Skånska kriget

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Skånska kriget
Scanian war.jpg
Medurs uppifrån: Slaget vid Fehrbellin, Slaget vid Ölands södra udde, Danska invasionsflottan, Slaget vid Landskrona, Slaget vid Lund
Ägde rum 1675-1679
Plats Tyskland-Danmark-Sverige
Utfall Freden i Fontainebleau
Freden i Lund
Freden i Saint-Germain
Resultat Status quo ante bellum
Casus belli Sverige angriper Brandenburg, Danmark hoppas återerövra Skåne
Stridande
 Sverige
 Frankrike
Danmark Danmark-Norge
Brandenburg Brandenburg
 Tysk-romerska riket
 Republiken Förenade Nederländerna
 Spanien
Furstarna av Lüneburg
Furstbiskopen av Münster
Befälhavare/ledare
Sverige Karl XI
Danmark Kristian V

Brandenburg Frederik Vilhelm I

Styrka
40 000 man

Skånska kriget var ett krig som stod mellan Danmark-Norge, Brandenburg och Sverige. Kriget ägde främst rum på skånsk och bohuslänsk mark, samt i norra Tyskland.

Kriget orsakades av det svenska ingripandet i det fransk-nederländska kriget. Sverige hade allierat sig med Frankrike mot flera europeiska länder. Förenade Nederländerna, som angrips av Frankrike, sökte hjälp från Danmark-Norge. Efter viss tveksamhet inledde kung Kristian V en invasion av Skåneland år 1675, medan de svenska trupperna var upptagna med ett fälttåg mot Brandenburg. Invasionen av Skåne anknöts med en norsk front kallat Gyldenløvefejden, vilket tvingade de svenskarna försvararna att bekämpa ett tvåfrontskrig utöver sina konflikter i det tysk-romerska riket. Det danska målet var att återerövra Skåneland som överlåtits till Sverige i freden i Roskilde, efter Karl X Gustavs danska krig. Danskarna gjorde inledande vinster under sitt fälttåg, men som senare tog stopp av kung Karl XI:s motoffensiv.

Kriget hade ingen bestämd segrare; den svenska flottan förlorade till sjöss och den danska armén besegrades i Skåne av svenskarna, som i sin tur besegrades av Brandenburg. Kriget och stridigheterna upphörde när Danmarks bundsförvant Nederländerna gjorde fred med Sveriges bundsförvant Frankrike och Karl XI gifte sig med den danska prinsessan Ulrika Eleonora, syster till Kristian V. Fred gjordes på uppdrag av Frankrike med fördragen i Fontainebleau och Lund (Sverige och Danmark) och Saint-Germain (Sverige och Brandenburg), där man kom överens om att återlämna de mesta av de erövrade territorierna till Sverige.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Efter Karl X Gustavs död leddes Sverige av en förmyndarregering ledd av Magnus Gabriel de la Gardie, som fick Sverige att ingå i en militärallians med Frankrike. Tidigare under förmyndarregeringen hade Sverige försökt stå utanför sådana allianser så långt som möjligt och verkat för att jämvikten i den europeiska politiken bibehölls, för att undvika ett krig i vilket det som vunnits skulle kunna gå förlorat. År 1672 anföll Frankrike Nederländerna i Fransk-nederländska kriget och drogs därmed in i ett krig även med Spanien, den tyske kejsaren samt andra tyska furstar, däribland Brandenburg, och försökte få Sverige med sig med hot om uteblivna subsidier om Sverige inte satte upp en här i Tyskland. 1674 marscherade en svensk armé in på Brandenburgskt område, men i juni 1675 förklarade Nederländerna Sverige krig, samtidigt som hären i Tyskland förlorade en tämligen obetydlig strid i Fehrbellin. Även om det taktiska militära läget knappast förändrades av denna, hade förlusten visat att svenskarna inte var oövervinnerliga. Detta uppmuntrade Sveriges fiender och drev dem till aktion.[1]

Förlopp[redigera | redigera wikitext]

I september 1675 kom den danska krigsförklaringen. I september och oktober intogs Svenska Pommern av Brandenburg och Danmark. Danskarna intog Wismar och Bremen-Verden, medan brandenburgarna intog Stettin.

