Taliban

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Talibanrörelsens flagga är vit med shahadah i svart.

Taliban (pashto: طالبان), av arabiskans ṭālib (طالب) för "student", är en politisk-religiös väpnad islamistisk rörelse som grundades i Kandahar 1994 och regerade merparten av Afghanistan åren 1996-2001.

Talibanrörelsen är en i huvudsak pashtunsk organisation som följer en fundamentalistisk form av deobandilära, en gammal sydasiatisk variant av sunniislam,[1] i kombination med strikt hängivelse till pashtunwali, pashtunernas traditionella livsstil och kulturella normer.[2] Talibanerna har sitt ursprung i de karga pakistanska flyktingläger som afghaner flydde till efter Sovjetunionens intervention i Afghanistan 1979 och idag har de stort inflytande även på Pakistans sida om gränsen. Många medlemmar utbildas i ultrakonservativa madrassor, koranskolor, som är mycket vanliga i Pakistan.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Ursprung[redigera | redigera wikitext]

Talibanerna har sin bakgrund i de religiösa krigare (mujaheddin) som bekämpade Demokratiska republiken Afghanistans regering och de sovjetiska styrkorna i landet från 1979 till kalla krigets slut. Den religiöst konservativa general Muhammad Zia-ul-Haq tog makten i en militärkupp i angränsande Pakistan år 1977 och fruktade att Sovjetunionen skulle invadera Baluchistan, så han sökte hjälp i Saudiarabien medan USA redan uppmuntrade det saudiska kungahuset att stödja väpnade upprorsgrupper i landet.[3] Genom sina allierade Saudiarabien och Pakistan kunde USA bidra med signifikanta summor och med krigsmateriel till konflikten och general Zia-ul-Haq lät rusta upprorsmän i träningsläger som tillhandahölls av Inter-Services Intelligence.[3] Mäktiga religiösa lärde i Saudiarabien uppmuntrade unga muslimer runtom i världen att fara till Afghanistan och föra heligt krig mot de "gudlösa kommunisterna",[4] men förutom dessa utländska stridande fanns inhemska afghanska grupper av varierande ideologisk övertygelse men enade i motståndet mot regeringen och dess sovjetiska allierade.

I april 1992 kollapsade den tidigare kommunistiska regeringen i Kabul, religiösa krigsherrar tog makten och Islamiska staten Afghanistan bildades. Nästan omedelbart bröt afghanska inbördeskriget ut där Pakistan stödde fortsatt uppror mot den nya regeringen (främst genom Hezb-i-Islami),[5] olika grupper av nyss allierade krigsherrar tog upp vapen mot varandra, den redan försvagade statsapparaten fullständigt bröt samman och laglösheten spred sig över landet. Islamiska republiken Iran och Saudiarabien utnyttjade också maktvakuumet genom att stödja olika gerillagrupper i landet. Det var i detta klimat då landet genomgick en total statskollaps som mulla Mohammed Omar i den sydliga staden Kandahar bildade en egen milis av 50 studenter från pakistanska madrassor.[6] Rörelsen växte på några månader från några hundratal dåligt beväpnade studenter till över 15 000 tack vare hemvändande afghanska flyktingar från Pakistan.[7] Våren 1994 påbörjade man sina första väpnade aktioner mot de genomkorrumperade lokala myndigheterna.

Maktövertagande[redigera | redigera wikitext]

Talibansoldater i Herat 2001.

Under 1995 led talibanrörelsen flera militära nederlag mot Ahmed Shah Massouds styrkor varpå Pakistan ökade sitt militära och ekonomiska stöd.[8] I september 1996 genomförde talibanerna ännu en offensiv mot huvudstaden, finansiellt uppbackade av Pakistan och Saudiarabien, och de styrande krigsherrarnas regeringstrupper besegrades och flydde norrut.[9] 27 september 1996 tågade talibanerna in i Kabul och utropade Islamiska emiratet Afghanistan.[10] Man intog FN-basen i huvudstaden där den förre kommunistiske presidenten Mohammed Najibullah hade tagit sin tillflykt, torterade honom, släpade honom bakom en bil på gatorna och hängde liket från ett trafikljus.[11][12] Detta utlöste enorm internationell kritik mot talibanrörelsen. Inledningsvis hade de dock stöd av stora lager av den afghanska civilbefolkningen då de upprättade lag och ordning i ett krigshärjat och laglöst samhälle, fast stödet var mycket större hos pashtuner än hos etniska minoriteter.[13] Krigsherrarna, varav många kom från etniska minoriteter, enade sitt motstånd mot talibanerna i Norra alliansen samma år och inbördeskriget fortsatte. Islamiska emiratet Afghanistan fick diplomatiskt erkännande av endast tre stater (Pakistan, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten) och i FN fortsatte representanter för Islamiska staten Afghanistan (krigsherrarnas gamla regering) att företräda landet.

