Prince (artist)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Prince
Prince at Coachella.jpg
Prince uppträder vid Coachella-festivalen 2008.
Födelsenamn Prince Roger Nelson
Pseudonym(er) O(+> (The artist formerly known as Prince), The Artist
Född 7 juni 1958 (55 år)
Födelseort USA Minneapolis, Minnesota, USA
Genre(r) Funk, r&b, pop, soul, rock, new wave, jazz
Roll Musiker, multiinstrumentalist, arrangör, kompositör, skivproducent, skådespelare
Instrument Sång, gitarr, elbas, piano, klaviatur, synthesizer, clavinet, trummor, slagverk, munspel
År som aktiv 1976
Skivbolag Warner Bros., Paisley Park, NPG, Columbia, Arista, Universal
Artistsamarbeten The Revolution, Wendy & Lisa, The New Power Generation, The Time, Morris Day, Sheila E., Vanity 6, Apollonia 6, Mazarati, The Family, 94 East, Madhouse
Webbplats Officiell webbplats
Prince 2007.
Prince 1986.

Prince, egentligen Prince Rogers Nelson, född 7 juni 1958 i Minneapolis, Minnesota, är en amerikansk sångare, musiker och låtskrivare. Mellan åren 1993 och 2000 var han känd som The Artist Formerly Known As Prince eller bara The Artist eftersom han ändrade sitt artistnamn till en icke uttalbar symbol. I text skrivs symbolen ibland som: O(+>.

Med sin särpräglade blandning av pop, soul, funk, R&B, jazz,och rock, senare känt som The Minneapolis Sound, har Prince varit en av de mest inflytelserika artisterna i modern tid. Han har haft elva förstaplaceringar på den amerikanska Billboardlistan och 22 topptiolåtar.[1] Prince har haft hits såsom 1999, Little Red Corvette, When Doves Cry, Let's Go Crazy, Purple Rain, Raspberry Beret, Kiss, Sign O' The Times, U Got The Look, Cream, Diamonds And Pearls och The Most Beautiful Girl In The World.

Prince hade sin storhetstid under 1980-talet. Album såsom Purple Rain, Sign O’ The Times och 1999 har bidragit till uppfattningen att Prince var en av 80-talets mest intressanta artister. Musikkanalen VH1 sammanställde 2001 en lista över dom 100 bästa albumen genom tiderna, där placerades Purple Rain på 18:e plats, Sign O' The Times på 35:e plats och 1999 på 49:e plats.[2]

Prince skriver, komponerar och producerar nästan alla låtar själv och spelar de flesta instrumenten på albumen. Han ses som perfektionist och har ett rykte om sig att vara svår att arbeta med. Prince är känd för att ha hundratals osläppta låtar under eget namn eller under olika alias. Han har också skrivit många låtar åt andra artister som i flera fall blivit succéer, som Manic Monday åt The Bangles.

År 2004 blev Prince invald i Rock and Roll Hall of Fame.[1] Han var prisutdelare på Oscarsgalan 2005. Prince vann själv en Oscar år 1984 för bästa originalmusik till filmen Purple Rain.[3] 2007 vann han en Golden Globe för bästa originalsång, The Song Of The Heart, som är med i filmen Happy Feet.[4]

På senare år har Prince uppmärksammats för sitt medverkande i organisationen Jehovas Vittnen.[5] Han är också vegetarian/vegan sedan barndomen och hänvisar till det bibliska budet: "Du skall icke dräpa".[6]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Tidiga år[redigera | redigera wikitext]

Prince Rogers Nelson föddes i Minneapolis i Minnesota. Hans far, John L. Nelson, spelade i ett jazzband som hette The Prince Rogers Trio – därav Princes födelsenamn – och hans mor hette Mattie Shaw.

Efter att Princes syster Tika Evene hade fötts 1960 gled deras föräldrar isär och så småningom skilde de sig. Prince bodde ibland med sin styvfar, men deras relation var inte särskilt god och detta ledde till att han flydde hemifrån och bodde med sin far i stället. Fadern köpte honom hans första gitarr. Senare så flyttade han in hos en grannfamilj, familjen Anderson, och blev vän med deras son André Anderson, som senare kom att spela med Prince under namnet André Cymone.

