Svenska flottans historia

Från Wikipedia
Sveriges örlogsflagga.

Svenska flottans historia beskriver svenska flottans historia från då Sverige bildades till ett rike fram till idag.

Härkomst[redigera | redigera wikitext]

De första spåren till en svensk örlogsflotta härrör från den tid, under vilken Sverige bildades till ett rike. Av sveakungen uppbådades då från de olika häraden skepp till "ledung", när fara hotade landet eller allmänt härnadståg beslutats. Enligt denna äldsta organisation av sjökrigsmakten ålåg fartygens utrustning såväl som deras bemanning de fria jordägarna, vilka därför var indelade i hamna och skeppslag. Efter vikingatiden, vilken kan anses såsom den svenska flottans första blomstringsperiod, råkade Sveriges sjömakt i ett förfall, som räckte nästan oavbrutet under hela återstoden av medeltiden.[1]

1500-1900[redigera | redigera wikitext]

Turuman Amphion, sjösatt 1778.

Såsom en beständig led i rikets försvarsväsen räknar flottan sitt upphov från Gustav Vasa, vilken kan anses som den svenska flottans egentlige skapare. Början till Sveriges sjömakt utgjordes av 10 från Lübeck inköpta örlogsskepp. Vid slutet av Gustaf Vasas regering hade antalet krigsfartyg stigit till 30, och år 1566 räknade flottan 68 krigsfartyg, av vilka det största hade 90 kanoner och en besättning av 620 man. Under de inbördes tvistigheter, som följde efter Erik XIV:s avsättning, råkade flottan i förfall.[2]

Några kraftigare åtgärder för sjövapnets iståndsättande gjordes inte, förrän Gustav II Adolf kommit på tronen, men genom dennes och efter honom Axel Oxenstiernas energiska åtgöranden sattes flottan i sådant skick, att den under krigen på 1600-talets mitt kunde inte blott upprätthålla herraväldet i Östersjön utan även mäta sig med den dåförtiden förnämsta sjömakten, den holländska. Efter Karl X Gustavs död inträdde åter en tid, under vilken flottan försummades, men så snart Karl XI själv övertagit riksstyrelsen och lyckats bringa fred i landet, började flottans iståndsättning, och bedrevs denna med sådan kraft, att flottan vid nämnde kungs död åter befann sig i gott skick. Under Karl XII:s krig kom flottan till stor användning och visade sig också sin uppgift vuxen, så länge den underhölls, men sedan krigen börjat gå olyckligt och penningtillgången blev alltmera knapp, började för flottan en tid av tillbakagång.

Regementen under flottan i det Stora nordiska kriget (1717):


Peter von Stierneman iklädd uniform m/1756 för flottan och med Svärdsorden på bröstet. Porträtt från ca 1760 av Lorens Pasch den yngre.

Under Gustav III utvecklades sjövapnet åter och detta i sådan grad, att flottan vid början av krigsåret 1790 kunde utrusta 42 linjeskepp och fregatter jämte en del smärre örlogsfartyg samt 262 bevarade skärgårdsfartyg; denna flotta förde 5 250 kanoner och krävde för sin bemanning 44 000 man.[2] Efter Gustaf III:s död vidtog åter en tid av förfall. Många kommittéer hade under det sistförflutna århundradet varit sysselsatta och många förslag hade utarbetats till sjövapnets iståndsättande, men inget av dem hade blivit bragt till utförande. Den plan, som åtminstone delvis kunde anses ligga till grund för flottans nybyggnad, uppgjordes av 1880–82 års parlamentariska sjöförsvarskommitté. Enligt dess förslag skulle flottan efter 80 år bestå av 14 större och 10 mindre pansarbåtar, 80 torpedbåtar och fyra korvetter. Länge såg det ut, som om även denna plan skulle stanna vid blotta förslaget, men efter 1896 års riksdag beviljade medel till byggande av två pansarbåtar av 1:a klass och en del övriga fartyg samt 1899 års riksdag till nybyggnad av åtta pansarbåtar med mera, började man kunna hysa förhoppning om planens förverkligande.[2]

Svenska flottan under slaget vid Ölands södra udde 1789.