1996 anlände al-Qaidanätverkets ledare Usama bin Laden till Afghanistan efter att ha kastats ut från Sudan och började uppmana världens muslimer till heligt krig mot de han uppfattade som "otrogna" både i västvärlden och Mellanöstern, något som irriterade talibanledaren mulla Omar.[14] Men med tiden förbättrades relationen mellan de två till den grad att mulla Omar gick emot en av sina mäktigaste utländska beskyddare, prins Turki bin Faisal av Saudiarabien, och vägrade att utlämna bin Laden till saudierna.[15] Snart hade talibanerna ingått en allians med al-Qaida som fick nästintill fritt utrymme att träna i Afghanistan och använda landet som bas för operationer i utlandet. USA begärde att bin Laden och andra al-Qaidamedlemmar skulle utlämnas till dem efter bombattentaten mot USA:s ambassader i Kenya och Tanzania 1998 men talibanerna vägrade återigen.

I augusti 1998 anföll talibanerna staden Mazar-i Sharif i norr, bas för den uzbekiske krigsherren Abdul Rashid Dostum som hade stöd av angränsande Iran. Dostum hade föregående år beordrat en storskalig massaker på runt 3000 tillfångatagna talibaner.[16] Vid erövrandet av staden inledde talibanerna som hämnd en etnisk rensning på de huvudsakligen shiamuslimska hazarerna som utgjorde stor del av stadens befolkning.[17] 10 iranska diplomater i staden dödades och Iran hotade att invadera Afghanistan och störta talibanerna, men efter internationell medling övergav man de planerna.[18][19] Iran anklagade Pakistan för att aktivt ha deltagit i erövrandet av Mazar-i Sharif.[20]

År 2000 införde FN:s säkerhetsråd ett vapenembargo mot talibanerna och kritiserade öppet och direkt Pakistan för landets stöd till rörelsen.[21] I kampen om kontroll över Afghanistan blandades snart även al-Qaida in och bin Laden lät utländska krigare strida på talibanernas sida.[22] al-Qaidas relation till talibanerna hade utvecklats till en slags "stat i staten".[23]

USA:s ockupation och väpnad motstånd[redigera | redigera wikitext]

Till följd av 11 september-attackerna i New York 2001 ställde Bushadministrationen ett ultimatum till talibanerna att omedelbart utlämna bin Laden och andra al-Qaidamedlemmar man menade var inblandade samt ge amerikanska inspektörer full tillgång till al-Qaidas träningsläger. Talibanernas utrikesminister liksom deras ambassadör i Islamabad fördömde attentaten men krävde "övertygande bevisning" av USA för att agera mot bin Laden, och att det endast kunde vara tal om att ställa honom inför rätta i en afghansk domstol.[24][25][26][27] FN:s säkerhetsråd utfärdade två resolutioner (resolution 1368 och 1373) som krävde att alla länder skulle utöka samarbetet att bekämpa terrororganisationer. [28] Nato däremot proklamerade att USA hade utsatts för en krigshandling.[29] 22 september 2001 drog Saudiarabien och Förenade Arabemiraten tillbaka sitt diplomatiska erkännande av talibanerna som Afghanistans legitima regering. 4 oktober meddelade talibanerna att de kunde överlämna bin Laden till Pakistan om han ställdes inför rätta i en shariadomstol, men Pakistan blockerade erbjudandet.[30] 7 oktober erbjöd talibanerna att ställa bin Laden inför rätta själva i en shariadomstol om USA gav bevis men Bushadministrationen vägrade förhandla om sitt ultimatum.[31]

