Sturmgeschütz III

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sturmgeschütz III Ausf G
Panzerkampfwagen IV i utförande F2
StuG III Ausf G vid Yad la-Shiryon -museet, Israel.
Generella egenskaper
Typ infanterikanonvagn och pansarvärnskanonvagn
Besättning 4
Längd 6,85 m
Bredd 2,95 m
Höjd 2,16 m
Vikt 23,9 ton
Skydd och beväpning
Skydd 80 mm
Primär beväpning 75mm StuK 40 L/48 -kanon
Sekundär beväpning 1 eller 2 × 7,92mm MG34-ksp
Mobilitet
Motor 12-cylindrig Maybach HL 120 TRM
224 kW (300 hk)
Hastighet på väg 40 km/h
Hastighet i terräng km/h
Hastighet i vatten -
Kraft/vikt 9,4 kW/ton
Räckvidd 155 km

Sturmgeschütz III (StuG III) var en infanterikanonvagn som kom att bli det mest producerade bepansrade fordonet i Tyskland under det andra världskriget. StuG III byggdes på chassit av stridsvagnen Panzer III. Inledningsvis var det tänkt att den skulle utgöra en mobil, bepansrad lätt kanonpjäs för infanteriunderstöd men den kom att utvecklas kontinuerligt under kriget och från år 1942 utnyttjades den i hög grad som pansarvärnskanonvagn.

Sturmgeschützserien är troligen mest känd för sin utmärkta kostnadseffektivitet. Vid krigets slut hade över 10 500 exemplar byggts. Vid sidan av andra tyska vapensystem som Panzer IV, MG42, PAK 40 och 81 mm granatkastare utgjorde StuG III en av grundpelarna i den tyska arméns vapenarsenal.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Sturmgeschütz III härstammade från ett förslag som överste Erich von Manstein gav till general Beck år 1935, där han föreslog att man skulle använda Sturmartillerie ("stormartillerienheter") i en direkt understödande roll för infanteridivisioner. Den 15 juni, 1936, erhöll Daimler-Benz AG en order om att utveckla ett infanteriunderstödsfordon som var kapabelt att bära en 75mm artilleripjäs. Kanonen skulle ha en begränsad travers om 25 grader och skulle vara monterad inne i en heltäckande överbyggnad som tillhandahöll skydd för besättningen. Fordonets höjd skulle inte överstiga den genomsnittlige mannens.

Daimler-Benz AG använde chassit och hjulkonstruktionen från sin nyligen utvecklade mellantunga stridsvagn Panzerkampfwagen III. Prototyptillverkningen överfördes därefter till Alkett, som tillverkade fem exemplar år 1937. Dessa experimentella, 0-seriens StuG-fordon var baserade på PzKpfw III Ausf B. Dessa prototyper hade en överbyggnad i mjukstål och Krupps kortpipade kanon 75mm Sturmkanone 37 L/24.

Eftersom StuG III var tänkt att fylla närstridsrollen mot mjukmål, utrustades tidiga modeller med en 75mm StuK 37 L/24 -kanon, med låg utgångshastighet och som avfyrade högexplosiva granater. Efter att tyskarna stött på den sovjetiska T-34, utrustades StuG III med en 75mm StuK 40 L/43 med hög utgångshastighet (våren 1942) eller en 75mm L/48 pansarvärnspjäs (hösten 1942).

Finländska StuG IIIG-vagnar i tidigt utförande.

Senare modeller av StuG III hade en 7,92mm MG34 monterad på chassit för att utöka skyddet mot fientligt infanteri.

År 1944 erhöll den finländska armén 59 st StuG III från Tyskland och använde dem mot Sovjetunionen. Dessa Stug III:or förstörde åtminstone 87 fientliga stridsvagnar mot förlusten av enbart 8 StuG-vagnar (vissa av dessa förstördes av den egna besättningen innan de övergav det immobiliserade fordonet).[källa behövs] Efter kriget utgjorde de kvarvarande StuG-vagnarna stommen i det finska pansarvapnet fram tills det tidiga 1960-talet.

Efter det andra världskriget gav Sovjetunionen ett antal erövrade tyska StuG III:or till Syrien, som använde dessa ända fram tills Sexdagarskriget (1967).

Varianter[redigera | redigera wikitext]

En 1944-års StuG III Ausf G. Observera Saukopf -kanonkåpan.
  • StuG III Ausf. A (Sd.Kfz 142; 1940, 35 producerade)[1]

Användes först i slaget om Frankrike, StuG III Ausf A använde chassit från Panzer III Ausf F och kanonen 7,5 cm StuK 37 L/24.

  • StuG III Ausf. B (Sd.Kfz 142; 1940-41, 320 producerade)[2]

Bredare larvband och mindre förändringar.

  • StuG III Ausf. C (Sd.Kfz 142; 1941, 50 producerade)

Mindre förbättringar av StuG B.

  • StuG III Ausf. D (Sd.Kfz 142; 1941, 150 producerade)

Mindre förbättringar av StuG C.

  • StuG III Ausf. E (Sd.Kfz 142; 1941-42, 272 producerade)[3]

En MG 34 tillfördes för att skydda fordonet mot fientligt infanteri. Övriga mindre förbättringar.