Princes kusin hade ett band som hette Grand Central, som han skapade i högstadiet, och som både Prince och André blev medlemmar i. Efter en tid blev Prince deras frontfigur och de spelade på olika klubbar och fester i Minneapolis. Deras musik var influerat av bland annat Sly Stone, James Brown, Jimmy Page och Jimi Hendrix.

1976 fick Prince kontakt med producenten Chris Moon i en studio i Minneapolis och de började jobba på en demo. Prince hade också beskydd av Owen Husney som började kontakta olika skivbolag om ett kontrakt. Flera skivbolag var intresserade men budkriget vanns av Warner Brothers Records.

Husney fungerade, tillsammans med Princes kusins make Pepe Willie, som mentor och manager åt Prince under hans tidiga karriär. Willie skapade 94 East, ett band med Marcy Ingvoldstad och Kristie Lazenberry. 94 East spelade tillsammans med Prince och Cymone in ett antal låtar som dock inte släpptes förrän 1995 på albumet 94 East featuring Prince, Symbolic Beginning.

1978–1981: De fyra första albumen[redigera | redigera wikitext]

Prince första album hette For You och gavs ut 1978 för Warner Bros. Alla låtar var skrivna och komponerade av Prince förutom Soft and Wet, där Chris Moon hade skrivit texten tillsammans med Prince. Albumet sålde blygsamt men singeln Soft and Wet gick det bättre för på R&B-listan.

1979 hade Prince rekryterat sina första bandmedlemmar: Cymone på bas, Gayle Chapman och Matt Fink på keyboard, Bobby Z på trummor och Dez Dickerson på gitarr. Hans andra album fick namnet Prince och han spelade in det mesta på egen hand. Albumet hade två hitlåtar, Why You Wanna Treat Me So Bad? och I Wanna Be Your Lover. Med dessa två låtar uppträdde Prince på tv-showen American Bandstand tillsammans med sitt band. 1980 släpptes hans tredje album Dirty Mind. På det blev Chapman ersatt av Lisa Coleman i bandet. Dirty Mind blev känt för sitt sexuellt detaljerade material. 1981 spelade han in sitt fjärde album Controversy. Singeln med samma namn blev en internationell hit. I februari samma år uppträdde Prince på säsong sex på Saturday Night Live med låten Partyup.

Prince, som bara är 157 centimeter lång, började klä sig i högklackade skor och en lång rock, ibland med endast underkläder på sig under rocken. I sina tidiga år gillade han att klä sig provokativt.

1982–1984: Purple Rain och The Revolution[redigera | redigera wikitext]

Princes band fick nu namnet The Revolution och tillsammans kallade de sig för Prince & The Revolution. 1982 gav de ut albumet 1999 som blev ett internationellt genombrott. Låten 1999 blev Princes första topptiolåt och är nu en av Princes mest välkända låtar. Den var en protestlåt mot utvecklingen av kärnkraften. Tillsammans med Michael Jackson och Lionel Richie var Prince bland de första svarta artisterna som började sändas på MTV. Den andra singeln som släpptes var Little Red Corvette, skriven av Prince, med ett gitarrsolo av Dez Dickerson. Låten blev Princes största hit hittills. Låtens titel är en metafor för en kvinnas vagina men är förklädd så att den inte skulle uppröra lyssnaren. Den tredje singeln Delirious hamnade också på topptiolistan.

1984 gavs albumet Purple Rain ut. Det kom att sälja i över tretton miljoner exemplar i USA och låg 24 veckor i topp på Billboardlistan. Filmen med samma namn fick dålig kritik, men blev ändå en succé. Två av singlarna, When Doves Cry och Let’s Go Crazy, nådde förstaplatsen på de amerikanska singellistorna och blev stora succéer internationellt. Titellåten nådde andra platsen på Billboardlistorna. Prince hade nu en film, en singel och ett album på förstaplatsen. Senare vann han en Oscar för Bästa originalsoundtrack för Purple Rain.

När Tipper Gore hörde sin tolvåriga dotter spela Darling Nikki, en låt känd för sin sexuella låttext, grundade hon Parents Music Resource Center som har drivit på användandet av varningstexter på musikalbum.