Samma dag, 7 oktober 2001, inleddes invasionen av Afghanistan av USA med allierade inklusive Norra alliansens krigsherrar. Målet var inte bara att förstöra al-Qaidas träningsläger i landet utan också att störta talibanerna.[32] Talibanrörelsen drevs tillfälligt under jorden till följd av invasionen. Talibanledaren, mulla Omar, är ännu (september 2013) på fri fot. Rörelsen bekämpar fortsatt den nya afghanska regeringen och ISAF-styrkorna som håller den kvar vid makten. Över 50 000 människor har hittills dödats i konflikten. 15 april 2012 meddelade talibanerna att man påbörjat sin årliga våroffensiv. Offentliga byggnader i Kabul och i tre av landets provinser anfölls. Regeringskällor anklagade även talibanernas allierade i Haqqani-nätverket för inblandning i attackerna.

2007 gick ett antal islamistiska rebellgrupper i nordvästra Pakistans stamområden, vid gränstrakterna mot Afghanistan, samman till Tehreek-e-Taliban Pakistan. Dessa pakistanska talibaner har visst samarbete med talibanerna i Afghanistan, båda domineras av etniska pashtuner och båda håller fast vid traditionella värderingar enligt pashtunwali samt sunnimuslimsk puritanism, men de skiljer sig annars historiskt och politiskt på flera sätt.[33][34]

Ideologi och politik[redigera | redigera wikitext]

Avrättning av afghansk kvinna anklagad för att ha mördat sin make.

Kvinnosyn[redigera | redigera wikitext]

Utmärkande för talibanrörelsen är en ultrakonservativ kvinnosyn med basis i strikt tolkning av religiös lag (sharia) som implementerades runtom i de områden som stod under deras kontroll. Bl a ansågs kvinnor vara förpliktigade att gå klädda i burka, en fotsid klädnad som döljer kroppen och ansiktet med enbart en beslöjad glipa för ögonen. Kvinnor förbjöds även att arbeta och gå i skolan efter åtta års ålder,[källa behövs] att framföra fordon eller åka taxi utan en manlig förmyndare, och sjukhus segregerades till att behandla antingen män eller kvinnor[källa behövs]. I april 1998 utfärdade talibanstyret ett dekret som helt förbjöd kvinnor att lämna hemmet och påbjöd att fönster till hus som bevistades av kvinnor skulle svartmålas, för att undvika att de syntes från gatan.[källa behövs] Lärare som utbildade kvinnor i hemlighet riskerade dödsstraff.[källa behövs]

Skillnad mot Tehreek-e-Taliban Pakistan[redigera | redigera wikitext]

Ett grundläggande inslag i den afghanska talibanrörelsen är pashtunsk nationalism och ett allmänt starkt fokus på att bygga en islamisk stat i Afghanistan. De pakistanska talibanerna, Tehreek-e-Taliban Pakistan, är däremot klart internationellt lagda och framför som överordnad kamp inte pashtunsk nationalism utan globalt jihad. De afghanska talibanerna är också direkt emot att bekämpa den pakistanska staten medan de pakistanska talibanerna har detta som ett av sina högsta mål och har utfört en lång rad våldsdåd både mot landets militär och civilbefolkning.[35] Förutom den gemensamma kulturella nämnaren är det kampen mot USA:s närvaro i regionen och den mycket strikta religiösa puritanismen som för de två grupperna samman, men trots det har relationerna mellan de afghanska och pakistanska talibanerna tidvis varit ansträngda.[36] Skillnaden mellan de två grupperna blir tydligt i motståndet mot poliovaccinering på basis av att det skulle vara en västerländsk konspiration, något som de afghanska talibanerna har slutat hävda då man blivit mer tolerant mot modern teknologi och medicin. Tehreek-e-Taliban Pakistan däremot fortsätter bekämpa alla vaccinationsförsök i Pakistan då man är fortsatt djupt misstänksam mot allt som är för modernt och främmande, inklusive utländska frivilligläkare och vaccin.[37]

Religiös puritanism[redigera | redigera wikitext]

Talibanstyret införde även ett totalförbud mot avbildning av människor (se ikonoklasm), vilket i mars 2001 resulterade[källa behövs] i förstörelsen av de två gigantiska, antika buddhastatyerna i Bamian. Talibanstyret har också gjort sig känt för fanatiskt hat mot all sorts musik, som gick så långt att till och med ringklockor på cyklar betraktades som musikinstrument och förbjöds.[källa behövs]

