Rhodesia

Från Wikipedia
För ett släkte av fjärilar, se Rhodesia (djur).
Rhodesia

1965–1979
Flagga Vapen
Valspråk: Sit Nomine Digna (latin)
”May she be worthy of the name”
Nationalsång: Rise O Voices of Rhodesia (från 1974)
Rhodesias läge
Rhodesias läge
Huvudstad Salisbury
Språk engelska
Statsskick konstitutionell monarki, senare republik
Sista president John Wrathall
Sista premiärminister Ian Smith
Bildades 11 november 1965
 – bildades genom ensidig självständighetsförklaring
Upphörde 1 juni 1979
 – uppgick i Zimbabwe-Rhodesia
Areal 390 580 km²
Folkmängd 6 930 000 (1978)
Valuta rhodesiskt pund (till 1970)
rhodesisk dollar (från 1970)

Rhodesia var ett brittiskt kolonialområde i södra Östafrika, vilket 1895 fick detta namn efter den brittiske finansmannen och kolonialpolitikern Cecil Rhodes. Det var uppdelat i Sydrhodesia (dagens Zimbabwe) och Nordrhodesia (dagens Zambia). Den 24 oktober 1964 blev Nordrhodesia en självständig stat vid namn Zambia, varvid Sydrhodesia bytte namn till Rhodesia.[1]

Historia

I samband med Kapplöpningen om Afrika under slutet av 1800-talet slöt hövdingen i Matabeleland 1888 fördrag med Cecil Rhodes, varigenom matabeleväldet i realiteten politiskt och ekonomiskt kom under brittisk kontroll. Som organ för den brittiska expansionen stiftade Rhodes 1889 British South Africa Company och hela område ställdes under kompaniets överhöghet. Huvudstaden Salisbury, nuvarande Harare, anlades 1890. Området erhöll 1895 efter Rhodes namnet Rhodesia.

För kontroll av kompaniets politik och förvaltning tillsattes 1898 en inför brittiska regeringen ansvarig resident commissioner. Efter boerkriget uppstod en stark rörelse för Rhodesias förvandling till brittisk kronkoloni, ett problem, som länge var ett av de mest brännande inom den sydafrikanska politiken. Först 1923 blev Sydrhodesia, Rhodesia söder om om Zambesifloden, brittisk kronkoloni. Det övriga Rhodesia, som 1911 sammanslagits till ett förvaltningsområde, Nordrhodesia, erhöll liknande ställning 1924. Sydrhodesia erhöll självstyrelse, och en folkvald lagstiftande församling upprättades. I Nordrhodesia inrättades ett lagstiftande råd, bestående av ämbetsmän och valda representanter.

Redan kort efter 1924 började man diskutera möjligheten av att förena de två kolonierna. En brittisk kommission föreslog 1939, att Nordrhodesia och Nyasaland skulle förenas, men först 1953 uppnåddes enighet och av de tre kolonierna bildades Centralafrikanska federationen. År 1964 blev Nordrhodesia självständigt som Zambia och 1965 deklarerade Sydrhodesias regering ensidigt sin självständighet under namnet Rhodesia.[2][3][4]

Rhodesia 1965-1980

Under Ian Smiths ledning utropade sig Rhodesia den 11 november 1965 ensidigt som självständigt från Storbritannien. Området bytte den 2 mars 1970 sitt namn till Republiken Rhodesia. Från 1972 förde olika svarta gerillarörelser en väpnad kamp mot Rhodesia, där den kommunistiska rörelsen ZANU - Patriotic Front under ledning av Robert Mugabe dominerade. Inbördeskriget, kombinerat med ett inre missnöje och påtryckningar från Storbritannien, Sydafrika och Sovjetunionen ledde till att republiken Rhodesia efter förhandlingar i London omvandlades till republiken Zimbabwe den 11 april 1980, efter att Storbritannien först kortvarigt formellt hade återtagit det koloniala styret. Zimbabwes självständighet erkändes av Storbritannien och det internationella samfundet. Robert Mugabe ledde sedan landet fram till den 21 november 2017, då han lämnade presidentposten sedan militären tvingat honom att avgå.[5][6]

Rhodesia leddes från 1965 till 1979 av Ian Smith. Smiths parti, Rhodesiska fronten hade lovat stärka de vitas ställning och införde 1970 en ny grundlag, som från en inkomstbaserad röstskala övergick till öppet rassegregerade röstlängder, enligt vilken 50 parlamentsledamöter skulle tillsättas av vita väljare, åtta av svarta väljare, och ytterligare åtta av ett kollegium av afrikanska stamhövdingar. Detta motiverades med att de vitas proportion av skatteuppbäringen var större än deras proportion av representanter i parlamentet. Man utlovade att fördelningen gradvis skulle förändras i och med att utbildningsnivå, inkomst och tillgångar hos svarta förbättrades. De första allmänna valen ägde rum 1979 efter en överenskommelse två år tidigare, med 28 mandat av 100 reserverade för vita väljare. I motsats till större delen av landets vita kvarstannade Smith i landet, och förblev en ihärdig kritiker av den nya regimen tills Mugabe genom en grundlagsändring lät avskaffa de sista "vita" mandaten 1987. Smith avled 2007 i Sydafrika.

Källor

Fotnoter