Den av Gustaf Vasa anskaffade flottan förlades till Stockholm, under det mindre stationer så småningom upprättades i Göteborg, Kalmar och en del övriga platser. På grund av erfarenheterna från kriget med Danmark 1675–1679 anlade Karl XI sistnämnda år Karlskrona och upprättade där en örlogsstation, till vilken den seglande flottan till största delen förlades, under det den så småningom uppväxande galärflottan huvudsakligen förlades till Stockholm.[2] Under namn av arméns flotta skildes den sistnämnda år 1756 från den övriga flottan, som benämndes örlogsflottan. Arméns flotta eller, som den senare benämndes, skärgårdsflottan delades till en början i två eskadrar, av vilka den ena förlades till Stockholm och den andra till Sveaborg, under det örlogsflottan fortfarande förblev i Karlskrona med en mindre eskader i Göteborg. Örlogs- och skärgårdsflottorna sammanslogs åter 1824 till Kungl. Maj:ts Flotta, och har sjövapnet därefter varit en enhetlig institution med undantag av en kortare period (1866–1873), då detsamma var delat i Kungliga Flottan och Kungliga Skärgårdsartilleriet.[2]

Torrdockan i Karlskrona örlogshamn 1877.

Sedan Göteborgs station först blivit förändrad till depå och 1870 helt och hållet indragen, blev flottan delad på de två stationerna i Stockholm och i Karlskrona. Vardera station stod under befäl av en stationsbefälhavare av flaggmans grad (flaggman är den kollektiva benämningen för amiral, viceamiral och konteramiral) och utgjordes dels av personalen för fartygens bemanning samt för dess utbildning befintliga skolor med mera, dels av ett värv för materielens underhåll och vård, dels också av proviant- med flera förråd för fartygens utrustande.[2] Flottans personal av underbefäl och manskap utgjordes av flottans underofficerskår, dess sjömanskap samt till tjänst vid flottan inskrivna värnpliktiga. Vid vardera station stod den del av underofficers- och sjömanskårerna, som tillhörde densamma, under befäl av en chef för underofficers- och sjömanskårerna av kommendörs eller kommendörkaptens grad. Sjömanskåren var indelad i 11 kompanier, av vilka sex tillhörde Stockholms och fem Karlskrona station.[2] Flottans värnpliktiga tillhörde de olika uppbåden och landstormen enligt samma bestämmelser, som för arméns värnpliktige blivit angivna. Tjänstgöringstiden i fredstid var 172 dagar till och med år 1908, därefter 300 dagar. För vissa kategorier av värnpliktiga var denna tjänstgöring fördelad på två år, under det den av övriga fullgöres i en följd.[2] Underofficers- och sjömanskårerna var under utvidgning; 1908 års stat upptog styrkan till respektive 546 och 4 000 man. Det antal värnpliktiga, som vid krigstillfälle kunde påräknas, uppgick till omkring 9 000 man i första uppbådet och 3 000 man i andra uppbådet.[2] I spetsen för vardera av flottans varv stod en varvschef av kommendörs eller kommendörkaptens grad. Verksamheten å flottans varv var fördelad på fem departement, nämligen artilleri-, torped-, ekipage-, min- och ingenjördepartementen, de fyra förstnämnda under befäl av kommendörkapten eller kapten, ingenjördepartementet under befäl av en marindirektör. Förutom en del militär personal sysselsatte varvet i Karlskrona omkring 1 600 och varvet i Stockholm omkring 550 verkmästare, förmän och varvsarbetare.[2]

I slutet av 1800-talet ersattes de segeldrivna skeppen alltmer av maskindrivna kryssare.[4]


Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Westrin, Theodor, red (1908). Nordisk familjebok: konversationslexikon och realencyklopedi. Bd 8 (Ny, rev. och rikt ill. uppl.). Stockholm: Nordisk familjeboks förl. sid. 639-640. Libris 8072220. https://runeberg.org/nfbh/0352.html 
  2. ^ [a b c d e f g h i j] Svensk rikskalender. Stockholm: P. A. Nordstedt & Söners. 1908. sid. 228. Libris 498191. https://runeberg.org/rikskal/1908/0312.html 
  3. ^ Karolinska uniformer och munderingar åren 1700-1721 samt vissa handgrepp och excercis sid. 165. Anders Larsson. Jengel förlag. Östersund 2022. ISBN 978-91-88573-43-8
  4. ^ Sten Gattberg (25 november 2014). ”De svenska kryssarna”. Militär Historia. http://militarhistoria.se/artiklar/kryssarna-overtog-fregatternas-uppgift. Läst 3 november 2017. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]