Stegsnok

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Stegsnok
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Rhinechis scalaris cropped.jpg
Systematik
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Kräldjur
Reptilia
Ordning Fjällbärande kräldjur
Squamata
Familj Snokar
Colubridae
Släkte Rhinechis
Art Stegsnok
Rhinechis scalaris
Vetenskapligt namn
§ Rhinechis scalaris
Auktor Schinz 1822
Synonymer
Elaphe scalaris KAHL 1980[2]
Xenodon michahelles SCHLEGEL 1837[3]
Coluber scalaris SCHINZ 1822[4]
Hitta fler artiklar om djur med

Stegsnok[5][6] (Rhinechis scalaris)[4] är en ormart som beskrevs av Schinz 1822. Stegsnoken ingår i släktet Rhinechis och familjen snokar.[7][8] Inga underarter finns listade.[7]

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

En lång, kraftig orm med gulaktig, rödbrun till mörkbrun ovansida med två mörkbruna längsstrimmor. Ungdjuren har tvärstreck mellan de två längsstrecken, som ger teckningen ett karakteristiskt, stegliknande utseende. Undersidan är otecknat grå hos de vuxna djuren, medan den är vit- till gulaktig med svarta fläckar hos unga individer. Längden varierar mellan 100 och 160 cm, även om de flesta individerna håller sig under 120 cm.[9]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Stegsnoken är aktiv under skymningen och natten. Den föredrar soluppvärmda, steniga, tätbevuxna habitat, men kan också påträffas i glesare skogar, buskområden, åkerrenar, häckar, nära vatten samt i människopåverkade habitat som vingårdar, olivlundar, stenmurar och ruiner. Den kan gå upp till 2 200 m i bergen.[1] Arten är marklevande, men klättrar bra på väggar och i lägre vegetation. Den är aktiv och aggressiv; även om den saknar gift biter den våldsamt om den fångas. Födan består av smådäggdjur och fåglar. Små byten förtärs levande, medan större kvävs genom omslingring.[9]

Arten är äggläggande; honan lägger mellan 4 och 15 ägg i skyddade markpartier[1] under juli och augusti. Äggen kläcks efter 2 till 3 månader. De 10 till 25 cm långa ungarna lever på ödlor och större insekter som hopprätvingar.[9]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Utbredningsområdet omfattar Iberiska halvön (med undantag av nordligaste Spanien) och södra Frankrike. Den har observerats i nordvästra Italien[1] och det finns en osäker förekomst i Marocko[10].

Status[redigera | redigera wikitext]

IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig, och populationen är stabil. Arten är vanlig i större delen av sitt utbredningsområde. Möjliga, lokala hot kan vara habitatförlust till följd av intensifierat jordbruk, och vägdöd på grund att ormen kvällstid gärna uppsöker vägar, som är varma efter dagens solbestrålning.[1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Juan M. Pleguezuelos, Paulo Sá-Sousa, Valentin Pérez-Mellado, Rafael Marquez, Marc Cheylan, Claudia Corti & Iñigo Martínez-Solano 2009 Rhinechis scalaris Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 11 maj 2014.
  2. ^ Kahl B, Gaupp P & Schmidt G (1980) Das Terrarium., Falken Verlag, Niederhausen (Germany), 336 pp.
  3. ^ Schlegel, H. (1837) Essai sur la physionomie des serpens. Partie Générale: xxviii +251 S. + Partie Descriptive: 606 S. + xvi., La Haye (J. Kips, J. HZ. et W. P. van Stockum)
  4. ^ [a b] Schinz, H. R. (1822) Das Thierreich eingetheilt nach dem Bau der Thiere als Grundlage ihrer Naturgeschichte und der vergleichenden Anatomie von dem Herrn Ritter von Cuvier. Vol. 2., J. G. Cotta, Stuttgart.
  5. ^ ”stegsnok”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/stegsnok. Läst 11 maj 2014. 
  6. ^ ”Statens jordbruksverks allmänna råd (2003:2) i anslutning till djurskyddslagen (1988:534) och Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2003:24) om villkor för hållande, uppfödning och försäljning m.m. av djur avsedda för sällskap och hobby” (PDF, 318 kB). Statens jordbruksverks författningssamling. Jordbruksverket. 23 april 2003. http://www.jordbruksverket.se/download/18.26424bf71212ecc74b08000927/1242046843931/2003-02_a.pdf. Läst 13 maj 2014. 
  7. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/rhinechis+scalaris/match/1. Läst 24 september 2012. 
  8. ^ TIGR Reptile Database . Uetz P. , 2007-10-02
  9. ^ [a b c] Axel Kwet (2009). European Reptile and Amphibian Guide. New Holland Publishers. sid. 222–223. ISBN 978-1-84773-444-0 
  10. ^ Peter Uetz, Jakob Hallermann. Rhinechis scalaris (SCHINZ 1822)”. Hamburgs zoologiska museum. http://reptile-database.reptarium.cz/species?genus=Rhinechis&species=scalaris. Läst 15 maj 2014.