Oxymoron
Stilfigurer |
---|
DIALOG |
Apostrofering |
Descriptio |
Divisio |
Hypofor |
Illeism |
Prosopopoeia |
Ratiocinatio |
Retorisk fråga |
Sermocinatio |
JÄMFÖRELSE |
Allegori |
Antites |
Kenning |
Liknelse |
Metafor |
Metonymi |
Pars pro toto |
Synekdoke |
ORDLEK |
Malapropism |
Oxymoron |
Paronomasi |
Zeugma |
STRUKTUR |
Anastrof |
Isokolon |
Kiasm |
Parallellism |
Trikolon |
TILLÄGG |
Evidentia |
Hopning |
Hyperbol |
Perifras |
Pleonasm |
Polysyndeton |
Stegring |
Tautologi |
UPPREPNING |
Allitteration |
Anadiplos |
Anafor |
Assonans |
Epanalepsis |
Epifor |
Rim |
Symploke |
Synonymi |
UTESLUTNING |
Asyndeton |
Ellips |
Ironi |
Litotes |
Meiosis |
ÖVRIGT |
Antonomasi |
Dysfemism |
Eufemism |
Exclamatio |
Katakres |
En oxymoron är ett ord eller begrepp som är sammansatt av två element som står i motsatsförhållande till varandra eller är skenbart oförenliga ("jätteliten", "talande tystnad", "skitgod"). Ordet oxymoron härstammar från grekiskans oxymoron, som betyder ungefär 'spetsfundigt dum' och förekommer för första gången i källorna på 400-talet e.Kr. Ordet är skapat av grekiskans oxys, med betydelsen 'skarp', 'vass', och moros, med betydelsen 'dum', 'slö', vilket gör att ordet i sig även det utgör en oxymoron.[1] Dock kan man inte finna dessa ord sammansatta till oxymoron (ὀξύμωρον) i några grekiska källor.[2]
Motsatsen till självmotsägelse är tautologi. (Jämför även pleonasm, som innehåller något överskott av förstärkande eller bekräftande element, men ingen motsägelse.)
Självmotsägelser kan vara av flera sorter: de kan vara sammansättningar där det paradoxala är något man vill åt (talande tystnad, lysa med sin frånvaro), eller försök att faktiskt beskriva något som är motsägelsefullt (bitterljuv, fulsnygg). De kan också bero på att ord, som från början haft en viss innebörd, med tiden alltmer fått karaktär av allmänna förstärkningsord, vilket – om man synar det närmare – blir underligt (jätteliten, sjukt frisk, skitfin).
Se även
Referenser
Externa länkar
- Wiktionary har ett uppslag om oxymoron.