Södertunneln

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Södertunneln (olika betydelser).
Invigningstur i Södertunneln 1933; borgarrådet Yngve Larsson till höger.

Södertunneln, även kallad Katarinatunneln, är en tunnel från Skanstull till SlussenSödermalm i Stockholm, invigd 30 september 1933, och idag en del av Stockholms tunnelbanas gröna linje. Södertunneln var den första lokalbanetunneln i Stockholm och kom att bana vägen för den senare utbyggnaden av tunnelbanan.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Tunnelbygget på Götgatan i mars 1933.

Redan 1920 hade ett förslag rests om att föra ned trafiken från Enskedebanan i tunnel, då man insett att det var problematiskt med den allt tätare spårvagnstrafiken på gatorna. Under hela 1920-talet genomfördes utredningar. När sedan också Örbybanan öppnade 1930 blev läget än mer akut och samma år tillsattes 1930 års trafikkommitté under ledning av borgarrådet Yngve Larsson. Kommittén framlade sitt betänkande om Södertunneln och Slussen den 5 februari 1931, och den 30 mars fattade stadsfullmäktige beslutet att genomföra projekten.[1] Kostnaden för tunneln beräknades till 4,5 miljoner kronor.[2]

Södertunneln vid Medborgarplatsen under utbyggnad i öppet schakt, 1932.
Södertunneln 1933.
Station "Ringvägen" på 1930-talet, på stationen står en spårvagn.

År 1931 kom bygget igång, med sprängning under Katarinaberget mellan Mariagränd och Södra Bantorget (nuvarande Medborgarplatsen). Ansvarig för projekterings- och konstruktionsarbetena var Gösta Lidén. Från Södra Bantorget längs Götgatan fram till Ringvägen byggdes banan i öppet schakt. Bygget medförde trafikproblem på Götgatan, inte minst för spårvägstrafiken som fick ledas om.

Den nya tunnelbanan, eller premetron, fick tre stationer. Slussen, med vändslinga, Södra Bantorget och Ringvägen, de två senare idag omdöpta till "Medborgarplatsen" respektive "Skanstull". Stationerna hade 60 meter långa plattformar, men redan från början hade man planerat för en fullskalig tunnelbana med 100 meters längd. För stationernas skyltar och färgsättning svarade konstnären Kalle Lodén. Tunnelbanan fick också ett för tiden avancerat signalsystem för att möjliggöra tät trafik. Den 30 september 1933 var det så dags för invigningsceremoni med kung Gustaf V[källa behövs] och stockholmarna hade fått sin första tunnelbana.

Redan 1941 beslutades att Södertunneln tillsammans med anslutande förortsbanor skulle konverteras till full tunnelbanestandard och man inledde i mitten av 1940-talet med att anpassa förortssträckorna. 1949 var det dags att bygga om Södertunneln, vilket blev en dyrare och mer omfattande ombyggnad än man ursprungligen tänkt sig, främst på grund av att man nu bestämt sig för längre tåg och plattformar med 145 meters längd på grund av den snabbt ökande trafikmängden. Den 1 oktober 1950 invigdes tunnelbanetrafiken med de nya tunnelvagnarna, av en vagntyp som till utseendet i mycket hög grad påminner om de äldre vagnar som fortfarande trafikerar Stockholms tunnelbana. Den 24 november 1957 knöts den södra tunnelbanan samman med den norra; Slussens tunnelbanestation överdäckades och fick sitt nuvarande utseende.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Larsson 1977, s. 486
  2. ^ Larsson 1977, s. 483

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Tunnelbanan Skanstull-Slussen: beskrivning utgiven i anledning av tunnelbanans invigning den 30 september 1933. Stockholm: Text & bild. 1982[1933]. Libris 7755701. ISBN 91-86178-01-6 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]