Slaget vid Kirkholm

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slaget vid Kirkholm
Del av Andra polska kriget
Kirholm 1605 I.JPG
Målning av Peter Snayer från 1630.
Ägde rum 27 september 1605 (ns)
17 september 1605 (gs)
Plats Kirkholm, cirka 25 km sydost om Riga, Livland
Resultat Avgörande Polsk-litauisk seger
Stridande
Sweden-Flag-1562.svg Sverige Herb Rzeczypospolitej Obojga Narodow.svg Polen-Litauen
Befälhavare/ledare
Sweden-Flag-1562.svg Karl IX Herb Rzeczypospolitej Obojga Narodow.svg Jan Karol Chodkiewicz
Styrka
10 868 man:[1]
2 500 ryttare
8 368 fotsoldater
11 kanoner
3 600 man:[1]
1 000 fotsoldater
2 600 ryttare
5 kanoner
Förluster
7 600–8 000 döda, tillfångatagna eller försvunna[2] 100 döda
200 sårade[3]

Slaget vid Kirkholm, (lettiska Salaspils), var ett slag mellan Sverige och Polen-Litauen under andra polska kriget den 27 september 1605 (17 september enligt den gamla kalendern, som vid denna tid användes i Sverige).

Vid detta slag led den svenska armén ett av sina svåraste nederlag genom tiderna mot en polsk-litauisk ryttarhär om cirka 3 700 man, vars stomme utgjordes av lansbeväpnade bevingade husarer. Svenskarna hade 11 000 man men led trots tredubbel numerär överlägsenhet ett gruvligt nederlag och förlorade bortåt 9 000 man i stupade vilket överstiger förlusterna i slaget vid Poltava 1709.[4] Sett till härens totala antal som var lägre än vid Poltava, är förlusterna vid Kirkholm avsevärt större än vid det senare slaget. Nederlaget berodde bland annat på det skickliga, tungt beväpnade polska rytteriet, de så kallade bevingade husarerna under den stridbare Jan Karol Chodkiewiczs befäl. Förlusten medförde en grundlig omstrukturering av taktiskt uppträdande, samt anammande av det polska rytteriets anfall i sporrsträck med blanka vapen, vilket lade grunden till de svenska framgångarna under det senare trettioåriga kriget.

Den svenska hären höll som bäst på att belägra Riga, då Chodkiewicz anlände och slog läger vid byn Yxkull vid stranden av Düna, då hans trupper var för svaga för att våga sig på ett anfall. Karl IX beslutade, sedan han fått besked om de polska truppernas positioner, att rycka fram mot polackerna, som han hoppades lätt kunna besegra i anseende till deras ringa styrka. Han bröt upp från Riga 26 (16) september och tågade hela dagen och den påföljande natten de tre milen till Yxkull. Det hade regnat hela vägen, och svenskarna var genomvåta och uttröttade, då de på morgonen 27 (17) september tågade upp för höjderna vid Kirkholm och ställde upp i slagordning.[5]

Karl IX ville genast anfalla, trots att Anders Lennartsson invände att man borde vänta något, till trupperna hunnit återhämta sina krafter, helst som polackerna var inklämda mellan svenskarnas ställningar och Düna. Karl skall inte ha velat lyssna till dessa råd, utan frågat Lennartsson om han vore rädd.[5]

När de båda trupperna stod uppställda fick de båda arméerna se en skara ryttare närma sig floden. Det var Fredrik av Kurland som med 500 ryttare anlände som förstärkningar till polackerna. De letade en tid efter ett lämpligt övergångställe, men då inget hittades, valde de att simma över. Chodkiewicz, som insåg att faran blev större, ju längre tid han väntade, beslöt att börja slaget. Det var dock omöjligt för honom att besegra svenskarna genom att attackera deras positioner på höjderna. Han lyckades locka ned svenskarna på fältet[5] där det polska rytteriet hade fördelarna på sin sida och slaget blev ett förödande nederlag för svenskarna.[6] Striden pågick i fyra timmar.[5]

Slaget fick dock ej några viktigare följder ty inom kort utbröt i Polen inre oroligheter, vilka hindrade Sigismund att draga nytta av sin seger.

Kuriosa[redigera | redigera wikitext]

  • Under stridens hetta räddade ryttmästaren Henrik Wrede Karl IX:s liv genom att överlämna sin häst till kungen, som därigenom kunde fly. Själv stupade Wrede när han, utan häst, försökte freda sig mot polackerna. Tack vare detta hjältedåd förlänade konungen år 1608 Elimä fjärding i Finland till Wredes änka och barn. Ett svärd som sägs ha varit Wredes finns bevarat i Livrustkammaren (- invnr 13 641 i Livrustkammarens samlingar)

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Frost 2000, s. 64
  2. ^ Bertil C:son Barkman, Kungl. Svea Livgardes Historia, bd. II: 1560-1611. Victor Pettersson (1939).
  3. ^ Frost 2000, s. 65
  4. ^ Eriksson, B, Svenska adelns historia, Norstedts, 2011
  5. ^ [a b c d] Svenska historien band 9, C G Starbäck
  6. ^ Kirkholm i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1911)

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Frost, R.I., 2000, The Northern Wars, 1558-1721, Harlow: Pearson Education Limited, ISBN 980582064294
  • Närkingar i krig och fred 1 (1989).