Skärgårdsflottan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Arméns Flotta
Archipelago Fleet Ensign.JPG
Skärgårsdsflottans örlogsflagga var i bruk åren 1761-1813.
Datum 1756-1823
Land Sverige
Försvarsgren Växlade mellan Amiralitetskollegium och Krigskollegium
Typ Flotta
Roll Specialförband
Del av Under Krigskollegiums alternativt Amiralitetskollegiums kommando
Förläggningsort Stockholms örlogsstation
Sveaborgs fästning
Färger Blått
Kända slag och krig Pommerska kriget

Gustav III:s ryska krig

Finska kriget

Dansk-svenska kriget 1808–1809

Befälhavare
Framstående befälhavare Augustin Ehrensvärd

Skärgårdsflottan eller Arméns flotta var ett vapenslag i Sverige mellan åren 1756 och 1823.[1]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Efter freden i Nystad 1721 blev man varse behovet av en snabbrörlig marin enhet som kunde ta sig fram i kustnära vatten. En eskader inom flottan, Stockholmseskadern, sattes upp för att möta behovet. Efter hattarnas ryska krig visade det sig att eskadern var för liten för att möta det ryska hotet. En officiell arméflotta planerades efter studier av galärer i Medelhavet, framför allt schebecker, snabba farliga piratfartyg som var vanliga i nordafrikanska farvatten. De svenska galärerna fick dock en annan utformning; framför allt var de mindre.

Efter nederlagen i kriget mot Ryssland beslutade en kommission 1747 att försvaret i öst behövde stärkas genom att bygga ut fästningar i sydöstra Finland och att bygga upp en stark skärgårdsflotta. I den frågan var den tidigare artilleriofficeren Augustin Ehrensvärd drivande och kommissionens slutsatser och beslut var i hög grad baserat på hans förslag om förbättringar. Ehrensvärd menade att en linjeflotta inte alls var lämplig för sjökrigföring i Östersjön och hade stöd i sin åsikt inom hattpartiet, vilket han tillhörde.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Skärgårdsflottan lösgjordes från örlogsflottan och Amiralitetet, och den 18 oktober 1756 sattes den upp som en enhet lydande under Krigskollegium. Skärgårdsflottan bestod 1756 av galärer ordnade i Stockholmseskadern och Finska eskadern. Till högste chef utsågs general Augustin Ehrensvärd. Då Mössorna vid riksdagen 1765-1766 återfick makten beslutade man att börja avveckla skärgårdflottan och Ehrensvärd tvingades bort som befälhavare för skärgårdsflottan. Vid 1769 års riksdag återvann hattarna regeringsmakten och Ehrensvärd fick tillbaka sin post och kunde fortsätta utvecklingen av organisationen.[2]

Skärgårdsflottans galärfartyg blev ett segervapen i det pommerska kriget men även svagheter som dess korta aktionsradie visade sig. Fredrik Henrik Chapman (adlad "af Chapman" 1772) hade 1757 blivit anställd vid flottan och konstruerade nya fartygstyper som bättre skulle svara mot de nya krav som ställts på skärgårdsflottan. Ehrensvärd och Chapman lät bygga ett flertal av dessa nya fartygstyper vid varven i Sveaborg. 1760 fick skärgårdsflottan egen status och på Ehrensvärds förslag namnet Arméns flotta eller de förenade skärgårdsflottorna.

1766 bestämde det regerande Mösspartiet att skärgårdsflottan åter skulle lyda under Amiralitetskollegium. När Hattpartiet återfick makten 1770 hamnade den Finska eskadern återigen under Krigskollegium. Stockholmseskadern förblev, under benämningen galärflottan, en enhet under Amiralitetskollegium. Den 14 november gick galärflottan upp i skärgårdsflottan och tilldelades den svenska eskadern av arméns flotta medan styrkorna i Finland blev den finska eskadern av arméns flotta. 1777 förenades dessa eskadrar till en kår under namnet Arméns flotta. Oavsett om skärgårdsflottan lydde under Amiralitetskollegium eller Krigskollegium var den bemannad av sjöofficerare och båtsmän medan soldater och artillerister hämtades från armén.

Arméns flottas huvudstationer fanns i Stockholm och Sveaborg, men även mindre eskaderstationer etablerades med tiden. Dessa var bohuseskadern i Göteborg 1789, eskadern i Åbo 1793. En pommersk eskader förlades i Stralsund som 1807 flyttades till Landskrona, dessutom några mindre enheter i Malmö samt Kristina och Varkaus i Finland.

I Gustav III:s ryska krig 1788-1790 rönte skärgårdsflottan stor framgång, särskilt i det andra slaget vid Svensksund.

1823 slogs skärgårdsflottan samman med örlogsflottan till Kungl Maj:ts flotta eller Kungliga flottan och det är detta vapeslag som förvaltar dess traditioner.

Fartygstyper[redigera | redigera wikitext]

De nya fartyg som af Chapman ritade och Ehrensvärd lät konstruera kallades skärgårdsfregatter och byggdes i fyra typer som fick namn efter finska landskap: hemmema, turuma, udema och pojama. 1760 fick skärgårdsflottan egen status och på Ehrensvärds förslag namnet Arméns flotta eller de Förenade skärgårdsflottorna. I Stralsund 1761 sjösattes det första av de nya fartygen, Norden av turumatyp. Andra fartygstyper som ingick i skärgårdsflottan var galärer, skottpråmar, kanonslupar,kanonjollar, kanonbarkasser och mörsarbarkasser. (Se även pråm, jolle, barkass och mörsare.)

Skärgårdsflottans befälhavare[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Arméns flotta i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1904)
  2. ^ Svenska flottans historia, Per Olof Bäckström, s. 219, 235.

Källor[redigera | redigera wikitext]