Nordisk fladdermus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Nordisk fladdermus
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Nordisk fladdermus
Nordisk fladdermus
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Fladdermöss
Chiroptera
Familj Läderlappar
Vespertilionidae
Släkte Eptesicus
Art Nordisk fladdermus
E. nilssoni
Vetenskapligt namn
§ Eptesicus nilssoni
Auktor Keyserling & Blasius, 1839[2]
Utbredning
Utbredningsområde enligt IUCN
Utbredningsområde enligt IUCN
I ide
I ide
Hitta fler artiklar om djur med

Nordisk fladdermus (Eptesicus nilssoni, Keyserling, Blasius 1839), fladdermusart i familjen Vespertilionidae (läderlappar). Den är en av våra vanligaste arter. Den nordiska fladdermusen är medelstor med en vingbredd på ca 24-27 cm, kroppslängd mellan 5 - 7 cm och vikt upp till 14 g. Pälsen är mörkbrun med ljusare spetsar Buken är ljusgrå.[3] [4]

Vanor[redigera | redigera wikitext]

Nordisk fladdermus jagar främst i skymningen och i gryningen[3]. Under vår och höst kan den även jaga under dagtid. Den har samma fladdrande flykt som dvärgfladdermusen.[4] Lätet är dock ej hörbart för människor, utan ligger kring 30 kHz[5]. Födan består av flygande nattinsekter[4].

Arten finns i de flesta biotoper som samhällen, skog, kulturlandskap och kuster. Den ökar troligtvis i utbredning.[6]

I Alperna kan den nå höjder upp till 2000 m ö.h.[3]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Nordisk fladdermus finns i Skandinavien, norra Östeuropa och fläckvis i Centraleuropa. Österut når den fram till Stilla havet.[3]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.iucnredlist.org/details/7910 Eptesicus nilssoni på IUCN:s rödlista, auktor: Stubbe, M. et. al. (2008), besökt 28 januari 2009.
  2. ^ http://www.eol.org/pages/327653
  3. ^ [a b c d] Bjärvall, Anders; Ullström, Staffan (1995). Däggdjur: alla Europas arter. Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. 57-58. ISBN 91-46-16576-2 
  4. ^ [a b c] Curry-Lindahl, Kai (1988). Däggdjur, groddjur & kräldjur. Stockholm: Norstedts. sid. 237-238. ISBN 91-1-864142-3 
  5. ^ Lundberg, Peter; de Jong, Johnny (1995). Sveriges smådäggdjur. Örebro: Fältbiologerna. sid. 30. ISBN 91-85094-60-9 
  6. ^ Ingemar Ahlén (2004). ”Fladdermusfaunan i Sverige Arternas utbredning och status. Kunskapsläget 2004.”. Fauna och Flora. http://www.artdata.slu.se/FaunaochFlora/pdf/faunaochflora_98_2_2004_Ahlen_Bats%20in%20Sweden.pdf. Läst 2009-06-05.