En kombinerad holländsk-dansk flotta opererade mot svensk sjöfart på Östersjön, och hela Gotland erövrades av danska trupper. Svenska flottan under Lorentz Creutz lyckades inte att i Slaget mellan Skåne och Rügen betvinga den danska flottan innan denna kunde förstärkas med en holländsk eskader. Den 1 juni 1676 besegrades den svenska flottan i slaget vid Ölands södra udde av den holländske amiralen Cornelis Tromp och danska Niels Juel. Det nybyggda, imponerande svenska regalskeppet Kronan sjönk av misstag och gick förlorat. Danskarna och holländarna hade därefter herraväldet över Östersjön.

I juni 1676 marscherade en dansk-norsk armé in i Sverige från Norge under Ulrik Fredrik Gyldenløve, samtidigt som en annan dansk armé landsteg vid Råå, ledd av hertig Johan Adolf av Holstein-Plön. De strider som utkämpades vid den svensk-norska gränsen, företrädesvis i Bohuslän, fick namnet Gyldenløvefejden. Det danska krigsmålet var att återerövra Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän. Svenskarna, ledda av kung Karl XI själv, drog sig i god ordning tillbaka till Småland.

Den 29 juni 1676 landsattes den danska hären utanför Råå och snart föll Helsingborg (staden återtogs visserligen den 11 december 1676 men togs tillbaka av danskarna 1678). Den 3 augusti föll Landskrona i danska händer och den 15 augusti föll Kristianstad. Danskarna lyckades snabbt besätta hela Skåne, förutom Malmö, medan svenskarna endast vann fördröjande segrar - såsom i slaget vid Fyllebro i Halland. Trots dessa motgångar ryckte Karl XI i oktober fram mot dem med en armé om 15 000 man. Den 4 december 1676 vann den svenska armén en avgörande seger i det blodiga slaget vid Lund, där både svenskarna och danskarna förlorade nästan 50 procent av sin totala styrka. Detta var krigets verkliga vändpunkt. Därefter ryckte svenskarna återigen in i Skåne.

Sommaren 1677 fortsatte de svenska nederlagen till sjöss. Den dansk-norske amiralen Niels Juel lyckades tillfoga svenskarna svidande nederlag vid slaget under Lolland och slaget vid Köge bugt. Under tiden fortsatte de blodiga striderna till lands, där dock de svenska trupperna hade övertaget.

Efter att ha försökt sig på en misslyckad stormning av Malmö, bröt danskarna den 5 juli belägringen och drog tillbaka till Landskrona. Orsaken till att man misslyckades med belägringen var att borgarna i staden ställde upp till stadens försvar, då de insåg att staden skulle plundras om den föll. Stadens försvarare uppgick till cirka 7 000 man (mest borgare) under Fabian von Fersen . Karl XI och huvudarmén segrade 14 juli 1677 vid Landskrona mot en något mindre dansk styrka. 3 000 av de svenska soldaterna var småländska bönder. I augusti 1678 återerövrade de svenska trupperna Kristianstad.

I de norra delarna av Skåne opererade delar av lokalbefolkning i gerillaförband, snapphanar, mot svenskarna. De utgjorde en belastning för de svenska försörjningslinjerna, då de bland annat lyckades stjäla krigskassan vid Loshultskuppen. Den 19 april 1678 gavs därför en order med avsikt att lösa problemet med snapphanarna. Ordern lydde att alla gårdar och allt boskap i Örkened socken skulle brännas och att allt mansfolk som kunde bruka ett gevär skulle avrättas.