Talibanrörelsens idéer och projekt är exempel på så kallad occidentalism[källa behövs]: en häftig reaktion mot den västerländska civilisationen, som associeras med materialism, själlöshet, kapitalism, kall rationalism, medelmåttighet, girighet, ytlighet, teknikalisering, måttlöshet, överflöd, brist på heroism, känsla, ande, heder och mod.[källa behövs] Genom att betona vikten av tradition, gudomlig auktoritet, heder osv., och genom att gå till attack, symboliskt likväl som konkret, mot västvärlden hoppas talibanerna kunna stoppa spridningen av den i deras ögon mycket illavarslande västerniseringen och amerikaniseringen av världen.[källa behövs] För talibanerna blir därmed stora städer såsom New York dagens motsvarighet till det bibliska Babylon: människor vandrar runt som om de vore robotar, styrda av mass-känslor, utan att känna och utan någon sakral dimension.[källa behövs] Grunden till denna occidentalism ligger i europeiska (främst tyska) 1800-tals romantikers kritik av de franska upplysningstankarna, där rationalism och förnuft och medborgerliga rättigheter ställdes på piedestal.[källa behövs]

Ledare i Islamiska emiratet Afghanistan (1996-2001)[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Rashid, Ahmed; Hjukström Charlotte (2000). Talibanerna: islam, oljan och det nya maktspelet i Centralasien. Stockholm: Svenska Afghanistankomm. Libris 8380701. ISBN 91-86936-07-7 (korr.) 
  • Buruma Ian , Margalit Avishai, Occidentalism - Fiendens syn på västerlandet, 2004