1985–1986: Around the World in a Day och Parade[redigera | redigera wikitext]

Prince var senare med i ytterligare två filmer: Under the Cherry Moon, en romantisk komedi från 1986, och uppföljaren till Purple Rain som heter Graffiti Bridge, från 1990. Filmmusiken till filmerna blev stora hittar, men filmerna möttes med kritik och ambivalenta känslor av publiken.

1985 efter "Purple Rain Tour" i USA började han arbeta på sitt nya album Around the World in a Day som nådde förstaplatsen och var där i tre veckor och sålde senare 3x platina. Singeln Raspberry Beret blev albumets stora hit som nådde andraplatsen på Billboard Hot 100. Albumet var väldigt olikt Purple Rain; det innehåller mera psykedeliska tongångar blandat med rock och ljud från Mellanöstern med bland annat fingercymbaler.

1986 gav han ut albumet Parade som utgör filmmusiken till filmen Under the Cherry Moon. Albumet gick upp på tredjeplatsen på Billboardlistan, och den första singeln som släpptes var Kiss som blev en stor succé och som blev en av princes mest kända låtar. Prince spelade in Kiss som en kort akustiskt demo, ungefär en minut lång, med en vers och en refräng. Prince gav sången till funkbandet Mazaratis debutalbum. Mazarati och producenten David Z. omarbetade demon drastiskt och gav låten dess unika funkljud och det udda men effektiva minimalistiska ljudet. När Mazarati spelade låten för Prince blev han så imponerad att han tog tillbaka låten. Han ersatte deras röster och lade till gitarrdelen och finslipade låten till dess nuvarande form. Han behöll dock Mazaratis bakgrundsröster. Han lade till låten till Parade fast Warner Brothers inte ville ge ut den som singel. Kiss blev Princes tredje förstaplacering på singellistan efter When Doves Cry och Let's Go Crazy. Låten vann priset Best R&B Vocal Performance by duo or group och den blev nominerad för bästa R&B-låt.[1] Parade' var det sista albumet Prince spelade in med The Revolution.

Omkring samma tid hade han skrivit Manic Monday åt The Bangles som nådde andraplatsen på singellistan. Prince skrev låten under namnet "Christopher".

1987–1988 Sign O' the Times[redigera | redigera wikitext]

Sign O' the Times som gavs ut 1987 är ett dubbelalbum och nådde topp-10 på Billboard listan och blev hyllad av kritiker. Sign O the Times är förmodligen Princes mest hyllade album av kritiker. Albumet bestod av flera olika projekt från 1986 och som innehöll material med The Revolution. Huvuddelen av låtarna kom från det sista projektet med The Revolution som kallades Dream Factory och ett soloprojekt som kallades Camille. Dessa projekt tillsammans med några fler låtar blev ett 21 låtar långt och 3 LP set som kallades Crystal Ball men Warner Brothers gillade inte idén med ett 3 cd set och tvingade Prince att korta ner det till ett 2 cd-set som blev "Sign O' the Times".

Efter albumet så gav han sig av på "Sign O' The Times Tour" i Europa. Prince hade splittrats från The Revolution men behöll Matt Fink på keyboard och lade till Boni Boyer på keyboard, Sheila E på trummor, Levi Seacer Jr. på bas och Miko Weaver på gitarr.

1987 blev Prince tillfrågad av popkungen Michael Jackson om han vill sjunga titellåten, från hans nya album Bad, i en duett med honom. Prince gillade idén och eftersom Michael var hans största rival, tackade han ja. Men Prince och Jackson hade olika idéer och åsikter om texten och om beatet i låten. Prince lämnade till slut projektet när han tyckte att Jackson inte gjorde låten tillräckligt mörk och för att han inte ändrade texten. Jackson sjöng senare låten själv.

1987 spelade Prince in The Black Album ett hårdfunkalbum vars sexuellt laddade texter var så grova att den inte gavs ut officiellt. Albumet cirkulerade som ett bootlegalbum men gavs officiellt ut 1994. The Black Album var tänkt att vara uppföljaren på Sign O' the Times. Albumet kallades för The Funk Bible av pressen och i ett gömt meddelande i albumet. Albumet sågs som en reaktion mot kritiken Prince hade fått tidigare om att han hade blivit för poporienterad. Cd:n hade ingen tryckt titel, inget artistnamn eller fotografi. På promokopior fanns det bara en låtlista.

