Numerus

Inom lingvistiken är numerus (ungefärligen "antalsform") en grammatisk böjningskategori hos i första hand substantiv och pronomen, men ordet kan också användas om böjningskategorier hos ord av andra ordklasser i den mån de kongruensböjs med substantiven i aktuell kategori. Modern svenska har två numeri: numerus singular som ofta är omarkerad och innebär ental, och numerus plural som ofta markeras med suffix och som innebär flertal (två eller flera). I vissa språk finns också ett särskilt numerus för tvåtal: dualis. I sådana fall används dualis antingen alltid i samband med antalet två (så att plural är reserverat för antal större än två), eller också bara för två av något som uppfattas som ett naturligt par. Svenskan har utvecklats ur ett språk som hade skilda former i singular, dualis och plural. Undan för undan sammanföll dualis- och pluralformerna; men i fornsvenskan skilde man fortfarande exempelvis på vit ("vi två") och vir eller vi ("vi tre eller flera"). Den moderna svenskan innehåller rester av dualisböjning - formerna ögon och öron - men de fungerar idag som plural. Däremot fungerar det separata ordet "båda" semantiskt som om det hade varit en suppletiv dualisform av ordet "alla". Med andra ord väljer man ordet "båda" i stället för "alla" i sådana sammanhang där ordet syftar på två av något.

Det finns exempel på språk med ännu fler eller annorlunda numeri.

Numerusböjning i modern svenska

I modern svenska numerusböjs substantiv, adjektiv och vissa pronomen, mest medelst skilda ändelser, men i några fall genom fullständigt byte av ordstam. Fram till ungefär år 1950 numerusböjdes också verb i stor omfattning, särskilt i skriftspråket. Undan för undan har den produktiva användningen av separata finita verbformer i plural ersatts av singularformerna, så att de nu nästan bara används i exempelvis bevarade äldre uttryck, sånger och texter, samt delvis i vissa dialekter (som i de egentliga dalmålen) och i mindre ändringar av vissa äldre texter, för att inte införa språklig inkonsekvens.