Freden[redigera | redigera wikitext]

1679 slöt Frankrike fred å Sveriges räkning – efter en svensk envis vägran att gå med på andra fredsvillkor än de i de westfaliska och köpenhamnska frederna – i Celle, Nijmegen, Saint-Germain-en-Laye och Fontainebleau enligt vilka Sverige måste avträda de mindre besittningarna Wildeshausen, Thedinghausen, Dörverden och en del av svenska Hinterpommern. Delvis kom Sverige undan större förluster på grund av att Ludvig XIV slöt fred med de svårare motståndarna under 1678-79 (där Frankrike erhöll Franche-Comté) vilket lämnade Brandenburg och Danmark ensamma att slutföra kriget mot stormakten Sverige, något de i längden inte var mäktiga. Freden i Lund mellan Danmark och Sverige 1679 bekräftade freden i Fontainebleau.[2]

Följder för Sverige efter kriget[redigera | redigera wikitext]

"Triumfbåge, som efter danska krigets lyckliga slut restes åt den återvändande segerrike och store konungen Karl XI av Stockholms stad."
Suecia antiqua et hodierna

Det skånska kriget hade avslöjat många graverande brister i den svenska armén. Den svenska militärmakten var inriktad på offensiva krig som skedde långt ifrån beväringarnas hemtrakter, i Tyskland eller någon annanstans på andra sidan Östersjön. För första gången på länge utkämpade Sverige ett defensivt krig på hemmaplan. Militären skrev vid den här tiden ut samtliga män man kunde finna i socknen, allt från drängar till bondsöner till bönderna själva, arbetskraft som var livsnödvändig för jordbruket. Följden av detta blev en omfattande desertering från den svenska armén. I och med att krigsskådeplatserna ofta var i skogsbygderna, var det lätt för beväringarna som kom uppåt landet att desertera och sedan ta sig hem igen. Detta ledde till ett alltför stort mantapp i den svenska armén och till att moralen bland de svenska soldaterna ofta var dålig.

Efter kriget var den svenska staten djupt skuldsatt. Skåne behövde återuppbyggas från grunden och militärmakten behövde reorganisera knektorganisationen för att undvika nya impopulära utskrivningar vid nästa krigstillfälle. Man behövde även en ny organisation för att klara av ett defensivt krig på hemmaplan. Lösningen på detta blev indelningsverket och den så kallade reduktionen som båda genomfördes under 1680-talet. Reduktionen frigjorde ekonomiska resurser till staten som använde pengarna till att upprusta armén och förstärka gränserna, bland annat grundades Karlskrona som flottbas under denna tid. Införandet av indelningsverket innebar att varje socken delades in i rotar. Varje rote bestod av ett antal gårdar som skulle avlöna en soldatgård. Varje soldat fick en egen gård som han skulle kunna försörja sig själv och sin familj på, samtidigt som han var tvungen att ställa upp på vissa plikter som till exempel övningar en månad om året och att ställa upp i krig när kallelsen kom. Denna lösning innebar att bönderna inte behövde skicka ut sin arbetskraft i kriget samtidigt som Sverige fick en militärorganisation med soldater bättre utbildade än vanliga bonddrängar, men betydligt billigare än värvade regementen. Indelningsverket skulle komma att leva kvar till in på 1900-talet. Det skånska kriget ledde visserligen till status quo, men kom att förändra militärorganisationen från grunden.

Följder för Danmark efter kriget[redigera | redigera wikitext]

Kriget hade slutat i status quo. Danskarna hade inledningsvis ett stort stöd av lokalbefolkningen i Skånelandskapen, men detta minskade efterhand som den danske kungen förbjöd till exempel privat krigföring 1677 mot svenskarna.[källa behövs] Efter slaget vid Lund december 1676 framstod det som alltmer osannolikt att Danmark åter skulle kunna göra anspråk på de förlorade områdena. Danmark gynnades av att man fortfarande hade kontroll över Öresund och Öresundstullen. Danmarks misslyckande med att återta Skåne betydde ett ekonomiskt tapp för bland annat Köpenhamn som förlorade sitt östra omland.

Svenska befälhavare i skånska kriget[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Rystad, sid 20-21
  2. ^ Rystad, sid 315-316

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Gustaf Björlin; Kriget mot Danmark 1675-1679, utg. 1885, e-text
  • Clas-Göran Isacsson; Skånska kriget, Historiska media 2001.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]