Papper

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Användning av papper.

Papper är ett tunt material, som tillverkas genom avvattning av en suspension av växtfibrer på en nätduk, så kallad vira eller viraduk. Suspensionen av fibrerna går under benämningen mäld och fibrerna brukar allmänt benämnas som massa eller pappersmassa. Växtfibrerna innehållande cellulosa kan vara mer eller mindre kemiskt och/eller mekaniskt behandlade inför papperstillverkning.

Fibrerna, som vid avvattningen blir kvar på viran, binds samman av vätebindningar, som utvecklas i samband med pressning och torkning, och bildar papperet. Pappersfibrerna har en längd av cirka 3 mm från barrved och ungefär 1 mm från lövved och från många icke-vedartade växter såsom gräs (inklusive bambu), halm, vass, och dylikt. Fibrer från vissa växter kan vara längre såsom från bomullsväxter, hampa, eller abacáväxten (och lämpa sig för speciella pappersslag såsom sedelpapper eller tepåspapper).

Historik[redigera | redigera wikitext]

Se huvudartikeln Papperets historia

Papperstillverkning[redigera | redigera wikitext]

Råvaran för papperstillverkning[redigera | redigera wikitext]

Se även huvudartikeln pappersmassa

Papper tillverkas i massa- och pappersindustrin från cellulosahaltiga fibrer i form av pappersmassa. Den helt dominerande råvaran för pappersmassatillverkning är ved, men även ej vedartade växter såsom halm, lin, hampa och bomull kan användas. Även syntetiska fibrer såsom polyeten och polypropen kan i vissa fall utnyttjas i papper för att erhålla speciella egenskaper. Tidigare gjordes papper också av textillump

Det finns dock flera olika metoder för tillverkning av pappersmassa:

  • Mekaniska tillverkningsmetoder har använts sedan 1840-talet. Fibrerna separeras här mekaniskt från varandra med hjälp av kvarnar (raffinörer) eller med slipstenar. Papperet blir svagare än vid tillverkning från kemisk massa då cellulosahalten är lägre genom att vedens alla komponenter, speciellt lignin, är kvar, men de mekaniska metoderna ger ett högt massautbyte, oftast över 85-90%. Ligninet i papperet ger sämre bindning mellan fibrerna och papperet gulnar av belysning.
  • Kemiska tillverkningsmetoder med massautbyten på ca 45-55%.
    • Sulfitprocessen var från slutet av 1800-talet till 1940-talet den dominerande metoden för framställning av pappersmassa. Vedflis kokas i lösningar av svaveldioxid (svaveldioxid löst i alkali tills pH-värdet blir ca 7 eller lägre), och processen ger en förhållandevis ljus massa, men inte lika stark som från sulfatprocessen.
    • Sulfatprocessen har dominerat sedan 1940-talet och ger starkare papper än andra metoder. Processen innebär att vedflis kokas i vitlut, en starkt alkalisk lösning av natriumsulfid och natriumhydroxid.
  • Returpapper används även för tillverkning av returfibermassa, som används för papper och kartong med delvis lägre kvalitetskrav.

Handtillverkat papper[redigera | redigera wikitext]

Fram till ca mitten av 1800-talet tillverkades huvuddelen av allt papper för hand. Idag är emellertid handtillverkat papper närmast en kuriositet, men tillverkas för speciella ändamål, speciellt kanske för konstnärsverksamhet. I Sverige har Lessebo pappersbruk fortsatt att tillverka handgjort papper med bekanta vattenmärken (som till exempel bikupan). Även på Skansen i Stockholm tillverkas då och då handgjort papper i demonstrationssyfte. I många länder tillverkas handgjort papper vid enstaka bruk, men traditionen är svår att upprätthålla på grund av de förhållandevis höga tillverkningskostnaderna.

Formning för hand omfattar följande steg:

  • Formaren uppfångar ur kypen en avpassad mängd av den 50-70 °C varma, utspädda massan på den med en lös däckelramen kantad arkform, ofta med metallduk eller med annat karakteristiskt viramönster. Han skakar arkformen horisontellt, under det att vattnet rinner av, så att en jämntjock fiberyta (arket) erhålles.
  • Formaren avlämnar formen till guskaren som trycker av arket mot en yllefilt. En på detta sätt bildad stapel av papper med filtmellanlägg pressas och tas isär.
  • Därefter pressas papperet separat.

Därefter följer:

  • torkning,
  • limning genom neddoppning i tunt lim (såvida massan inte redan blivit limmad),
  • limtorkning,
  • sortering och
  • appretering, glättning mellan valsar, packpressning med mera.

Det handformade papperet får ofta ha kvar sina råa kanter, delvis för att det ska synas att det är handgjort. I det handformade papperet sitter ofta vattenmärket (bildat genom massans förtjockning eller förtunning av nedpressade eller upphöjda delar i arkformen) på samma ställe i alla ark.[1]

Maskinell papperstillverkning[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Pappersmaskin

Så gott som allt papper idag tillverkas med pappersmaskiner. Papperstillverkningen går till så att en suspension av pappersmassa pumpas ut genom en så kallad inloppslåda på en ändlös nätduk, en så kallad vira eller viraduk, som idag normalt tillverkas från plast- eller syntetisk tråd. Tidigare förekom metallviror, tillverkade från till exempel av bronstråd eller rostfri tråd. Inloppslådans funktion är att sprida suspensionen av fibrerna i vatten (mälden) så jämnt som möjligt över hela virapartiet (över hela maskinbredden) för att uppnå så jämn kvalitet (ytvikt) som möjligt över hela pappersbanan. Pappersmassan avvattnas över virapartiet och formas till en pappersbana som därefter passerar ett pressparti med presscylindrar för ytterligare mekanisk avvattning och därefter till ett torkparti med torkcylindrar.

Pappret bestryks sedan eventuellt med pigment och glättas, varefter pappersbanan rullas upp på stora rullar. Moderna maskiner har pappersbanor med bredder ända upp till tio meter och maskinernas längder blir omfattande.

Beroende på fibermängd (koncentration) i suspensionen och på mängden mäld per kvadratmeter vira kan olika tjocklek på papperet skapas. Ett annat vanligare mått relaterat till tjocklek är den så kallade ytvikten angiven i gram per kvadratmeter (g/m²).

Pappersslag[redigera | redigera wikitext]

Papper används inom tre huvudområden:

  • för skriv- och tryckändmål,
  • som förpackningsmaterial oftast vid högre ytvikter (då ofta kallat kartong),
  • samt för hygienändamål vid lägre ytvikter (då ofta kallat tissue eller mjukpapper).

Härutöver förekommer ett stort antal olika specialanvändningsområden för papper.

Skriv- och tryckpapper brukar indelas i

  • Tidningspapper
  • Obestrukna trähaltiga (med mekanisk massa) skriv- och tryckpapper
  • Bestrukna trähaltiga skriv- och tryckpapper
  • Obestrukna träfria (med blekt kemisk massa) skriv- och tryckpapper
  • Bestrukna träfria skriv- och tryckpapper

Förpackningsmaterial brukar indelas i

  • Säckpapper och annat kraftpapper
  • Liner och fluting för wellprodukter
  • Vätskekartong
  • Kartong

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nordisk Familjebok (1904-1926)