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Maley, William (2001). Fundamentalism Reborn? Afghanistan and the Taliban. C Hurst & Co. Sid. 14. ISBN 978-1-85065-360-8 
  2. ^ Shaffer, Brenda (2006). The limits of culture: Islam and foreign policy (illustrated). MIT Press. Sid. 277. ISBN 978-0-262-69321-9. ”The Taliban's mindset is, however, equally if not more deaned by Pashtunwali” 
  3. ^ [a b] ”Pakistan: A Plethora of Problems” (PDF). Global Security Studies, Winter 2012, Volume 3, Issue 1, by Colin Price, School of Graduate and Continuing Studies in Diplomacy. Norwich University, Northfield, VT.. http://globalsecuritystudies.com/Price%20Pakistan.pdf. Läst 2012-12-22. 
  4. ^ Thomas R. Mockaitis (2010).Osama Bin Laden: A Biography, ABC-CLIO. s.37
  5. ^ Neamatollah Nojumi. The Rise of the Taliban in Afghanistan: Mass Mobilization, Civil War, and the Future of the Region (2002 1st ed.). Palgrave, New York.
  6. ^ Matinuddin, Kamal, The Taliban Phenomenon, Afghanistan 1994–1997, Oxford University Press, (1999), pp. 25–6
  7. ^ Felbab-Brow, Vanda (2010). Shooting up: counterinsurgency and the war on drugs. Brookings Institution Press. Sid. 122. ISBN 978-0-8157-0328-0 
  8. ^ ”Documents Detail Years of Pakistani Support for Taliban, Extremists”. George Washington University. 2007. http://www.gwu.edu/~nsarchiv/NSAEBB/NSAEBB227/index.htm#17. 
  9. ^ Coll, Ghost Wars (New York: Penguin, 2005), 14.
  10. ^ Marcin, Gary (1998). ”The Taliban”. King's College. http://departments.kings.edu/womens_history/taliba.html. Läst 2011-09-26. 
  11. ^ Naughton, Philippe; Costello, Miles. ”President of hell: Hamid Karzai's battle to govern post-war, post-Taliban Afghanistan”. The Times. http://www.timesonline.co.uk/tol/life_and_style/article1143612.ece. 
  12. ^ ”Flashback: When the Taliban took Kabul”. BBC. October 15, 2001. http://news.bbc.co.uk/2/hi/south_asia/1600136.stm. 
  13. ^ Encyclopedia of Islam and the Muslim world / editor in chief, Richard C. Martin, Macmillan Reference USA : Thomson/Gale, 2004
  14. ^ Wright (2006), ss. 246–247, 287–288.
  15. ^ Wright (2006), ss. 288–289.
  16. ^ ”Afghan powerbrokers: Who's who”. BBC News. November 19, 2001. http://news.bbc.co.uk/2/hi/south_asia/1615824.stm#pahlawan. Läst 2011-04-01. 
  17. ^ Armajani, Jon (2012). Modern Islamist Movements: History, Religion, and Politics. Wiley-Blackwell. p. 48. ISBN 978-1-4051-1742-5.
  18. ^ Jehl, Douglas (1998-09-12). ”For Death of Its Diplomats, Iran Vows Blood for Blood”. The New York Times. http://query.nytimes.com/gst/fullpage.html?res=9A05E0DD1731F931A2575AC0A96E958260&sec=&spon=&pagewanted=all. Läst 2008-11-04. 
  19. ^ session 53 The situation in Afghanistan and its implications for international peace and security page 2 den 23 November 1998
  20. ^ Clements, Frank (2003). Conflict in Afghanistan: a historical encyclopedia. ABC-CLIO. Sid. 54. ISBN 978-1-85109-402-8 
  21. ^ ”Afghanistan & the United Nations”. Förenta nationerna. 2012. http://www.un.org/News/dh/latest/afghan/un-afghan-history.shtml. 
  22. ^ ”Brigade 055”. CNN. http://www.youtube.com/watch?v=Grugy2txSvc&feature=search. 
  23. ^ ”Book review: The inside track on Afghan wars by Khaled Ahmed”. Daily Times. 2008. http://www.dailytimes.com.pk/default.asp?page=2008\08\31\story_31-8-2008_pg3_4. 
  24. ^ http://edition.cnn.com/2001/WORLD/europe/09/11/trade.centre.reaction/
  25. ^ Burns, John F. "Pakistan Says Taliban Demands Evidence That Bin Laden Is Tied to Attacks." The New York Times. 2001-09-18
  26. ^ "US resolute on Bin Laden hunt
  27. ^ Taliban 'will try Bin Laden if US provides evidence'”. The Guardian. October 5, 2001. http://www.guardian.co.uk/world/2001/oct/05/afghanistan.terrorism. 
  28. ^ United Nations S.C. Res. 1368, September 12, 2001; S.C. Res. 1373, 2001-09-28.
  29. ^ Statement by the North Atlantic Council, September 12, 2001, in Press Release 124.
  30. ^ Bishop, P., Pakistan blocks bin Laden trial, The Daily Telegraph, 2001-10-04. Also known in print as "Pakistan halts secret plan for bin Laden trial".
  31. ^ ”Taliban offers to try bin Laden in an Islamic court”. CNN. October 7, 2001. Arkiverad från originalet den June 14, 2004. http://web.archive.org/web/20040614003300/http://www.cnn.com/2001/US/10/07/ret.us.taliban/. 
  32. ^ ”Afghanistan wakes after night of intense bombings. CNN: Oct. 7, 2001”. CNN. http://edition.cnn.com/2001/US/10/07/gen.america.under.attack/. Läst 2012-09-02. 
  33. ^ Bajoria, Jayshree (6 February 2008). ”Pakistan's New Generation of Terrorists”. Council on Foreign Relations. http://www.cfr.org/publication/15422/pakistans_new_generation_of_terrorists.html?breadcrumb=%2Fbios%2F13611%2Fjayshree_bajoria%3Fgroupby%3D1%26hide%3D1%26id%3D13611%26filter%3D456. Läst 30 March 2009. 
  34. ^ Carlotta Gall, Ismail Khan, Pir Zubair Shah and Taimoor Shah (26 March 2009). ”Pakistani and Afghan Taliban Unify in Face of U.S. Influx”. New York Times. http://www.nytimes.com/2009/03/27/world/asia/27taliban.html. Läst 27 March 2009. 
  35. ^ Shane, Scott (22 October 2009). ”Insurgents Share a Name, but Pursue Different Goals”. The New York Times (The New York Times Company). http://www.nytimes.com/2009/10/23/world/asia/23taliban.html. Läst 26 January 2011. 
  36. ^ Gall, Carlotta; Sabrina (6 May 2010). ”Pakistani Taliban Are Said to Expand Alliances”. The New York Times. http://www.nytimes.com/2010/05/07/world/asia/07pstan.html. Läst 28 February 2011. 
  37. ^ http://www.bbc.co.uk/news/world-asia-26121732