  • StuG III Ausf. F (Sd.Kfz 142/1; 1942, 359 producerade)[4]

Den första riktiga kanonförbättringen för StuG. Denna version hade den längre 7,5 cm StuK 40 L/43 -kanonen. Denna förbättring gjorde StuG mera en pansarvärnspjäs än infanteriunderstödsfordon. Sidochassit på vissa vagnar utrustades med kjolar för att skydda mot sovjetiska pansarvärnsgevär; dessa kjolar var dock betydligt mera vanliga hos de senare ausf G-vagnarna.

  • StuG III Ausf. F/8 (Sd.Kfz 142/1; 1942, 334 producerades)[5]

Ytterligare en ny kanon, F/8 använde 7,5 cm StuK 40 L/48 -kanonen.

  • StuG III Ausf. G (Sd.Kfz 142/1; 1942-45, 7 720 producerade och 173 konverterade)[6]

Den slutliga, och den överlägset vanligaste StuG-vagnen. G-seriens StuG-vagnar använde chassit från Panzer III Ausf M -stridsvagnen och fick från år 1944 ytterligare en kulspruta. Senare versioner utrustades med Saukopf (tyska för svinhuvud) -kanonkåpan, som var effektivare än de ursprungliga metallådorna i att deflektera skott. Sidokjolar tillfördes till G-modellen för att utöka skyddet mot sidorna.

  • Andra fordon som är baserade på StuG III

Vissa StuG III:or använde även Panzer III:s chassi men fick bogieupphängningssystemet från Panzer IV-stridsvagnen. Enbart omkring 20 av denna variant tillverkades. Syftet med detta var att förenkla reparationer i fält, men detta fungerade inte så bra, så modellen stoppades.

StuH 42

År 1942 tillverkades en variant av StuG IIIF som hade en 10,5 cm StuH 42 haubits i stället för 7,5 cm StuK 40 L/43. Dessa nya fordon kallades Sturmhaubitze 42 (eller StuH 42, även känt under dess Wehrmachtbeteckning Sd.Kfz 142/2) konstruerades för att fylla upp den infanteristödsfunktion som fallit bort i och med att fler och fler StuG IIIF/8:or och G:or användes i pansarvärnssyfte. StuH 42 hade en variant av den lätta fälthaubitsen modell 1918, som hade modifierats för att avfyras elektriskt och som utrustades med en mynningsbroms. Senare modeller byggdes på StuG IIIG -chassin, så väl som på StuG IIIF och F/8 -chassin. Mynningsbromsen togs även bort i många fall på grund av bristen på resurser.

År 1943 byggdes 10 st StuG III:or om till StuG I (FLAMM) -vagnar genom att man ersatte kanonen med en Schwade-eldkastare. Dessa chassin restaurerades alla till nyskick och bestod av olika modeller av Ausf A - E. Det finns inga rapporter som styrker att någon av dessa någonsin såg strid och alla byggdes om tillbaka till Stug IIIG:or år 1944.

Den sovjetiska pansarvärnskanonvagen SU-76i var baserad på tyska StuG III och Panzer III-fordon som man hade erövrat vid Stalingrad. Omkring 1 200 av dessa fordon byggdes om för den Röda armén genom att man tillförde en överbyggnad med tak och en 76,2mm ZiS-5 -kanon.


Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Chamberlain, Peter; Doyle Hilary L. (1999[1993]) (på eng). Encyclopedia of German tanks of World War Two (Rev. ed). London: Arms & Armour. Sid. 79. Libris 6460286. ISBN 1-85409-518-8 (pbk) 
  2. ^ Chamberlain, Peter; Doyle Hilary L. (1999[1993]) (på eng). Encyclopedia of German tanks of World War Two (Rev. ed). London: Arms & Armour. Sid. 80. Libris 6460286. ISBN 1-85409-518-8 (pbk) 
  3. ^ Chamberlain, Peter; Doyle Hilary L. (1999[1993]) (på eng). Encyclopedia of German tanks of World War Two (Rev. ed). London: Arms & Armour. Sid. 81. Libris 6460286. ISBN 1-85409-518-8 (pbk) 
  4. ^ Chamberlain, Peter; Doyle Hilary L. (1999[1993]) (på eng). Encyclopedia of German tanks of World War Two (Rev. ed). London: Arms & Armour. Sid. 82. Libris 6460286. ISBN 1-85409-518-8 (pbk) 
  5. ^ Chamberlain, Peter; Doyle Hilary L. (1999[1993]) (på eng). Encyclopedia of German tanks of World War Two (Rev. ed). London: Arms & Armour. Sid. 83. Libris 6460286. ISBN 1-85409-518-8 (pbk) 
  6. ^ Chamberlain, Peter; Doyle Hilary L. (1999[1993]) (på eng). Encyclopedia of German tanks of World War Two (Rev. ed). London: Arms & Armour. Sid. 84. Libris 6460286. ISBN 1-85409-518-8 (pbk) 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Chamberlain, Peter; Doyle Hilary L. (1999[1993]) (på eng). Encyclopedia of German tanks of World War Two (Rev. ed). London: Arms & Armour. Sid. 79-87. Libris 6460286. ISBN 1-85409-518-8 (pbk)