Robert Edwin Peary

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Robert Edwin Peary
Pearys lag vid nordpolen

Robert Edwin Peary, född 6 maj 1856 i Cresson, Pennsylvania, död 20 februari 1920 i Washington, D.C., var en amerikansk mariningenjör och (möjligen) den förste att nå nordpolen.

Peary företog 1886 en undersökning av Grönlands inlandsis i syfte att korsa Grönland efter att ha läst ett arbete av Adolf Erik Nordenskiöld[1] och framträngde med dansken Maigaard från Diskobukten omkring 150 kilometer i rakt östlig riktning. Sedan han 1888 förekommits av Fridtjof Nansen med att bli den förste att korsa Grönland koncentrerade han istället sina undersökningar till det då mycket litet kända Nord-Grönland[1] och ledde 1891, följd av sin hustru, en expedition till Grönland och övervintrade vid McCormick Bay, norr om Whales sound. I början av maj 1892 företog Peary och norrmannen Eivind Astrup den egentliga undersökningsturen med en släde och 13 hundar, då de följde inlandsisens norra rand i öst-nordöstlig riktning. Efter en marsch på över 800 kilometer nådde man den 4 juli vid 81° 37' N och 34° V en väldig fjord som Peary dagen till ära kallade Independence Bay. På återresan tog de en inre väg över isen och under denna nåddes en höjd av omkring 2 400 meter. Hela färden var den utan jämförelse längsta galciärvandring som dittills utförts.

I juli 1893 företog Peary en expedition till Grönland för att fortsätta sina undersökningar vid Independence Bay. Denna expedition blev mindre lyckad eftersom den påbörjade isvandringen år 1894 måste avbrytas på grund av ovanligt hårt väder (svår storm vid -50 °C). År 1895 lyckades Peary visserligen nå fram till Independence Bay, men på grund av att provianten tagit slut blev det då omöjligt att fortsätta upptäckterna. Somrarna 1896 och 1897 företogs nya färder. 1895 och 1897 avhämtades från Kap York de tre först funna Kap York-meteoriterna, en av dem Ahnighito är den tredje största man känner. Följande år började Peary med expeditionsfartyget "Windward" en ny expedition, som varade i fyra år, varunder han trots svåra motgångar år 1902 nådde fram till 84° 11' N, varvid han även upptäckte Grönlands nordspets och påvisade detta lands önatur. Tre år senare drog han med det nybyggda fartyget "Roosevelt" ut på en ny färd till nordsidan av Grantlandet och nådde 1906 på en slädfärd över isen 87° 6' N, den nordligaste breddgraden som dittills nåtts. Begagnande hela sin rika erfarenhet, företog Peary 1908 en ny polarexpedition över den drivande havsisen och nådde med fem följeslagare (afroamerikanen Matthew Henson som följt honom ända sedan 1891, och fyra inuiter Oo-tah, E-ging-wah, Si-gloo och Oo-que-ah) den 6 april 1909 själva nordpolen.

De första underrättelserna om färden sändes den 5 september 1909 från Indian Harbour i Labrador. Från några håll har det betvivlats, att Peary verkligen nått polen, men de undersökningar som fackmän utfört, syns bekräfta riktigheten av hans uppgift inom observationsfelens gränser, och för sina förtjänster utnämndes Peary till konteramiral i Förenta staternas flotta. Pearys framgångar grundar sig på ett skickligt användande av inuittekniken och på hans utomordentliga energi och uthållighet. Hans geografiska resultat ha varit betydande, mindre betydande är de kartografiska och naturvetenskapliga observationerna.

Den amerikanske polarforskaren Frederick Cook påstod att han redan den 21 april 1908 uppnådde nordpolen, men bara ett fåtal vetenskapsmän anser att han verkligen var först på detta ställe.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Svensk uppslagsbok, Malmö 1931

Referenser[redigera | redigera wikitext]