla arterna är vingarna, som består av hud utspänd mellan kroppssidorna och armens förlängda fingrar, utom tummen, som hos flertalet arter är fri och försedd med en klo. Hos flyghundar har även den andra tån (pekfingret) en klo.[2]

Antalet tänder varierar mellan 20 och 38 och liksom hos andra däggdjur är de olikartade (heterodonta).[3] Synen är ganska bra hos flyghundar, som har större ögon, men underutvecklad hos småfladdermöss.[2] Fladdermusen bor i källare och på vinden och ihåliga träd.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Fladdermöss finns både i tropiska, subtropiska och tempererade delar av världen, men artrikedomen är störst i varma trakter och avtar längre norrut.[2] På vissa öar i Stilla havet (till exempel på Nya Zeeland) och Indiska oceanen var fladdermöss de enda däggdjuren före människans ankomst.[4]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Fladdermössen delas in i två underordningar, Megachiroptera och Microchiroptera. Megachiroptera innehåller enbart flyghundarna i familjen Pteropodidae. De kännetecknas av att de saknar ekolokalisering (med undantag av släktet Rousettus),[4] huvudsakligen äter frukt, och är betydligt större än övriga fladdermöss. Bortsett från vingarna liknar flyghundar ganska starkt ordningen primater och antogs därför tidigare av några zoologer vara "flygande apor" istället för fladdermöss. Efter nyare molekylärgenetiska undersökningar förkastades teorin. Ordningen Chiroptera är enligt dessa studier en monofyletisk grupp.[3]

Microchiroptera omfattar alla övriga fladdermusfamiljer. Dessa har ekolokalisering och är huvudsakligen små insektsätare.

Fladdermöss uppkom troligen under krita i Nordamerika.[3] Det äldsta fossil som med säkerhet kan tillskrivas djurgruppen var Onychonycteris som hittades i Klippiga bergen och som enligt dateringen är 52 miljoner år gammal.[5] Entydiga fladdermössfossil från eocen finns även från Messels gruva.[3]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Socialt beteende och flyget[redigera | redigera wikitext]

De flesta fladdermusarter är aktiva på natten. De bildar större grupper när de sover och hos vissa arter uppgår antalet individer i flocken till 20 miljoner.[4] Fladdermöss är den enda däggdjursgrupp som kan flyga aktivt; förmågan att sväva längre sträckor finns även hos några andra däggdjur.[2] Flyghastigheten kan uppnå 50 km/h.[4]

En del fladdermöss övervintrar i varmare regioner som kan ligga 1 000 km från platsen där de föder sina ungar.[3]

Fladdermöss använder även känseln för att navigera genom luften. I vingarna finns särskilda känselreceptorer och de små hårstrån som växer därur registrerar luftmotstånd och annan information och överför denna till hjärnan. Fladdermusen korrigerar då kursen och undviker kollisioner. Denna upptäckt konstaterades av professorn i neurovetenskap John Cook vid Ohio University.[6]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Fladdermössen är till största delen insektsätare, vilka jagar i mörkret med ekolokalisering, men många arter som till exempel långörad fladdermus och nordisk fladdermus jagar även med synen. Det finns dock även arter som är fruktätare, till exempel flera flyghundar och underfamiljen Stenodermatinae (familj bladnäsor) som båda förekommer i Amerika. Fladdermöss som äter frukter finns bara i tropiska och subtropiska regioner där det alltid förekommer färska frukter. En del arter lever på nektar och pollen. De tillhör bland annat släktgruppen Macroglossini (familj flughundar) och underfamiljen Glossophaginae (familj bladnäsor). Fladdermöss som äter pollen och nektar är små och har en lång nos samt en lång tunga. De spelar en betydande roll i växternas pollinering. Några arter är köttätare. De livnär sig bland annat av fåglar, grodor, ödlor och mindre däggdjur som gnagare och andra fladdermöss. Köttätare finns bland annat i underfamiljen Phyllostominae (familj bladnäsor) och i familjen storöronfladdermöss. Bara de tre arter som tillhör underfamiljen vampyrer (Desmodontinae) är blodsugare.

Ekolokaliseringen sker genom att fladdermusen skriker med en mycket hög frekvens, långt över vad människans öron förmår uppfatta. Hög frekvens är tekniskt förmånlig genom att medge bättre upplösning för små föremål, än vad som kan uppnås med en låg frekvens. Bara föremål som är större än några våglängder kan upptäckas genom ekolokalisering. Värt att nämna är att tekniken som fladdermusen använder för att ekolokalisera gav grunden till utvecklingen av ekolodet.

Hot[redigera | redigera wikitext]

Många arter av fladdermöss är hotade eller sällsynta, ofta framförallt av habitatförlust.

I Sverige har man hittat 19 arter fladdermöss,[7] vilka alla tillhör familjen läderlappar. Samtliga arter av fladdermöss är sedan 1986 fridlysta i Sverige, först enligt jaktlagstiftningen (3:e paragrafen) och numera även enligt artskyddsförordningen.

Alla fladdermöss i Europa skyddas av konventionen EUROBATS - avtalet för skydd av europeiska fladdermuspopulationer. Avtalet skyddar fladdermössen, deras boplatser, övervintringsplatser och deras viktigaste jaktområden.

Till fladdermössens hjälp kan man i lämpliga habitat sätta upp speciella fladdermusholkar. Dessa skiljer sig från fågelholkar genom att ingången är i holkens undersida. Fladdermössens revir är mycket stora, många kilometer. Naturskyddsområden där man vill hjälpa fladdermöss måste därför vara tillräckligt stora, eller åtminstone erbjuda fredade kanaler mellan några mindre områden.

Hur fladdermöss beter sig i mötet med vindkraftanläggningar samt vilken risk det finns för kollisioner är inte lätt att studera och har tidigare varit litet känt.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Order Chiroptera på Animal Diversity Web (engelska), besökt 9 december 2010.
  2. ^ [a b c d] Minelli (1983)
  3. ^ [a b c d e] McDonald (2009)
  4. ^ [a b c d] McDonald (2009) sid. 442
  5. ^ Nancy B. Simmons (2008). ”Primitive Early Eocene bat from Wyoming and the evolution of flight and echolocation”. Nature 451 (7180): ss. 818–21. doi:10.1038/nature06549. PMID 18270539. http://www.nature.com/nature/journal/v451/n7180/abs/nature06549.html. 
  6. ^ National geographic Sverige (2006). Nr 5 2006, s.12. Malmö: Bonniers.
  7. ^ Nymffladdermus Myotis alcathoe – en nyupptäckt art i Sverige

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Minelli, Alessandro (1983). Däggdjur 1. Djurens underbara värld. Bokorama. sid. 116-120. ISBN 91-7024-050-7 
  • McDonald, David W. (red.) (2009) (på engelska). The Encyclopedia of Mammals. Oxford University Press. sid. 442-475. ISBN 978-0-19-956799-7 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]