Men strax innan albumet skulle ges ut ångrade sig Prince och tog tillbaka alla kopior och övergav projektet helt och lämnade ungefär ett hundratal europeiska promokopior. Många rykten och spekulationer har cirkulerat om varför albumet inte gavs ut:

  • Prince fick lite dåligt samvete över texternas erotiska och våldsamma innehåll.
  • Warner Brothers Records tyckte samma sak och tvingade honom att inte släppa cd:n
  • Prince kan ha beslutat att albumet inte var av så bra kvalitet och det inte var klokt att släppa det.
  • En annan teori är att Prince hade tagit ecstasy och haft en mycket dålig upplevelse och på grund av den upplevelsen ändrade han sig och släppte inte albumet.

Albumet är Princes funksida och det album som är närmast att klassas bara som funk och innehöll låtar som "Bob George" som ses som en kommentar till våldsglorifikationen som finns i gangsta rap. Den har också låten "Dead On It" som är en parodiHip-Hop och låten "Cindy C" som antagligen handlar om modellen Cindy Crawford. The Black Album var ett väldigt mörkt album och hans nya album Lovesexy, som gavs ut 1988, var Princes svar på The Black Albums svarta budskap. Lovesexy blev dock en besvikelse i USA och nådde endast elfteplatsen på Billboardlistan och USA-turnén var inte heller så framgångsrik. Dock tjänade han in de pengarna på de mycket mer populära europeiska och japanska turnéerna. Den största hitsingeln från Lovesexy var "Alphabet St.", vars video innehåller ett gömt meddelande där det står "Please don't buy The Black Album, I'm sorry"[källa behövs]. Albumets framsida skapade mycket kontroverser eftersom det var en bild på en helt naken Prince i en from posering. Vissa skivaffärer vägrade sälja skivan och vissa censurerade den.

Albumets tema är en kamp mellan det goda och det onda eller mellan Camille och Spooky Electric samt Gud och sex. Dessa teman är ofta återkommande teman i Princes albums.

Lovesexy öppnar med låten "I No" som råder folk att vara fria från sina laster och avstå från Satan. "When 2 R in Love" överlevde från Black Album och kom med på Lovesexy.

Diskografi (album)[redigera | redigera wikitext]

Alteregon[redigera | redigera wikitext]

Prince har använt många pseudonymer och för att skilja på från musiken. Han har sagt att han blev trött på att se sitt namn överallt och att bara egoistiska personer tar äran för vad de gjort[7].

  • Jamie Starr / The Starr ★ Company – producent.
  • The Kid – Princes halv-biografiska alter ego i filmen Purple Rain.
  • Joey Coco – producer/kompositör av låtar till Kenny Rogers, Sheena Easton m.fl.
  • Christopher Tracy – huvudkaraktären i filmen "Under the Cherry Moon"
  • Christopher – skrev låten "Manic Monday" åt The Bangles
  • Alexander Nevermind – skrev låten "Sugar Walls" åt Sheena Easton
  • Camille – Princes röst i uppitchad version på låtar som "Housequake, "Shockadelica, "If I was your girlfriend" och "Partyman" m.fl.
  • Spookyelectric – Motsatsen till Camille
  • Gemini – På Batman albumet, halv Batman halv joker.
  • Partyman – Prince spelar denna karaktär i videon till Partyman
  • Paisley Park – användes på 90-talet i olika projekt
  • Victor – karaktär som nämns i the Love Symbol album 0(+>
  • Tora Tora – på NPG:s Exodus album
  • Azifwekaré – I låten “Style”
  • The Artist Formerly Known As Prince – Journalister gav honom detta namn eftersom det inte fanns något namn för symbolen.
  • The Artist – förkortning av The Artist Formerly Known As Prince
  • ONE – på ett Bootsy Collins album i 2004

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Rock on the Net: Prince
  2. ^ VH1: 100 Greatest Albums Rock On The Net
  3. ^ The Official Academy Awards Database Academy Of Motion Picture Arts And Sciences
  4. ^ HFPA Awards Search HFPA and the GOLDEN GLOBE AWARDS
  5. ^ Prince religion + vegetarian
  6. ^ Prince voted PETA's sexiest vegetarian, CBS News, 2006
  7. ^ Bass Player, artikel av Karl Coryat på Prince Lyrics

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]