Ironi

Ironisk situation i Londons tunnelbana.

Ironisk markering för "Återvändsgränd"

Ironi (grekiska είρωνεία eironeía, bokstavligen "omkasta", "förställa") är en stilfigur som innebär att det finns en skillnad mellan vad som sägs och vad som egentligen menas. Publiken, åtminstone en del av den, förutsätts även vara införstådd med detta. Ironi kan vara humoristisk, men behöver inte vara det. Den kan användas för att undvika öppen konflikt, för att locka till skratt och för att antyda sidor av en företeelse, en person, en tanke etc som man anser svåra eller olämpliga att utpeka öppet.

Vardaglig ironi

Ett vardagligt exempel på ironi är att säga "Vilket underbart väder!" när det spöregnar och man egentligen inte alls tycker om regnväder. Ett annat vardagligt exempel är följande replikväxling:

- Vi har gått i konkurs!

- Bra jobbat!

Ödets ironi

Ironi kan också vara oavsiktlig. Man kan bland annat tala om "ödets ironi", när något på ett slående sätt går emot vad man planerat. En olycklig händelse är dock inte i sig ironisk. Om en kommunalpolitiker drar ned på stadens renhållningsbudget och därefter halkar på ett bananskal, kan det ses som ironiskt. Att någon i allmänhet halkar på ett bananskal och slår sig är däremot inte ironiskt, utan ses normalt som bara en tragisk olycka. Oavsiktlig ironi är inte heller ett stilmedel i egentlig mening. Däremot kan en outtalad ironisk kontrast mellan händelser eller egenskaper vara ett strukturellt element i en berättelse, t ex mellan Hamlets begåvning och intelligens och hans möjligen spelade vansinne, eller i Albert Camus Främlingen där Meursault mördar en man, i princip av en slump, och sedan döms till döden av en domstol som tycks styras mer av andra faktorer än av det den får veta om själva mordet, nämligen sin bild av Meursault som en dålig son och en amoralisk ateist.

Litterär ironi

Inom litteraturvetenskap och litteraturkritik kan ironi också ha betydelsen att en text snabbt skiftar perspektiv fram och tillbaka mellan två eller flera motstridiga synvinklar utan att författaren tycks ta ställning definitivt för någon av dem. Detta bruk av ordet är vanligt inom poststrukturalismen, t ex i Horace Engdahls Den romantiska texten och hos Walter Benjamin. Det har rötter i den s.k. romantiska ironin, ett upplösande av gränserna mellan allvar och nonsens, mellan berättaren och berättelsen, mellan realistiskt berättande och paradox, som förekom i det tidiga 1800-talets romantiska litteratur (t ex E. T. A. Hoffmann, Ludwig Tieck, Nikolaj Gogol och Carl Jonas Love Almquist).

Uttryck under förändring

Betydelsen av ordet ironi i svenskan har förskjutits något under senare årtionden. Fram till åtminstone ca 1980 var den skarpa motsättningen mellan intention och utsaga, eller intentionen och karakteriseringen av en figur, det avgörande. Men i och med att ironin har blivit ett alltmer omtyckt stilgrepp och mer frekvent både i litterära sammanhang, i media och i vardagen har det oftare handlat om en strävan att peka på det absurda, löjliga eller missriktade utan tydlig kontrast till vad någon anses ha för bestämda syften. Överdrivet kroppsspråk eller pipigt, affekterat röstläge i förening med hysteriskt allvar (jfr John Cleese och Killinggänget) kan numera ofta ses som ironiskt färgat oavsett vad den som talar så (en rollfigur eller en verklig person) förutsätts vilja uppnå. Ursprungligen var ironi någonting som motsade sig själv. Exempel: Någon påstår att du är en våldsam person. Du svarar med att hävda att detta inte stämmer och slår och sparkar personen som hämnd för att den ljugit om dig. Detta kan man se i många andra språk framför allt engelskan som behåller den ursprungliga betydelsen av ordet "ironi". I svenskan har ordet "ironi" troligtvis fått sin nuvarande betydelse genom att man förväxlat det med ordet "sarkasm".^{[källa behövs]}

Se även

• Sarkasm
• Satir
• Postironi
• Ironiska generationen

Externa länkar

• IfYouDidntGetIt.com - Ett modernt redskap för att hantera svårigheten med ironi i text på nätet, exempelvis på bloggar och forum.