Örebro–Svartå Järnväg

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Svartåbanan)
Hoppa till: navigering, sök
Örebro–Svartå Järnväg
Svartåtåget 1937.jpg
Sista ångloket på Svartåbanan år den 6 september 1937. Kortet taget på Örebro södra station.
Allmänt
Plats Närke
Sträcka Örebro SSvartå
Anslutande järnvägslinjer Statsbanan Krylbo–Örebro
Statsbanan Hallsberg–Örebro
Nordvästra stambanan
Örebro–Skebäcks Järnväg
Smalspår
Norra Östergötlands Järnvägar
Organisation
Invigd 1897
Avstängd 1985
Ägare Svenska staten 1907–
Banoperatör Köping–Hults Järnväg 1897–1897
Örebro–Köpings Järnväg 1897–1900
Statens Järnvägar 1900–
Trafikoperatör Köping–Hults Järnväg 1897–1897
Örebro–Köpings Järnväg 1897–1900
Statens Järnvägar 1900–
Tekniska fakta
Längd 49 kilometer
Antal spår Enkelspår med mötesspår
Spårvidd 1 435 millimeter (normalspår)
Elektrifierad 6 september 1937
Matning 16 kV 16 2/3 Hz
Källor

Örebro–Svartå Järnväg (ÖrSJ), också kallad Svartåbanan, var en järnvägslinje som gick mellan Örebro södra station och Svartå i västra delen av Närke. Järnvägen var drygt 49 kilometer lång. Räknat från Örebro centralstation, varifrån de flesta tåg utgick på senare år, var den drygt 50 kilometer. ÖrSJ korsade Svartån fyra gånger på dess väg genom Närke.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Karlslunds station år 1890

Banan byggdes av Örebro–Svartå Järnvägaktiebolag som fick koncession den 23 november 1894 och påbörjade arbetet 1895. Banan öppnades för trafik den 1 oktober 1897 och den bokförda byggkostnaden var 1906 1 800 000 kronor. ÖrSJ drev aldrig någon trafik på banan utan skrev ett kontrakt på 50 år med Köping–Hults Järnväg (KHJ). KHJ rekonstrueras 1897 som Örebro–Köpings Järnväg (ÖKJ). Svenska staten köpte den 1 januari 1900 sträckan ÖrebroFrövi av ÖKJ och Statens Järnvägar (SJ) fick samtidigt ta över driftkontraktet för ÖrSJ. Svenska staten köpte ÖrSJ den 1 januari 1907.[3][4][5]

Banan elektrifierades 1937 och periodvis, bland annat på 1950-talet gick nattåg OsloStockholm här, för att slippa vända mitt i natten i Laxå. 1962 byggdes ett triangelspår i Laxå, så tågen kunde gå utan att vända.

Redan 1976 ville SJ lägga ner banan men den fortlevde fram till 1985 då den slutligen lades ned efter hård lokal debatt.[5] Ansvaret överfördes vid denna tid på länen, som inte var vana vid tågansvar och ansåg buss vara kostnadseffektivare. Det höga antalet stopp på banan, ett varannan kilometer, skapade låg medelhastighet och därmed låg lönsamhet (få passagerarkilometer och därmed lite biljettintäkter per dag och fordon). Låg medelhastighet innebär också låg konkurrenskraft mot bil.

Spåren revs huvudsakligen upp i början av 1990-talet. Idag trafikeras de första tre–fyra kilometerna av banan närmast Örebro som industrispår av diesellok från Green Cargo medan de sista 800 meterna innan Svartå ligger kvar obrukade. Delar av banvallen mellan dessa platser har blivit cykelväg, enskilda vägar eller åkermark.

Det finns under 2000-talet diskussioner om en ny snabb järnväg, preliminärt kallad Nobelbanan, KristinehamnKarlskoga–Örebro. Den ska dock inte gå i exakt samma sträckning som Svartåbanan utan mer längs Europaväg 18.[6]

Industrispår[redigera | redigera wikitext]

Industribanan Latorpsbruk–Garphyttan[redigera | redigera wikitext]

År 1916 anlades ett 6 kilometer lång smalspårigt industrispår med spårvidden 600 millimeter, som förband Garphytte bruk med Latorpsbruk.[7]

Karlslund station–Karlslunds kvarn[redigera | redigera wikitext]

Mellan Karlslunds station och kvarnen vid Karlslunds herrgård byggdes tidigt ett stickspår efter krav från Theodor Dieden, som ägde gården och som hade starka intressen i Örebro–Svartå järnväg. Stickspåret utgick på bangårdens norra sida och löpte i en kurva österut och norrut ned mot kvarnen som låg i den sänka som Svartån bildar vid gården. På vägen korsade spåret kanalen mellan Svartån och Karslunds kraftstation. Spåret slutade vid kraftstationen och där fanns det en växel som ledde ned till kvarnbyggnaden. Spåret var normalspårigt (1 435 millimeter) och revs troligen omkring tiden för elektrifieringen 1937.[8]

Andra industrispår utefter Svartåbanan[redigera | redigera wikitext]

Latorpsbruk station–Alunbrottet Spårvidd okänd.
Holmstorp lastplats–Klara gruvor Spårvidd 600 och 750 mm
Lannabruk lastplats–Lanna kalkbruk Spårvidd 600 mm
Fjugesta station–Fjugesta tegelbruk-Lertaget Spårvidd 500 mm
Fjugesta grusgrop lastplats–Fjugesta grusgrop Spårvidd 1435 mm
Gropen station–Gropens såg Spårvidd 1435 mm.
Slästorps torvströfabrik–Övratorpsmossen Spårvidd 600 mm.
Ingvaldstorp lastplats–Hultamossen Spårvidd 500 mm.
Mullhyttemo station–Stockås torvströfabrik Spårvidd 891 mm. Spåren rivna. Närkes första elektrifierade järnväg.
Stockås torvströfabrik Spårvidd 500 och 600 mm.
Västanås torvströfabrik Spårvidd 600 mm.
Svartå station–Svartå bruk Spårvidd 1435 mm.[9]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Lantmäteriet Historiska kartor Örebro-Svartå Jernväg
  2. ^ Driftplatsregister
  3. ^ Svartåbanan Historia
  4. ^ Nordisk familjebok, Uggleupplagan Örebro—Svartå järnväg (om NF)
  5. ^ [a b] Järnvägar i historien[död länk]
  6. ^ Idéstudie för stråket Karlstad–Örebro
  7. ^ Svenska Län. Örebro läns förvaltning och bebyggelse, del II, s. 358. Bokförlaget Svenska Län, Göteborg 1948
  8. ^ Svartåbanan Karlslunds kvarnspår
  9. ^ Svartåbanan Industrispår

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Ericson, Lennart (1984). ”Klara gruvor-Holmstorp”. Vägen från gruva och bruk: sju järnvägar för malm och järnmanufaktur : industribanor av Décauvilletyp / (1984): sid. 108-123.  Libris 8379456

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]